Skogen lagrar kol
De svenska skogarna har ökat sina kolförråd avsevärt under de senaste hundra åren, framförallt i trädbiomassa och i vanlig mineraljordsmark. I dikad torvmark har kolförråden minskat. Genom att satsa på ett långsiktigt hållbart och klimatanpassat skogsbruk kan kolförråden mer säkert bibehållas i skogen. Samtidigt kan skogsbruket fortsätta att leverera klimatvänliga produkter och energi.
Kol finns lagrat i trädens stam, grenar, barr, löv och rötter, men även i dött organiskt material på och i marken. Genom att kolet är bundet i skogen bidrar det inte till växthuseffekten i atmosfären. Beroende på hur skogen brukas kan mängden kol som är bundet i skogen förändras.
Olika skogs- och marktyper lagrar olika mängd kol. I marker med hög grundvattenyta samlas stora lager kol i form av torv. Jämför man olika typer av skog innehåller boreala, det vill säga nordliga, skogar den största mängden kol. Knappt 60 procent av allt kol som är bundet i världens skogar finns i de boreala skogarna. I vanlig svensk skog är cirka två tredjedelar av kolet lagrat i marken och en tredjedel i trädets olika delar. På torvmark är andelen som finns i marken betydligt högre.
Lagstiftning påverkar mängden kol i skogen
Hur skogen brukas påverkar i viss utsträckning vilken mängd kol som binds in i skogen. Sverige har ingen nationell lagstiftning specifikt för kolinlagring i skog men i skogsvårdslagen och miljöbalken finns regler som påverkar mängden kol i skogen. EUs klimatpolitik påverkar också.
Skogsvårdslagen har exempelvis regler om att ny skog måste anläggas efter avverkning. Detta leder till att koldioxid från atmosfären binds in i de nya träden som växer upp.
Miljöbalken innehåller regler om skogsdikning, en åtgärd som leder till tydliga utsläpp på bördiga torvmarker. Nydikning av torvmark i syfte att öka skogsproduktionen sker numera endast i låg omfattning. Dikesrensning är dock vanligt.
Skogsbruket behöver klimatanpassas
I Sverige har kolförrådet i skogarna ökat kontinuerligt de senaste hundra åren. Det beror dels på att skogarna för hundra år sedan var i dåligt skick, dels på att Sverige infört regler som ska säkra skogens produktionsförmåga. Exempelvis infördes krav på aktiva återväxtåtgärder efter slutavverkning redan för över hundra år sedan. Att avverkningen varit lägre än skogens tillväxt, har också varit avgörande för att skogens kolförråd har ökat.
På senare år har dock delvis klimatrelaterade skador inneburit att produktions- och kollagerökningen stannat av. Skogsbruket behöver klimatanpassas på olika sätt för att bättre säkra nuvarande tillväxtnivå och bibehålla befintliga kollager. Återvätning av marker som läcker mycket kol kan bidra. Olika möjligheter att fortsatt öka kollagret kan också finnas på vissa skogsmarker.
Balans mellan skogens olika användningsområden
Genom att skydda produktiv skogsmark från avverkning ökar normalt kolförrådet i skogen. Över tid avtar ytterligare inbindning av kol eftersom skogens kolförråd blir mättat. När skog undantas från avverkning produceras mindre skogsråvara som skulle kunnat användas som biobränsle och ersätta fossila bränslen, eller som byggnadsmaterial som kan ersätta andra energikrävande material.
Det är avgörande hur stor efterfrågan på byggnadsmaterial och energi är. Den samlade klimatnyttan från skogen beror alltså på balansen mellan olika användningsområden.
Det extra virke som produceras på bördiga dikade torvmarker ger i de flesta fall betydligt mindre klimatnytta än den ökade klimatpåverkan som dikningen medför.
Hållbart skogsbruk ger störst klimatnytta
Ett långsiktigt hållbart skogsbruk ger den största samlade samhällsnyttan och klimatnyttan. För det krävs bland annat att den biologiska mångfalden säkras genom att man visar miljöhänsyn i skogsbruket och att en del skogsområden skyddas helt. Då kan kolförråden fortsätta öka under många år framöver och skogsbruket fortsätta att leverera klimatvänliga produkter och energi.