Buskmusen är en liten brun – brungrå mus med mörk ryggstrimma och mycket lång svans. Den påträffas oftast i mosaikartad barrskogsdominerad skog som är tillräckligt ljus för att tillåta en tät markvegetation av gräs och örter, särskilt i fuktigare partier.

Beskrivning

Buskmusen är en relativt liten mus, som har en påfallande lång svans. Svansen är minst 120 - 130 procent längre än kroppen. Pälsen är brun – brungrå även på buksidan och har en distinkt mörk rygglinje. Kroppslängden är 50 – 75 millimeter.

I Sverige förekommande liknande arter (större skogsmus och mindre skogsmus) är större, har vit undersida, kortare svans och betydligt diffusare rygglinje. Brandmusen, som en gång (år 2009) observerats i Östergötland, kan också förväxlas med buskmus med sin tydligt mörka rygglinje, men svansen är tydligt kortare än kroppen.

Vid eftersök i spybollar från ugglor skiljer man olika smågnagare från varandra på kindtändernas utseende. Buskmusen har fyra kindtänder i varje överkäkshalva (en liten premolar före de tre stora molarerna) och tre molarer i varje underkäkshalva. Alla andra inhemska möss utom hasselmusen har tre kindtänder, med knöliga tuggytor, per käkhalva både uppe och nere. Hasselmusen har fyra kindtänder, med tvärgående parallella åsar, per käkhalva både uppe och nere. Sorkar har sicksack-gående åsar på tuggytorna.   

Ekologiska krav

Buskmus påträffas i Sverige oftast i fuktigare barrdominerade skogsområden med mosaikartad struktur där inslag av öppnare marker och lövträdsdungar förekommer. Viktigt är att undervegetationen är tät, särskilt i de fuktigare delarna. Födan består av insekter och frön. Buskmusen går i dvala under vinterhalvåret i en håla i marken. På sommaren bygger den ett sommarbo av gräs som kan anläggas i en grund håla i marken, i tät vegetation eller i håligheter i gamla träd. Honan föder en eller ibland två kullar per år. Ungarna stannar cirka fyra veckor i sommarboet. Arten är aktiv på natten.

Parningsplats och fortplantningsområde

Parning och fortplantning sker i eller nära sommarboet i och kring mosaikartad skog med tät undervegetation på lite fuktigare mark.

Viloplats och övervintringsområde

Övervintring sker i en utgrävd gräsfodrad håla i marken i mosaikartade skogsområden. Där ligger buskmusen i dvala från höstens lövfällning till lövsprickningen året därpå.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

Buskmus förekommer i en mängd små lokala populationer inom två skilda utbredningsområden i Sverige:

Det norra området ligger i nordligaste Jämtland kring sjöarna Kvarnbergsvattnet i söder till Leipikvattnet i norr.

Det södra utbredningsområdet har sin sydgräns kring Falköping. Därifrån fortsätter det norrut mellan Vänern och Vättern och breder ut sig i ett område som begränsas ungefär av Vätterns norra del – Västerås – Falun – Torsby – Charlottenberg – Arvika – Vänerns norra del.

Äldre enstaka fynd finns från hela landet.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av buskmus indikerar en mosaikartad skogsstruktur där skogen inte är tätare än att den tillåter en tät markflora av gräs och örter, åtminstone i för arten tillräckligt stora sammanhängande ytor. Om det finns flera, med spridningskorridorer sammanlänkade områden med tät markflora där buskmus förekommer bör varje sådant område vara minst cirka ett hektar stort. Finns endast ett sådant område bör det vara flera hektar stort för att kunna hysa en livskraftig population av buskmus. Ju större desto bättre. I sådan skog är det generellt viktig att bibehålla en naturnära och småskalig skötsel i eftersom den också brukar vara viktig för en lång rad av olika växter och insekter.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Omföring av mosaikartade skogar till ensartade täta barrmonokulturer torde vara ett starkt hot, likaså igenplantering av gammal åker- och betesmark i skogsbygder. Borttagande av äldre lövträd och lövdungar oavsett ålder är också ett hot. Igenväxning som ökar beskuggningen av marken och därmed påverkar dess vegetation av örter och gräs är också negativt för arten.

Behov av hänsyn – allmänt

Skötselåtgärder som gynnar en småskalig mångfald av miljöer med förekomster av fuktigare ängsmarker och öppna gläntor med tät markvegetation är positivt för arten.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• En hög hänsynsnivå till spår av kulturlandskap, biologiskt kulturarv och mosaikartade skogar är viktigt vid alla skogsbruksåtgärder.
• Spara äldre lövträd med ihåligheter, samt efterträdare till sådana träd.
• Bevara fuktigare öppna till halvöppna områden med rik vegetation i skogsmark utan att förändra dess hydrologi.

Tips på åtgärder som gynnar arten

• Gallring och röjning av igenväxande områden där tät markvegetation riskerar skuggas bort.
• Förstärk och öka mosaikartad struktur med variation mellan gläntor och tätare partier.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Förekomst av buskmus är i sig inget som kräver områdesskydd. Huvudsaken är att förekomstområdets mosaikartade struktur och ljusöppna miljöer bibehålles.

Övrigt

Populationsstorlek: Ingen uppgift

Rödlistestatus 2025: Livskraftig (LC)

Populationsutveckling: Stabil, gynnsam bevarandestatus (NV:s rapportering till EU 2025).

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1

SLU Artdatabanken - buskmus (artfakta.se)

Dvärgpipistrell är en av de vanligaste fladdermusarterna i södra och mellersta Sverige. Den förekommer i alla typer av skog, men föredrar gles lövskog. Vanligtvis söker den föda i anslutning till bryn, i kantzonen mellan skog och odlingsmark, i trädbärande betesmarker, i närheten av vatten och i anslutning till bebyggelse. Fladdermöss är beroende av hänsyn på landskapsnivå och den enskilt viktigaste faktorn att ta hänsyn till är tillgången på nattaktiva insekter under hela aktivitetsperioden.

