Skogsstyrelsens uppgift är att tillhandahålla och utveckla Äbin som metod, bearbeta och analysera insamlade data samt publicera resultatet. Ett antal större skogsbolag och skogsägarföreningar upphandlar de företag som utför fältinventeringen.

För närvarande finns inte finansiering för att årligen inventera alla Sveriges älgförvaltningsområden.

Områden innanför den så kallade fjällnära zonen ingår inte i Äbin. Anledningen är att andelen av den avverkade arealen inom den fjällnära zonen är mycket lägre i de berörda älgförvaltningsområdena (ÄFO), jämfört med områdena utanför zonen. Lottningen av inventeringsrutor sker slumpmässig i Äbin och om den fjällnära zonen skulle inkluderas så skulle lottningen resultera i många fler rutor som innehåller skog men saknar ungskog (1-4 meter i höjd).

Dessa ”noll-rutor” skulle ge upphov till två problem:

• En ökad ekonomisk kostnad eftersom att många fler rutor skulle behöva granskas och eventuellt besökas i fält.
• En ökning i felmarginalen för de statistiska skattningarna eftersom att samtliga lottade rutor ingår (även noll-rutor) och därmed ökar variansen.

Vid en eventuell ändring av lottningsmetodik, som till exempel en metod som tar hänsyn till ungskogsarealen, skulle det kunna bli aktuellt att inventera även i fjällnära områden.

Den nuvarande Äbin togs fram i samband med den nya älgförvaltningen och sattes i drift 2015.

Före nuvarande Äbin fanns olika typer av älgbetesinventeringar. De skiljde sig till exempel åt genom höjd på inventerade bestånd och avstånd mellan provytor. En annan viktig skillnad var att dessa inventeringar skedde som punktinsatser inom olika län eller regioner.  

Data från enskilda provytor är inte tillgänglig för allmänheten. Detta på grund av den sekretessbestämmelse som finns i lagen om offentlighet och sekretess som de myndigheter som producerar statistik behöver följa.

I 24 kap §8 framgår att "Sekretess gäller i sådan särskild verksamhet hos en myndighet som avser framställning av statistik för uppgift som avser en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden och som kan hänföras till den enskilde."

Det innebär att Skogsstyrelsen inte får lämna ut material som kan knytas till en enskild (person eller företag), därmed kan Skogsstyrelsen inte heller lämna ut data om enskilda provytor, bestånd eller inventeringsrutor.

Du som är markägare har rätt att begära ut uppgifter om din mark. Skicka in en skriftlig begäran till Skogsstyrelsens registrator tillsammans med fastighetsuppgifter och kartunderlag. Vi kan då undersöka om provytor från Äbin-inventeringen finns inom berört område.

Observera att utlämnande av uppgifter kan vara förenat med en kostnad beroende på den arbetstid som krävs för att ta fram uppgifterna. I de fall begärda uppgifter behöver skickas med post så tillkommer även kostnad för utskrift och porto.

Rutorna väljs inte ut, utan de lottas ut genom en slumpgenerator. Se gärna filmen "Så här fungerar älgbetesinventeringen" samt de instruktioner som hör till Äbin. Filmen och instruktionerna hittar du på den här sidan.

Nationellt läggs cirka 40 000 provytor ut årligen. Exakt hur många provytor som läggs ut vid varje inventeringstillfälle är beroende av antal bestånd och beståndens storlek inom en kilometerruta. Du hittar aktuella uppgifter om provytor, rutor och bestånd i Äbin-rapporten för det älgförvaltningsområde du är intresserad av.

Äbin är en stickprovsinventering dimensionerad för att ge ett väntevärdesriktigt svar på älgförvaltningsområdesnivå och kan därför inte ge svar för mindre områden.

Resultatet som presenteras är ett medeltal för hela älgförvaltningsområdet, ÄFO. Det innebär att många inte känner igen sig – betesskadorna är i själva verket ofta ojämnt fördelade i landskapet. Det vill säga en del skogsägare har betydligt lägre skadegrad än vad som presenteras i Äbinrapporten medan andra har betydligt högre skadegrad.

