Älgar. Foto: Kenneth Johansson

Viltskador på skog

Älgen och övriga vilda hjortdjur (kronhjort, dovhjort, rådjur) har ett värde för bland annat friluftsliv, jakt och turism. Samtidigt orsakar de stora skador i jord- och skogsbruk och i trafiken.

Hjortdjurens bete, barkgnag och fejning (när djuren skrubbar hornen mot träd och buskar för att avlägsna hud eller markera revir) leder till försämrad volymtillväxt och/eller virkeskvalitet i den framtida skogen. Betestrycket kan påverka trädets vitalitet och även döda träd. En betesskada kan även vara en inkörsport till sekundära skadegörare. Ett högt betestryck kan försvåra etableringen av vissa trädslag. Skogsstyrelsen har uppskattat att hjortdjurens bete kostar skogsbruket miljardbelopp varje år. De vilda hjortdjuren påverkar genom sitt bete också skogens möjligheter till kolinlagring negativt.

Flera orsaker bakom viltskador på skog

Flera faktorer bidrar såväl direkt som indirekt till att vilda hjortdjur orsakar skador på skog. De viktigaste faktorerna är förekomst av hjortdjur, tillgång till foder som exempelvis ungskog och bärris samt förekomst av snö. Sambanden mellan faktorerna är komplexa och skiljer sig mellan årstider men också på regional och lokal nivå.

Vad äter de vilda hjortdjuren?

Generellt brukar älg och rådjur klassificeras som selektiva kvalitetsbetare av framför allt vedartade växter och örter medan dov- och kronhjort klassificeras som blandbetare då de i större utsträckning även kan utnyttja gräs.

Vissa trädslag är mera eftertraktade än andra. Rönn, asp, sälg och ek (RASE) rankas högt av hjortdjuren och betas i hög utsträckning då de finns tillgängliga.

Andra foderresurser som vanligtvis förekommer i större mängder i skogslandskapet är oftast det som utgör huvuddelen av födan för de vilda hjortdjuren. Generellt kan man se att ljung och bärris är en relativt viktig föda under en stor del av året, förutsatt att snötäcket inte täcker betet. Tall är en viktig resurs för älg, framförallt under vintern. Vilka fodertyper som nyttjas varierar under året och mellan år vilket medför att födokonkurrensen mellan arterna också varierar över året.

Vilka skador orsakar hjortdjurens bete?

En vanligt förekommande skada som har i särklass störst ekonomisk betydelse är viltets bete av tallens toppskott i ungskogar. Den huvudsakliga skadegöraren är älg, men rådjurens bete i plantskogar har också visat sig vara betydande. När toppskottet betas kan någon av sidogrenarna bilda en ny topp som ofta resulterar i en krök eller kvalitetsnedsättande kvist. Detta leder ofta till bestående kvalitetsskador i virket.

Bete på sidoskotten påverkar som regel inte virkets kvalitet. Däremot påverkas tillväxten negativt om betet är kraftigt.

Om barken gnags eller skalas av på stammen försöker trädet att valla över skadan med ny bark. Detta kan ta många år och leder ofta till missfärgningar och inväxt bark i virket. Den blottlagda veden kan också innebära att till exempel rötsvampar kan infektera trädet. Denna följdeffekt av betesskadan kan leda till att rötan försvagar trädet och att det riskerar att blåsa sönder vid kraftig vind.

Betesbegärliga trädslag som RASE betas ofta i första hand och får då svårt att växa upp till träd som kan ingå i den nya skogen. Det kan på sikt påverka den biologiska mångfalden.

Inventering av viltbetesskador

Äbin (älgbetesinventering) mäter bland annat kvalitetsnedsättande skador orsakade av hjortdjur på trädets stamaxel högre än 3 decimeter ovan mark. Inventeringen sker i skogar som är mellan 1 och 4 meter i medelhöjd. Ett annat exempel på vad som inventeras genom Äbin är status för RASE och andelen tall.

Skadorna fördelar sig oftast ojämnt över landskapet så att vissa bestånd, vissa trädgrupper och vissa träd drabbas hårdare. Det kan därför vara svårt för en enskild skogsägare att känna igen sig i den skadenivå som presenteras som ett genomsnitt för länet eller älgförvaltningsområdet.

  • Senast uppdaterad: 2023-10-24