I den biobränsleeldade pannan används grenar, toppar och bark som flisas i samband med avverkning av skog. Det ger en aska som i det närmaste är fri från tungmetaller.

Askåterföringen på för låg nivå

Askan från förbränning av grot på kraftvärmeverken innehåller viktiga mineraler och motverkar försurning. Ändå är det bara 20 procent av askan som återförs till markerna efter uttag av biomassa. Men i Småland har man lång och god erfarenhet.

Runt om i världen arbetar man intensivt för att minska växthusgaserna från förbränning av olja och kol. Sveriges målsättning är att den förnybara energin ska vara minst 50 procent av den totala energianvändningen.

Det går bra att ta ut grot i marker med hög kvävebelastning, men man ska undvika att ta ut grot från blöta marker eller torvmark. Uttag av biomassa måste göras med försiktighet och eftertanke. Skogsstyrelsen rekommenderar att man låter 20 procent av groten ligga kvar efter gallring och avverkning. Dels så man kan använda riset vid skotningen för att undvika körskador, men också för att stubbar och ris efter toppar och grenar är betydelsefulla för den biologiska mångfalden.

För att motverka utarmning och försurning av skogsmarken är det viktigt att askan från förbränningen av biomassan återförs. I synnerhet om man tar ut stora avverkningsrester, om marken är försurad och om skogen växer på torvmark, upplyser Stefan Andersson, markspecialist på Skogsstyrelsen.

Grot innehåller en fjärdedel av trädets totala biomassa, men mer än hälften av näringen. Askhalten är störst i blad, barr, grenar och toppskott. Den kan innehålla 10–30 procent kalcium och några procent kalium, fosfor och magnesium.

Men trots detta är det bara 20 procent av askan som återförs i dag. En stor del av den mineralrika askan används istället som täckmaterial till soptippar. Det vill Skogsstyrelsen ha ändring på. Därför åker Stefan Andersson land och rike runt och föreläser om fördelarna med att ta vara på askan.

– Det är nödvändigt om vi ska få ett hållbart skogsbruk. Om vi inte tillför aska så minskar tillväxten samtidigt som försurningen ökar på lång sikt. Det är viktigt att hålla koll på näringskontot, säger han.

Förra året kördes det ut 40 000 ton aska till cirka 150 olika skogsägare i Sverige. Men det skulle kunna bli många fler.

I Småland förstod man tidigt askans värde och började organisera askåterföring redan under 1990-talet. I Jönköpings och Kronobergs län var man först. Här kör man nu ut 7 000 ton aska till 30 skogsägare. Den sammanlagda ytan som askan sprids på beräknas till 1 500–1 800 hektar.

Skogskonsulent Christer Sandström har varit med från början.

– Vi fick i uppdrag av Skogsstyrelsen att starta en försöksverksamhet 1995 i samarbete med Nässjö och Växjö värmeverk. Vi började med att experimentera och blandade aska med kalk. Sedan gick vi över till bara aska, berättar han.

På den tiden hade kraftvärmeverken inte separata pannor för att elda biomassa. Så man växlade mellan att elda biomassa vissa perioder och rivningsvirke under andra, för att undvika att det kom tungmetaller och skrot i den aska som skulle återföras.

Växjö stift var tidigt ute och sedan följde Sveaskog efter. I dag ingår det i Sveaskogs avtal med kraftvärmeverket att de även tar tillbaka all aska och återför den. Och nu är intresset bland skogsägare i Jönköpings och Kronobergs län så stort att de kan få vänta mellan 1–2 år på askan, förklarar Christer Sandström.

– I dag har man utvecklat askåterföring med framgång på många håll, men i Norrland är inte investeringsviljan så stor. Det beror på långa avstånd och mindre kvantiteter aska, men också på att jordarna är magrare, fortsätter han.

Askåterföring lämpar sig bäst på marker som varken är för magra eller för bördiga. Om marken är mager kan askan behöva kompletteras med kvävegödsling, men det behövs inte i södra Sverige där kvävenedfallet är större.

Det går inte att sprida ut askan direkt på markerna efter förbränningen. När den tas ut från pannan har den cirka 13–14 i pH värde, vilket skulle ha en tillfälligt frätande effekt på växtligheten. Därför måste aska först härdas i cirka tre månader med vatten så att pH-halten sjunker, förklarar Henrik Pedersen som tillsammans med sin fru Karina Pedersen driver företaget Askungen Vital AB.

Det är ett entreprenadföretag som arbetar med askåterföring i stor skala. De sprider ut 30 000 ton aska årligen från 15 olika depåer.

– För att det ska vara miljövänligt att sprida ut aska ska man ju heller inte transportera den längre än nödvändigt. För vår del ligger gränsen på fem mil från vårt upplag ut i skogen, säger Henrik Pedersen.

Innan man ska utföra en maskinell askåterföring ska man söka samråd med Skogsstyrelsen minst sex veckor i förväg. Det är viktigt att askan är analyserad och godkänd innan den sprids.

Efter att askan har härdats, krossas den till lämplig fraktion. Om man ska sprida askan på ett hygge kan den vara grovkornig, eftersom man inte riskerar att skada några träd. Men om man ska sprida den i en tät granskog måste den vara finpulveriserad för att inte det ska bli några blästringsskador på stammarna, berättar Henrik Pedersen.

Spridningen utförs med en ombyggd gallringsskotare som tar cirka 5–6 ton aska per lass. Körningen måste anpassas till terrängen.

Det är viktigt att askan sprids med rätt avstånd till vattendrag, områden med kulturminnesmärken och nyckelbiotoper enligt Skogsstyrelsens rekommendationer. Spridningen ligger på 20 meter åt vardera hållet på hyggen. I tät skog minskas spridningen till några meter. Till ett hektar behövs cirka 4–5 ton aska.

Effekter av askåterföring syns bäst efter spridning på hyggen. Där kan man snabbt se att växtligheten trivs efteråt. I en uppvuxen skog är det däremot svårare att upptäcka för ögat. Men studier har visat att tillväxteffekten kan ligga på cirka 10 procent på bördigare marker i södra Sverige.

Text Torbjörn Svensson

Foto Siv Öberg

 

Fotnot: Denna artikel är en av tre artiklar om askåterföring och bioenergi i Skogseko 4-2017.

  • Senast uppdaterad: 2017-12-05