I Äbin-rapporten presenteras ofta resultat som andelar, som till exempel andelen tallar med årsskador. Att beräkna ett tre-inventeringsmedelvärde av dessa andelar genom att enkelt lägga ihop dem och sedan dela med tre ger inte en korrekt bild. Istället krävs det att man summerar det totala underlaget från alla tre åren för att få fram en mer representativ andel.

För att illustrera detta med exemplet om andelen tallar med årsskador: det korrekta sättet att beräkna en treårsmedelvärde, som presenteras i rapporten, innebär att man tar det totala antalet skadade tallar från alla tre inventeringstillfällena och delar det med det totala antalet tallar under dessa år. På så sätt fås en mer rättvisande andel som speglar skadesituationen över en längre period. 

Interpoleringskartorna är framtagna för att i möjligaste mån tillgodose det ökande behovet av geografisk information. Kartan presenterar en relativ skadenivå och bör användas med försiktighet. Den ger en övergripande bild av skadesituationen inom ett älgförvaltningsområde men bör endast användas som en grov indikation av områden där högre eller lägre skador kan förekomma. Faktorer som andelen tall i landskapet och antalet provytor påverkar med vilken säkerhet kartan speglar den faktiska skadebilden. Enstaka punkter och fläckar med höga eller låga värden bör tolkas med försiktighet.

För att skapa kartan används en metod där en relativ skadenivå beräknas för varje 1x1 kilometerruta i Lantmäteriets rutnät enligt följande steg:

1. Inom en radie av 12,5 kilometer runt varje 1x1 kilometerruta samlas information om skadenivån från alla tillgängliga inventeringsrutor.
2. Skadenivån i de olika rutorna vägs samman med hjälp av IDW (Inverse Distance Weighted) – metoden. Det innebär att rutor som är närmare har större påverkan än de som är längre bort.
3. Rotvärden för skadenivån beräknas för att minska inverkan av extrema värden.

Radien på 12,5 kilometer gör att alla 1x1 kilometerrutor tilldelas ett värde även om det inte finns en inventerad ruta* direkt vid den specifika platsen.

*Det vill säga en kilometerruta som lottats ut för Äbin och där bestånd är inventerade med provytor.

Nej, Skogsstyrelsen utför inte någon kontrollinventering. I dagsläget finns ingen finansiering för det.

Kvalitetsnedsättande skador är sådana skador som berör stamaxeln och som påverkar kvaliteten på det framtida virket; toppskottsbete, stambrott och barkgnag eller fejning där veden blivit blottad.

Renens huvudsakliga föda sommartid är gräs, örter och löv. Vintertid består födan till största delen av lav och risväxter, till exempel ljung och kråkbär. Det finns få observationer av ren som betar tall. Det förekommer att ren fejar sina horn på tall och gran men mönstret ser annorlunda ut än när andra hjortdjur varit framme. Till exempel att det ofta är flera stammar på samma plats som blivit av med barken om skadorna är orsakade av ren. Detta beror på att renen är flocklevande och det därmed finns många djur på samma plats samtidigt. Läs mer i fältinstruktionen om hur du skiljer mellan olika skador.

Äbin är utformad för att mäta skador orsakade av vilda hjortdjur. Andra skador följs upp i andra typer av inventeringar, till exempel nationellt riktade skadeinventeringar och Riksskogstaxens inventering.

Den som ska inventera enligt Äbinmetoden ska genomgå Äbinskolan, kalibreringsövning samt kontrollslinga innan fältarbetet. Det vill säga den som inventerar ska veta hur en betesskada eller fejning av vilda hjortdjur ser ut och kunna utesluta andra skador med förväxlingsrisk. I Äbinskolan och på kalibreringsövningen tydliggörs att inventeraren ska registrera stammarna som oskadade av vilt om det inte går att avgöra om en skada är orsakad av ett vilt hjortdjur.