Beskrivning

Dvärgpipistrell är en av Europas minsta fladdermusarter. I södra Sverige kan den förväxlas med de närbesläktade arterna sydpipistrell (Pipistrellus pipistrellus) och trollpipistrell (Pipistrellus nathusii). Dvärgpipistrell blir könsmogen redan första levnadsåret och har en livslängd på cirka 8 till 10 år.

Starka populationer av dvärgpipistrell förekommer i variationsrika skogslandskap med rik tillgång på våtmarker, sjöar, småvatten och vattendrag, där insektstillgång är god under hela aktivitetsperioden (april−oktober).

Dvärgpipistrell föredrar lövskog, men förekommer i alla typer av glesare skog. Den födosöker inne bland träden, till exempel i kantzonen mellan skog och öppen mark, i trädbärande betesmarker, längs alléer, i närheten av vatten och i anslutning till bebyggelse. Däremot undviker den stora sammanhängande öppna miljöer såsom åkrar och hyggen. Jaktplatsen utgörs av en ganska begränsad yta, där vegetationen har stor betydelse. Födan består huvudsakligen av mygg och små nattfjärilar.

Dvärgpipistrell kan övervintra nära kolonierna, men en stor del av populationen flyttar och de kan övervintra upp till 800 kilometer från koloniplatsen. Troligen lämnar en del av populationen landet under hösten.

Övervintringsplats

Dvärgpipistrell befinner sig i vinterdvala från ungefär oktober till april, beroende på väderleken och var i Sverige den är. Övervintringsplatsen ska vara frostfri med hög luftfuktighet och inte alltför dragig.

Det är fortfarande oklart i vilka miljöer dvärgpipistrell övervintrar i Sverige, men fynd av övervintrande individer har gjorts i hus, trädhål och grottor. Troligen kan den övervintra även bland stenblock och i sprickor i marken. Det händer att fladdermössen vaknar vid något eller några tillfällen under övervintringen för att byta plats eller dricka. Varje uppvaknande kräver extra energi och vaknar en fladdermus allt för många gånger under vintern minskar dess överlevnadschanser.

Viktiga platser på våren

Aktivitetsperioden inleds när temperaturen och insektsaktiviteten stiger. I sydligaste Sverige innebär detta normalt i april. Under den tidiga våren är tillgången på föda begränsad och ojämnt fördelad i landskapet. Det är därför viktigt att fladdermössen snabbt hittar till områden med god tillgång på insekter; särskilt viktiga miljöer är grunda näringsrika sjöar och småvatten i anslutning till lövskog och små vindskyddade våtmarker.

Koloniplats, hemområde, viloplats

I början av maj bildar honorna kolonier i hus eller trädhål. De föder en eller två ungar vid midsommartid. En koloni kan bestå av så många som 300–500 honor. Under kolonitiden håller sig majoriteten av honorna nära kolonin, som regel inom 2 kilometer. De återvänder till kolonin flera gånger under en natt för att ge ungarna di och värme. Ungarna diar i 3−4 veckor, men börjar ge sig ut på egna flygturer runt 3 veckors ålder. Under augusti börjar kolonin att lösas upp och den är normalt helt övergiven i slutet av månaden. De vuxna honorna lämnar kolonin först medan årsungarna stannar lite längre. Upplösningen kan gå på några dagar, men oftast tar det några veckor innan alla individer lämnat kolonin.

Hanarna är inte knutna till kolonierna och uppträder spritt i landskapet. Under sommaren lever de ensamma eller i små grupper fram till i juli då de etablerar individuella parningsrevir och blir mycket stationära. Hanarna tillbringar dagarna i trädhål eller under löst sittande bark.

Parningsområde/plats

Parningsperioden inleds i juli med att hanarna bildar parningsrevir (cirka 200 meter i diameter). Reviret kan vara en liten skogsdunge med lämpliga viloplatser (trädhål eller träd med lös bark) där djuren kan vara under dagen. En framgångsrik hane kan para sig med flera honor. De parade honorna blir inte dräktiga direkt, utan förvarar spermierna i livmodern under hela vinterdvalan. När de vaknar upp i april sker befruktningen. Dräktighetstiden är upp till 10 veckor, men den varierar något och styrs framför allt av temperatur och födotillgång.

Utbredning och regionala skillnader

Arten förekommer mycket talrikt i södra Sverige upp till Bergslagen och de sydligaste delarna av Gävleborgs län. Tätheterna avtar snabbt norrut längs Norrlandskusten, men det finns fynd av arten upp till södra Västerbotten.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av dvärgpipistrell har ett begränsat signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer. Fladdermöss är rörliga och enskilda individer kan röra sig över stora områden. Enstaka fynd av en art behöver därför inte betyda att det finns höga kvaliteter just där fyndet gjorts. Om det finns kolonier, upprepade fynd eller högre tätheter av individer i ett område är det värdefullt för fladdermöss vilket innebär att det finns behov av förstärkt hänsyn.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Den enskilt viktigaste faktorn är tillgång på föda i form av nattaktiva insekter under hela aktivitetsperioden. Det innebär att all markanvändning som försämrar eller minskar tillgången på insekter på landskapsnivå påverkar arten negativt.

Dikning och torrläggning av våtmarker oberoende av deras storlek, leder till minskad insektsförekomst och minskar skogens värde som livsmiljö.

Kvaliteten på landmiljön påverkas negativt vid överföring av lövrik skog till barrskog.

Åtgärder som leder till minskad förekomst av äldre, gles skog och då särskilt tillgång på hålträd och träd med löst sittande bark kan leda till brist på koloniplatser och viloplatser.

