Återvätning av torvmark
Återvätning innebär att grundvattennivån på en plats höjs för att minska utsläppet av växthusgaser. Återvätning är en kostnadseffektiv klimatåtgärd som också har positiva effekter på den biologiska mångfalden.
Torvmarker där diken håller grundvattenytan sänkt släpper ofta ut större mängder växthusgaser än odikad torvmark. Det gäller i stort sett all dikad torvmark i södra Sverige och den bördigare torvmarken i norra Sverige. På bördigare torvmark i södra Sverige ger dikad torvmark mellan 6 till 26 ton koldioxidekvivalenter per hektar och år större utsläpp än odikad torvmark. Det motsvarar vad förbränning av 2–8 kubikmeter olja ger.
De ökade utsläppen av växthusgaser är en följd av dikningen. Under tusentals år har växtdelar ackumulerats i torven. Kol har på så sätt bundits i marken. När marken dikas, försvinner vattnet och torven syresätts. Torven börjar brytas ner, kolet avgår som koldioxid och en del kväve omvandlas till lustgas. Samtidigt minskar den naturliga avgången av metan, men det betyder normalt mindre för klimatet i sammanhanget.
Utsläppen av växthusgaser från marken äter upp den klimatnytta som träet vanligtvis kan göra när det ersätter betong och olja i olika sammanhang. I bästa fall blir träet från bördig/sydlig dikad mark lika dåligt för klimatet som olja, i sämsta fall mycket sämre. Trä från magrare dikad mark i norra Sverige bedöms vara lika bra som trä från fastmark, dock med viss osäkerhet.
Återvätning bidrar till flera miljökvalitetsmål
Återvätning av dikade torvmarker bidrar till den här miljökvalitetsmålen:
- Levande skogar
- Levande sjöar och vattendrag
- Myllrande våtmarker
- Ett rikt växt-och djurliv
- Minskad klimatpåverkan
Återvätning av dikade torvmarker bidrar även till att uppfylla målen i EU:s ramdirektiv för vatten.
Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, har pekat ut återvätning som en kostnadseffektiv klimatåtgärd som också har stora positiva effekter på biologisk mångfald.