Ekstock kapas med motorsåg.

Krävs aktiv skötsel av ekskogen

På Flakulla Skogsgård i Blekinge består skogsinnehavet till ungefär 25 procent av lövträd, till största delen ek. Målet är att producera grova kvistrena stammar med hög virkeskvalitet. Många års ekskogsskötsel har gett ägaren Cecilia Rooth stor erfarenhet som hon gärna delar med sig av.

Det är omväxlande löv- och barrskogar som omger Flakulla skogsgård i nordöstra Blekinge. Här bedriver Cecilia Rooth tillsammans med sin man Rolf skogsbruk, men de har också flera andra verksamheter i företaget. Bland annat har Cecilia motorsågs- och röjningskurser.

Ekbestånden på fastigheten väcker intresse och hit kommer årligen elever från Linnéuniversitetet för att lära sig mer om ekskogsskötsel. En och annan kurs om ekskogsskötsel blir det också via föreningen Ekfrämjandet där Cecilia ingår i styrelsen, och hon anlitas också som föreläsare i olika sammanhang.

På fastigheten finns ek i blandade åldrar, men än så länge är det inte så mycket som är avverkningsmoget. Fokus ligger därför på skötsel och etablering av nya bestånd.

Det uttalade målet handlar om ek för produktion och för det krävs en mycket aktiv skötsel.

– Vi har omkring 2 000 ekträd som vi stamkvistar regelbundet, berättar Cecilia.

Eken finns framför allt i blandbestånd, vilket är en medvetet val. På Flakulla Skogsgård sätter eller sår man nya eker i grupper och låter andra träd komma upp mellan dessa grupper.

– Om man väljer att plantera är det viktigt att köpa plantor med svensk proveniens med bra kvalitet. Eken ska ju växa i 100–120 år.

Det är dock inte alltid så lätt att få tag i svenska plantor, så det gäller att vara ute i god tid. Cecilia tycker att det är bättre att så än att köpa utländska provenienser.

– Har man vackra ekar på sin fastighet så kan man plocka ekollon och så dem. Eftersom ekollon är svåra att förvara över vintern, sår vi dem så fort det går på hösten när ollonen fallit ner.

Markberedning brukar rekommenderas när ny skog ska anläggas, men Cecilia och Rolf har valt ett skogsbruk utan markberedning, såväl i barrskogen som i lövskogen. Cecilia tar helt enkelt en vanlig hacka för att bearbeta jorden vid sådd och plantering av ek.

– Vid sådd petar jag ner 12–15 ollon ganska tätt i grupper med åtta meter mellan grupperna. Vid plantering sätter vi 5–7 plantor i en grupp, också med 8-metersförband. Grupper är lättare att sköta och så blir etableringen billigare eftersom det inte behövs så många plantor.

Eken kräver bördiga marker. Den är ett ljusälskande träd, men tål till viss del beskuggning i ungdomen.

– När ekarna når 20-årsåldern måste man frihugga kronorna så att de får ordentlig plats. Men även den lilla ekplantan behöver få utrymme. Därför är det bra med ekgrupper, man kan hålla rent mellan grupperna och ha övriga lövträd mellan dem.

– Vi blandar även gran och ek i viss utsträckning. Granen tar inte över ekens kronutrymme och ger inkomster fortare, fortsätter Cecilia och syftar på möjligheten att sälja granmassaved och timmer.

Eftersom ekplantor är väldigt viltbegärliga är det viktigt att skydda dem mot skador. Här brukar hägn rekommenderas, men Cecilia och Rolf har sin egen metod. De använder dels hinkar där botten skurits bort och trycker ned dem runt de små plantorna som skydd. Dels använder de egentillverkade stålburar på stolpar som de kan hissa upp allteftersom träden växer upp till älgsäker höjd.

En ekskog behöver röjas åtminstone ett par gånger, eller oftare om det finns behov. Första röjningen brukar infalla när ekarna nått 3–4 meter, och den andra röjningen vid 6–7 meter.

– Till att börja med röjer jag alltid fram grupperna av ek – de andra träden bryr jag mig inte så mycket om. Jag har även med en sekatör och klipper grenarna om det behövs och så försöker jag få minst en ek i varje grupp som kan utvecklas till huvudstam.

Eftersom eken är känslig för konkurrens om kronutrymmet måste man gallra hårt och ofta.

– Det handlar om att hjälpa huvudstammarna. Ett par gallringsröjningar vid nio och elva meters höjd och sedan brukar det bli gallringar vart 5–8 år.

Slutmålet är att få fram grova ekar, 80 centimeter i brösthöjd, när de nått 100–120 år.

Ett viktigt moment för att få upp ekar med god virkeskvalitet är också att vara noga med stamkvistningen. Ett stort och återkommande jobb, men man måste ta sig den tiden, menar Cecilia.

– När ekarna är runt tio centimeter i brösthöjd måste man börja med detta. Man stamkvistar så att halva trädet utgörs av stam och andra halvan av krona.

För virkeskvalitetens skull är det också viktigt att stammarna beskuggas så att de inte skjuter så mycket vattskott. Därför behöver man vara väldigt rädd om underväxten när man odlar ek. En krona och stam i balans motverkar vattskottsbildning.

Cecilia och Rolf har valt hyggesfritt skogsbruk, och plockhugger de grövsta träden i etapper.

Fina ekar som ska bli sågtimmer måste fällas med motorsåg.

– Man måste vara väldigt försiktig när man fäller trädet så att det inte blir sprickor eller urdrag. Här slarvas det en del och man kan förlora stora värden om man gör fel. Apteringen är också viktig och att man vet vad virket ska gå till innan man kapar. Det är stora summor man kan aptera bort eller kapa sönder.

På Flakulla skogsgård har man under många år varit noggrann med att även leta fram och ta hand om de naturlig föryngrade ekarna som är spridda i skogen. Skötselmässigt kräver dessa träd precis samma ”behandling” som de ekar man sår eller planterar.

– Det gäller att ha ögonen öppna och vi är noga med att markera dem i beståndet. Det är god ekonomi att ta hand om dem, menar Cecilia, men vi tycker också att det är viktigt att få mer ekskogar i landskapet.

– Vi sparar också många ekar som evighetsträd, de behövs för mångfalden.

Text Maria Larsson

Foto Yaman Albolbol

 

Fotnot

Denna artikel är en av flera artiklar om ekskogsskötsel i Skogseko 4-2018.

  • Senast uppdaterad: 2018-12-10