Stora sammanhängande planteringar och stora hyggen minskar längden bryn och landskapets heterogenitet och därmed födotillgången och mängden lämpliga jaktplatser.

Det är okänt om, och i vilken omfattning, individer som övervintrar i marken kan påverkas av markberedning och körning med tunga maskiner. Men det är troligt att skador på stenmurar, odlingsrösen och andra kulturlämningar från tidigare brukande kan leda till att övervintringsplatser förstörs.

Behov av hänsyn - allmänt

Fladdermöss är beroende av hänsyn på landskapsnivå. Fokus ska ligga på att bevara och återställa alla typer av vatten och våtmarker samt fuktiga skogspartier. Sväm- och sumpskog ska alltid sparas, och äldre lövmiljöer bör alltid sparas, för födosök samt som koloniplatser och viloplatser. Utöver kantzonen mot vatten och våtmarker bör en tillräckligt bred skyddszon av uppväxt skog sparas för att skapa och bevara vindskyddade födosöksmiljöer.

Dvärgpipistrell undviker stora öppna områden. Genom att binda samman befintliga skogsbestånd med korridorer av uppväxt skog skapas ett fladdermusvänligt landskap.

”Småvattenlandskap” med rik förekomst av våtmarker och närliggande fuktiga skogsbestånd producerar rikligt med föda och är viktiga födosöksområden. Genom att öka andelen lövskog och bevara även små och tillfälliga våtmarker är det möjligt att skapa ett mera fladdermusvänligt landskap.

Gläntor och lämnade hänsynsytor ökar variationen samtidigt som mängden bryn och vindskyddade miljöer ökar.

Hålträd och träd med löst sittande bark är viktiga koloni-, vilo- och övervintringsplatser. Vindsäkra dessa genom att spara grupper av omgivande träd.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Lämna tillräckligt breda skyddszoner mot vatten och våtmarker.
• Undvik markavvattning och dikesrensning.
• Undvik skogliga åtgärder i surdråg och kantzoner.
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot viktiga fladdermusmiljöer, såsom trädklädda gräsmarker, sumpskogar, vattendrag, sjöar, öppna våtmarker och myrmarker och raviner.
• Skapa hänsynsytor för att öka landskapets mosaikstruktur.
• Bevara och skapa brynmiljöer genom att spara långsmala hänsynsytor av både löv och barr i friska−fuktiga lägen.
• Spara och undvik att skada död stående ved.
• Spara evighetsträd.
• Spara hålträd och träd med löst sittande bark.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Hyggesfritt skogsbruk kan gynna dvärgpipistrellen.
• Spara och bevara öppna våtmarker och småvatten, vid behov öka solinstrålningen genom att gallra mot söder och väster.
• Lägg gärna igen diken för att återväta sumpskogar och andra våtmarker.
• Bevara och skapa luckor och gläntor (100−500 kvadratmeter) i skogen för att öka den småskaliga variationen i landskapet.
• Skapa och bevara lövträds- och buskrika skogsbryn mot öppna brukade marker, framför allt mot betes- och slåttermarker.
• Öka andelen lövträd i landskapet.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Förekomst av dvärgpipistrell är som regel inte motiv för formellt områdesskydd. Frivilliga avsättningar av sumpskogsbestånd, våtmarker och andra viktiga födosöksområden gynnar arten.

Dvärgpipistrellens status

Populationsstorlek: 3,3 miljoner (1,7–5 miljoner könsmogna individer)

Rödlistestatus 2020: Livskraftig (LC)

Populationsutveckling: 2001–2019: Gynnsam−stabil trend

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1, N

SLU Artdatabanken - dvärgpipistrell (artfakta.se)

Gölgrodan tillhör gruppen ”gröngrodor” som är mer storvuxen än våra andra grodor. Bland gröngrodorna är dock gölgrodan den minsta arten. Gölgrodan har sin största förekomst i permanenta småvatten längs Upplands nordkust ungefär mellan Skutskär och Öregrund. Arten är mycket värmekrävande och lever i solexponerade gölar och kärr.

Beskrivning

Gölgrodan blir fem till nio centimeter lång som vuxen. Lätet är ett kväkande ljud som hanen skapar med hjälp av uppblåsbara vita strupsäckar som sitter vid mungiporna. Hanarna är olivbruna till gyllenbruna. Honorna är mörkare bruna. Båda könen har en ljus gulaktig längsgående linje mitt på ryggen samt ljus undersida.

Gölgrodan hör till gruppen ”gröngrodor”, som är relativt storvuxna, lever i vatten även som vuxna, samt har mer eller mindre gröna teckningar på huvudet och på kroppens sidor. I Sverige är den mest lik ätlig groda, Pelophylax esculenta. Rena populationer av gölgroda har huvudsakligen påträffats vid norra Upplandskusten kring Gårdskär, Hållnäs och Gräsö.

Gölgroda har också rapporterats från sydöstra Östergötland i trakten runt Hannäs, samt inom cirka två mils omkrets från Kalmar, både på fastlandet och på Öland. Inom området i Kalmar län har även ätlig groda rapporterats, vilket där komplicerar artbestämningen. Den tydligaste skillnaden mellan de två arterna är att gölgrodan är mindre (5-9 centimeter) än den ätliga grodan (9-11 centimeter). Även från trakten av Ronneby i Blekinge finns fyndrapporter av båda arterna. Gölgrodorna i Blekinge har visat sig ha sitt ursprung i Central- eller Sydeuropa och torde därför vara införda under senare år. Gölgrodorna i norra Uppland är genetiskt närmare besläktade med gölgrodor från Baltikum och har med stor sannolikhet funnits i Sverige under tusentals år.

Den ätliga grodan är en ursprungligen självsteril hybrid mellan gölgroda och sjögroda, och kräver närvaro av minst en av ursprungsarterna för att kunna föröka sig. Den skånska populationen av ätlig groda kan dock reproducera sig själv eftersom den är tetraploid, vilket innebär att både ägg och spermier har hybridartens fulla genuppsättning. Ätlig groda förekommer främst i sydvästra Skåne, men det finns några enstaka isolerade rapporterade förekomster i södra Sverige, som kan härröra från kända inplanteringar i sen tid. Sjögroda förekommer troligen inte i Sverige.

Ekologiska krav

Gölgroda är en mycket värmekrävande groda som är beroende av att det finns småvatten, gölar, som inte torkar ut under sommaren. Gölarna måste vara solexponerade och varma och får inte hysa rovfisk, användas för uppfödning av fisk eller änder eller annat som riskerar skapa ett för arten övermäktigt predationstryck på vuxna grodor och deras yngel. Ett idealiskt landskap med gölgroda bör ha solexponerade små permanenta vatten som knyts samman av öppna våtmarker och solöppna varma skogsmarker med rikligt med sten och block.

Parningsplats och fortplantningsområde

Gölgrodan leker i solexponerade permanenta gölar när vattentemperaturen uppnått minst 16 grader. Lek har observerats från mitten av maj till slutet av juni. Från mitten av augusti och någon månad framåt lämnar årets fullbildade smågrodor sin göl för att övervintra på annan plats.

Viloplats och övervintringsområde

Gölgroda övervintrar i håligheter, gärna i stenskravel, i solöppen skogsmark inom något hundratal meter från de vatten och kärr där de tillbringat sommaren. Övervintringen påbörjas under augusti – september och avslutas i maj.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

Rena populationer av gölgroda har huvudsakligen påträffats vid norra Upplandskusten kring Gårdskär, Hållnäs och Gräsö, där den förekommer i cirka 120 gölar eller småsjöar. Alla dessa lokaler finns i områden med låglänt landhöjningskust med en stor mängd öppna kärr och småvatten inom tre kilometer från Östersjön. Gölgroda har också påträffats i Kalmars, Östergötlands och Blekinge län, se ovan under beskrivning.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av gölgroda indikerar inte att skogen skulle vara särskilt skyddsvärd i sig, men hänsyn till de gölar där gölgrodan leker och dess övervintringslokaler kräver att särskild hänsyn tas i skogsbruk och markanvändning.

Förekomst av gölgroda talar för en bra vattenkvalitet och att vattenmiljön är lämplig för en lång rad av andra känsliga vattenlevande organismer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

• Beskuggning och uttorkning av de vatten där gölgroda lever.
• Utsättning av fisk, kräftor eller änder i dessa vatten är ett dödligt hot mot arten.
• Dikning förhindrar spridning av arten och ökar därmed den lokala utdöenderisken. Dikningsåtgärder som leder till grumling eller torrläggning av småvatten försämrar artens livsmiljö.
• Förekomst av predatorer som mink och häger kan missgynna arten.
• Igenväxning, både av omgivande skogsmark och av de gölar där arten leker, missgynnar arten.

Behov av hänsyn – allmänt

Bevara hydrologin i landskapet. Undvik att skada våtmarker, småvatten och deras tillflöden.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Gynna solexponering av vatten utan att släppa in avkylande vind.
• Gör åtgärder som ökar värmen lokalt i och kring vatten där gölgroda (sannolikt) förekommer.
• Spara brynzoner och buskar som ger lä mot avkylande vindar från större vatten.
• Spara spridningskorridorer i form av solexponerade små permanenta vatten som knyts samman av öppna våtmarker och solöppna varma skogsmarker med rikligt med sten och block för att ge gölgrodan möjlighet att sprida sig i landskapet.
• Plantera ej gran som beskuggar och kyler ned vattnet.
• Undvika körskador och andra åtgärder som kan orsaka slamläckage till lekvatten och påverka hydrologin negativt till exempel genom dränering
• Akta eventuella stenmurar, rösen och andra lämpliga övervintringsplatser i närheten av lekvatten så att de inte skadas.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Återvätning av dikade områden.
• Glesa ut igenväxande skog. 

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Skogsmarker som är viktiga för gölgrodan och dess lekvatten bör skötas med naturvårdande skötsel som är anpassad för arten.

Övrigt

Populationsstorlek: Cirka 5 500 reproduktiva individer

Rödlistestatus 2025: Sårbar, VU

Populationsutveckling: Stabil, men otillfredsställande bevarandestatus (NV:s rapportering till EU 2025)

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1

SLU Artdatabanken - gölgroda (artfakta.se)

Hasselmusen är en rödaktigt brungul mus med en lång, hårig svans. Den är aktiv på natten då den klättrar i buskar och äter bär, frukter, frön och nötter. Den är beroende av buskrika marker som är tillräckligt öppna för att skapa varma brynmiljöer, samtidigt som buskarna bildar mer eller minde sammanhängande nätverk i markerna.

Beskrivning

Hasselmusen blir sex till nio centimeter lång och har rödaktigt brungul päls som är ljusare på undersidan. Svansen är ungefär lika lång som kroppen och den har påfallande tjock päls jämfört med andra smågnagare. Hasselmusen ser väldigt söt ut med sin korta nos, små öron, stora ögon och långa morrhår. Arten söker föda på natten då den klättrar runt i buskar och träd.

Vid eftersök i spybollar från ugglor skiljer man enklast olika smågnagare från varandra på kindtändernas utseende. Hasselmusen skiljer sig från alla andra inhemska smågnagare genom att ha tvärgående parallella åsar på kindtändernas tuggytor. Dessutom har hasselmus fyra kindtänder i varje käkhalva (en liten premolar före de tre stora molarerna) i både över- och underkäke. Alla andra inhemska smågnagare utom buskmusen har tre kindtänder (molarer) i varje käkhalva. Buskmusen har fyra kindtänder per käkhalva i överkäken, men bara tre i underkäken.

Ekologiska krav

Arten är beroende av täta buskar och brynzoner med näringsrika frön, nötter, bär och frukter. Den äter också knoppar och skott. Sammanhängande förekomster av buskar och tät vegetation i ett mosaikartat och lövträdsrikt landskap är viktigt för hasselmusen. Buskridåer, häckar, brynzoner, vegetationsrika stengärden, kraftledningsgator och lövrika hyggen kan fungera både som livsmiljö och spridningskorridorer.

På sommaren bygger hasselmusen små mer eller mindre runda bon av gräs, löv och barkremsor inne i täta buskar, gärna i enar eller i taggiga buskar som slån och björnbär. Här sover den om dagarna och där föds också ungarna. Arten får oftast en kull per år med fyra till fem ungar. Arten kan också bosätta sig i fågelholkar. Sommarbon kan ofta hittas året runt, eftersom de inte förstörs så snabbt av väder och vind.

Parningsplats och fortplantningsområde

De buskrika marker, se ovan under ekologiska krav, som hasselmusen lever i är också dess parningsplats och fortplantningsområde. Ungarna föds i sommarbon som byggs i enebuskar eller andra taggiga och täta buskar.

Viloplats och övervintringsområde

Buskrika marker, se ovan under ekologiska krav. På vintern ligger hasselmusen i dvala i ett ombonat vinterbo i marken under någon stubbe eller annat regnskydd, på ställen som inte riskerar att översvämmas. Vinterdvalan varar under hela den tid då lövträd och buskar saknar blad.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

Hasselmusen har främst påträffats i Götaland samt i Närke med enstaka fynd i angränsande landskap. Förekomsten brukar vara uppsplittrad i små lokala områden även i de landskap där det finns många fynd av arten. Lokalt har arten relativt god spridningsförmåga och kan exempelvis kolonisera lokalklimatiskt varma hyggen som växer igen med lövsly.

Indikator på skyddsvärd skog

Den typ av artrika buskmarker som hasselmusen föredrar är också livsmiljö för en stor mängd andra arter av växter och djur. Buskmarker behöver skötsel för att bibehålla sin struktur. Eventuella skyddsåtgärder måste ta hänsyn till skötselbehovet.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

• Igenväxning och beskuggning av buskmarker särskilt när igenväxningen skuggar bort gröna grenar mellan marken och kronregionen.
• Alltför kraftig röjning av buskrika betes- eller skogslandskap.
• Bortröjning av buskstråk och brynmiljöer längs stengärdsgårdar och åkerkanter. Sådana stråk är viktiga spridningskorridorer mellan olika hasselmuslokaler.
• Arten är känslig mot kraftigt bete om buskvegetationen skadas. Generellt kan dock bete vara en lämplig skötselmetod.

Behov av hänsyn – allmänt

Gynna och bevara buskrika stråk, exempelvis i skogsbryn, längs vägar och kraftledningar och i naturbetesmarker och stengärdesgårdar. Gynna särskilt buskar och träd med bär, frukter och nötter. Hasselmusen behöver kunna klättra i buskar och vegetation hela vägen upp.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Spara bärande träd och buskar.
• Spara sammanhängande stråk av buskar vid röjning och andra skötselåtgärder. Röjning under vegetationsperioden bör undvikas inom minst cirka 10 meters omkrets runt sommarbon.
• Spara buskrika stråk och brynmiljöer längs åkerkanter.
• Låt gärna hyggen som får en variation av uppväxande buskar få ha kvar sina buskar längs ett soligt bryn.
• En hög hänsynsnivå till spår av kulturlandskap, biologiskt kulturarv och mosaikartade skogar är viktigt vid alla skogsbruksåtgärder.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Skapa sammanhängande buskstråk som binder samman kända förekomstlokaler för hasselmus.
• Motverka igenväxning av äldre betesmarker.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Förekomst av hasselmus är i sig inget som kräver områdesskydd. Huvudsaken är att förekomstområdets struktur med sammanhängande nätverk av buskar och ljusöppna miljöer bibehålles, samt att igenväxning motverkas.

Övrigt

Populationsstorlek: Totalpopulationen i Sverige är svårbedömd men torde ligga inom intervallet 50 000–500 000 adulta djur.

Rödlistestatus 2025: Livskraftig, LC

Populationsutveckling: Stabil, gynnsam bevarandestatus (NV:s rapportering till EU 2025).

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1

SLU Artdatabanken - hasselmus (artfakta.se)

Hasselsnoken är en ofarlig orm med parvisa mörka ryggfläckar. Den lever på platser med varmt lokalklimat längs Götalands och Svealands kuster och vid landets fyra största sjöar. Den är värmekrävande och gynnas av att terrängen är vindskyddad, solig och att skogs- och buskmarker avbryts av stenig och blockig terräng.

Beskrivning

Hasselsnoken är en helt ofarlig och ogiftig orm som känns lätt igen på sin teckning med två rader av mörkbruna fläckar på ormens i övrigt ljusbruna till gråbruna rygg. Fläckarna sitter nästan mitt emot varandra och bildar tydliga par. Fläckarna bildar aldrig något sammanhängande sicksackband som hos huggormen. Pupillen är rund och omges av en brun iris. Jämfört med våra övriga två inhemska ormar är hasselsnoken relativt liten och slank. Längden kan bli maximalt cirka 80 centimeter. Hasselsnoken är den enda av våra ormar som kan lyfta huvudet upp till handen om man håller den i svansen.

Ekologiska krav

Hasselsnoken är en värmekrävande art. Alla förekomster är i områden där det finns rikligt med hällar, block och grovstenig mark i solexponerade lägen. Där vegetation förekommer får den gärna vara tät. Skogen runt de varma steniga markerna kan bestå av barr- eller lövträd, eller ha krattskog (domineras av lågvuxna, flerstammiga träd och buskar) eller hagmarkskaraktär. Den viktigaste aspekten för artens förekomst är att lokalklimatet är mycket varmt.

Hasselsnoken äter gärna andra reptiler, även huggorm, samt grodor och smågnagare. Den slingrar sig runt sitt byte och håller fast det som en boaorm.

Parningsplats och fortplantningsområde

De steniga och varma marker som hasselsnoken lever i är också dess parningsplats och fortplantningsområde. Parningen sker i maj. Äggen utvecklas inne i honan och ungarna föds i augusti-september.

Viloplats och övervintringsområde

Hasselsnoken övervintrar i håligheter under stenar i den livsmiljö den lever i. Vintervilan varar från oktober till början av april.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

Hasselsnoken förekommer på kustnära lokaler med varmt lokalklimat. Längs ostkusten finns lokaler från sydöstra Skåne upp till nordöstra Uppland, samt Öland och Gotland. Längs västkusten finns lokaler från nordvästligaste Skåne upp till norska gränsen där utbredningsområdet fortsätter. Längre inåt land finns lokaler kring de stora sjöarna, särskilt västra delen av Vänern och i Mälardalen. Lokalt förekommer den även vid Vättern.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av hasselsnok säger ingenting om själva skogen, bara att det är ett område med varmt lokalklimat. Sådana lokaler brukar ha en artrik flora och fauna.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Faktorer som försämrar lokalklimatet är ett hot mot arten, eftersom den då får svårare att reproducera sig. Sådana försämringar kan vara igenväxning eller skogsplantering på tidigare solexponerade lokaler.

Behov av hänsyn – allmänt

Motverka igenväxning av steniga solexponerade marker.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik att plantera på solexponerad mark där hasselsnok förekommer.
• Röj bort uppväxande träd som hotar att beskugga hasselsnokens lokaler, men var försiktig så att inte vindskyddande buskage tas bort.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

Information till allmänheten om hur man ser skillnad på hasselsnok och huggorm, samt att det är viktigt att köra sakta och uppmärksamt på vägar där hasselsnoken kan ligga och sola.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Lokaler med hasselsnok bör skyddas på ett sätt som säkrar skötseln av markerna så att de förhållanden som gynnar arten bibehålles. Samtidigt gynnas en artrik flora och insektsfauna.

Övrigt

Populationsstorlek: Cirka 9 000 reproduktiva individer

Rödlistestatus 2025: Sårbar (VU)

Populationsutveckling: Dålig bevarandestatus men stabil trend (NV:s rapportering till EU 2025).

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1

SLU Artdatabanken - hasselsnok (artfakta.se)

Klockgrodan är en brungroda med ett iögonfallande rött till gult och svart fläckigt mönster på undersidan. Arten förekommer i små permanenta fiskfria vatten på extensivt betad öppen till halvöppen mark, främst i södra Skåne.

Beskrivning

Klockgrodan har ett typiskt utseende med sin röd- eller gulfläckiga buksida. I övrigt är den brun med mörka fläckar. Kroppen är relativt platt och vårtig vilket ger den ett paddlikt utseende. Längden är fyra till fem och en halv centimeter. Lätet hörs ungefär som en kyrkklocka på stort avstånd, vilket gett arten dess svenska namn. När klockgrodan känner sig hotad sträcker den upp benen och visar sin bjärt färgade undersida. Färgerna är ett exempel på varningsfärger, som signalerar att grodan är oätlig. Den kan avsöndra ett giftigt hudsekret.

Ekologiska krav

Klockgrodan trivs i ett öppet till halvöppet landskap som traditionellt varit det gamla kulturlandskapets betes- och slåttermarker. I detta landskap är det viktigt att det här och där finns solexponerade småvatten som är fria från fisk och som inte används för att odla kräftor eller utsättning av änder. Klockgrodan lever i vattnet under stora delar av sommaren. Den jagar insekter, maskar och sniglar även på land, men då främst nattetid. Migrerande exemplar har påträffats i vatten upp till någon kilometer från tidigare kända lokaler.

Parningsplats och fortplantningsområde

Parning och fortplantning sker i små permanent vattenförande småvatten som är solexponerade. Parningen sker vanligen i maj. Äggen läggs i klumpar som förankras i växter nära bottnen. Ynglen blir upp till cirka fem centimeter långa innan metamorfosen efter två månader. 

Viloplats och övervintringsområde

Arten övervintrar i hålor i marken och under stenar, ibland tillsammans med andra groddjur och reptiler.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

Klockgrodan var vanligt förekommande i stora delar av Skåne för ett par hundra år sedan. Därefter har beståndet minskat kraftigt i takt med att jordbruket effektiviserades. I mitten av 1900-talet dog den svenska populationen ut. År 1987 – 1991 gjordes utplantering av danska klockgrodor i Skåne. Populationen ökar numera, särskilt inom kärnområdet i södra Skåne.

Indikator på skyddsvärd skog

Klockgrodan förekommer i odlingslandskapet, men särskild hänsyn vid skogsbruk och annan markanvändning kan behövas i intilliggande skogsområden. Förekomst av klockgroda indikerar inte att skogen skulle vara särskilt skyddsvärd i sig, men hänsyn till de småvatten där klockgrodan leker och dess övervintringslokaler kräver att särskild hänsyn tas i skogsbruk och annan markanvändning.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

• Igenväxning orsakar beskuggning och därmed avkylning av lekvatten.
• Igenväxning skadar också markfloran runt småvattnen och därmed artens möjligheter att hitta föda där.
• Inplantering och utsättning av fisk, kräftor eller änder i småvatten är förödande för klockgrodan och dess yngel.
• Övergödning och bekämpningsmedel som når lekvattnen via avrinning från jordbruks- och skogsbruksmark kan orsaka skador på yngel och vuxna grodor.
• Chytridsjuka sprids bland amfibier runt om i världen och drabbar särskilt arter som lever i relativt varmt klimat.

Behov av hänsyn – allmänt

Bevara hydrologin i landskapet. Undvik att skada våtmarker, småvatten och deras tillflöden.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Spara brynzoner och buskar som ger lä mot avkylande vindar.
• Plantera ej gran i anslutning till lekvatten då det orsakar beskuggning och därmed nedkylning av vattnet.  

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

Skapa fler permanenta småvatten i trakter där klockgroda påträffats. Ett ökat antal möjliga platser för lek ökar chansen till återetablering efter lokala utdöenden och minskar risken för inavel.

Gynna solexponering av vatten utan att släppa in avkylande vind. Gör åtgärder som ökar värmen lokalt i och kring vatten där klockgroda (sannolikt) förekommer. Glesa ut igenväxande skog.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Naturvårdsavtal eller frivilliga avsättningar kan vara lämpligt för att säkra tillgången på lämpliga vatten för klockgroda.

Övrigt

Populationsstorlek: Cirka 7 600 reproduktiva individer

Rödlistestatus 2025: Livskraftig, LC

Populationsutveckling: Ökande trend men dålig bevarandestatus på grund av låg population (NV:s rapportering till EU 2025).

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 2 och 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1

SLU Artdatabanken - klockgroda (artfakta.se)

Långbensgrodan är en värmekrävande brungroda som kräver sammanhängande lövskogs- eller hagmarkslandskap med permanenta fiskfria småvatten och kärr.

Beskrivning

Långbensgrodan skiljer sig från de andra brungrodorna genom att trumhinnan är lika stor som ögat och sitter direkt bakom ögat. De båda andra brungrodorna (vanlig groda och åkergroda) har en trumhinna som är tydligt mindre än ögat och sitter drygt en trumhinnediameter bakom ögat. I övrigt är de tre arterna lika varandra. Långbensgrodan är dock i genomsnitt något mindre (fyra till nästan sju centimeter lång), har spetsigare nos och längre bakben.

Ekologiska krav

Långbensgrodan föredrar skuggiga men varma miljöer såsom kärr och småvatten i lövskog i ett lövdominerat landskap i varma klimatlägen. Leken börjar redan i mars – april. Äggen läggs i en enda stor geléklump kring ett grässtrå, mycket tidigt på säsongen, så det kan bli is ovanför, men den ligger ofta högt för att nyttja det varmare ytvattnet. Ynglen behöver cirka fyra månader innan sin metamorfos. Under sommaren jagar de vuxna grodorna insekter i den täta undervegetationen i lövkärr, lövskogar och träd- och buskrika betesmarker. 

Parningsplats och fortplantningsområde

Parning och fortplantning sker i permanent vattenförande kärr och småvatten inne i eller vid lövskog eller lövkärr, eller i betesmarker.

Viloplats och övervintringsområde

Övervintringen sker i håligheter i marken inne i lövskog. Hanar lär ofta övervintra i bottnen på lekvattnet.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

Långbensgrodan förekommer i sydöstligaste Sverige med större lokala populationer i sydöstra Skåne, östra Blekinge till Kalmartrakten samt på Öland.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av långbensgroda indikerar inte att skogen skulle vara skyddsvärd i sig.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

• Igenväxning orsakar beskuggning och därmed avkylning av lekvatten.
• Dikning i de lövskogsmiljöer där arten lever är förödande.
• Inplantering och utsättning av fisk, kräftor eller änder i småvatten är också förödande för långbensgrodan och dess yngel.

Behov av hänsyn – allmänt

• Det är viktigt för arten att markvegetationen och dess kärr och småvatten bibehålles vad beträffar vattenkvalitet och lagom beskuggning.
• Bevara hydrologin i lövskogslandskapet. Undvik att skada våtmarker, småvatten och deras tillflöden.
• Skapa sammanhängande zoner av lövträd och lövmiljöer, särskilt i anslutning till vatten, lövkärr och sumpskogar.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Spara brynzoner och buskar som ger lä mot avkylande vindar.
• Undvik kalavverkning av lövskogar i områden där det sannolikt kan finnas populationer av långbensgroda.
• Plantera ej gran i anslutning till vatten som hyser långbensgroda, det riskerar att beskugga vattnet för kraftigt för artens behov.
• Undvik markskador som försämrar vattenkvalitet och hydrologi.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

Återvätning i lövskogsmiljöer.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Naturvårdsavtal eller frivilliga avsättningar kan vara lämpligt för att säkra tillgången på lämpliga vatten och miljöer för långbensgroda.

Övrigt

Populationsstorlek: Överstiger gränsvärdet för rödlistning.

Rödlistestatus 2025: Livskraftig (LC)

Populationsutveckling: Stabil till ökande, men otillräcklig status i kontinental region på grund av låg population.

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1

SLU Artdatabanken - långbensgroda (artfakta.se)

Lövgrodan är en liten grön groda som jagar insekter i trädkronor och buskar under sommaren. Den är beroende av solexponerade fiskfria småvatten som har varmt lokalklimat och skydd från kalla vindar. Lövgrodan trivs bäst i mosaiklandskap med småvatten, högörtsängar, gräsmarker, buskmarker och dungar med lövträd. Särskilt viktiga är solexponerade täta bryn av olika buskar och träd.

Beskrivning

Lövgrodan är en cirka fyra centimeter lång intensivt grön groda. Den är en skicklig klättrare som hoppar från blad till blad i busk- och lövträdsvegetation. Tåspetsarna är breda och har förmågan att ge gott fäste på blad och andra släta ytor. Den kan knappast förväxlas med någon annan inhemsk groda.

Ekologiska krav

Lövgrodan lever i mosaiklandskap med solexponerade varma och vegetationsrika men fiskfria småvatten, halvöppna busk- och lövmarker och lövdungar. Under sommaren jagar de vuxna lövgrodorna insekter i trädens och buskarnas kronor. De kan då påträffas upp till någon kilometer från sitt lekvatten. Det är viktigt att lekvattnet åtminstone delvis omges av vindskyddande bryn som inte beskuggar vattnet. Det är också viktigt att det, särskilt i åkerlandskap, finns spridningskorridorer i form av vägrenar, dikeskanter, buskridåer och liknande stråk som hjälper grodorna att förflytta sig mellan lekvatten, övervintringslokaler och andra för arten lämpliga miljöer. 

Parningsplats och fortplantningsområde

Lövgrodan parar och fortplantar sig i småvatten som är varma och solexponerade och inte torkar ut förrän tidigast i slutet av augusti då de flesta yngel har genomgått sin metamorfos. Det kraftiga ljudet från spelande hanar brukar kunna höras lång väg under ljumma försommarnätter.

Viloplats och övervintringsområde

Arten övervintrar i hålor i marken och under stenar och trädrötter, ibland upp till någon kilometer från sitt lekvatten.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

Lövgrodans utbredningsområde omfattar södra och östra Skåne. Den har också utplanterats på Onsala-halvön söder om Göteborg. För hundra år sedan ska den ha funnits i hela Skåne, Blekinges kustland och sydöstligaste Småland.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av lövgroda indikerar inte att skogen skulle vara särskilt skyddsvärd i sig.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Igenväxning som orsakar beskuggning och därmed avkylning av lekvatten. Beskuggning ökar också risken att det uppstår lövfria zoner mellan marknivån och trädkronorna, vilket gör det mycket svårt för lövgrodan att ta sig upp i träden.

Inplantering och utsättning av fisk, kräftor eller änder i småvatten är förödande för lövgrodan och dess yngel.

Chytridsjuka sprids bland amfibier runt om i världen och drabbar särskilt arter som lever i relativt varmt klimat.

Behov av hänsyn – allmänt

Bevara hydrologin i landskapet. Undvik att skada våtmarker, småvatten och deras tillflöden.

Skapa sammanhängande zoner av lövträd och buskar i landskapet för att underlätta artens spridning. Buskridåer längs stengärden och vattendrag är särskilt viktiga.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Gynna solexponering av vatten utan att släppa in avkylande vind.
• Hänsyn till de småvatten där lövgrodan leker.
• Spara sammanhängande zoner med buskar och träd som ger lä mot avkylande vindar och som underlättar artens spridning.
• Plantera ej gran i anslutning till vatten där lövgrodan finns.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Skapa fler solexponerade småvatten i buskrika landskap som också har lövskog.
• Skötsel för att bibehålla solexponering av vattnet och av breda, höga och artrika brynzoner är viktigt för arten.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Naturvårdsavtal eller frivilliga avsättningar kan vara lämpligt för att säkra tillgången på lämpliga vatten och miljöer för lövgroda.

Övrigt

Populationsstorlek: Cirka 12 700 reproduktiva individer

Rödlistestatus 2025: Livskraftig (LC)

Populationsutveckling: Stabil, men med dålig bevarandestatus på grund av liten population och begränsad livsmiljö.

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1

SLU Artdatabanken - lövgroda (artfakta.se)

Nordfladdermus är Sveriges mest utbredda fladdermusart och förekommer från Skåne ända upp till fjällgränsen i norra Lappland. Arten är relativt bred i sitt biotopval och förekommer i de flesta slags miljöer. I skogslandskapet föredrar den variationsrik skog med förekomst av sjöar, vattendrag och våtmarker. Fladdermöss är beroende av hänsyn på landskapsnivå och den enskilt viktigaste faktorn att ta hänsyn till är tillgången på nattaktiva insekter under artens hela aktivitetsperiod.

Beskrivning

Nordfladdermus är en medelstor fladdermus. Pälsen är jämförelsevis lång, på ryggsidan är den mörkbrun med gulbruna hårspetsar. Öronen är relativt korta, svagt rundade och mörka, med en öronflik (tragus) som är tydligt kortare än halva örats längd. Nordfladdermus blir könsmogen redan första levnadsåret, men reproducerar sig först vid 2−3 års ålder. Livslängd cirka 20 år.

Ekologiska krav

Livskraftiga populationer av nordfladdermus förekommer i landskap som kan erbjuda god födotillgång under hela aktivitetsperioden (april–oktober). I ett varierat landskap med hög andel äldre lövträd, småvatten, sumpskogar, öppna våtmarker, ängar och betesmarker avlöser olika insektsarter varandra under året, vilket gör att det hela tiden finns rikligt med föda.

Nordfladdermus är i jämförelse med andra fladdermusarter bred i sitt biotopval, och den förekommer i de flesta slags miljöer nedanför fjällkedjan. Arten förekommer såväl i barrskog som i lövskog, men föredrar lövrik skog på frisk eller fuktig mark. Den är vanlig längs kusten, vid sjöar och vattendrag samt i anslutning till bebyggelse där den jagar i parker och trädgårdar. Födosöket sker i och över trädtoppshöjd i halvöppna miljöer, till exempel trädbärande beteshagar och i kantzonen mellan skog och öppen mark. Födan består av myggor samt små skalbaggar och nattfjärilar.

Arten flyttar inte i någon större omfattning utan övervintrar oftast inom 150 kilometers avstånd från koloniplatsen, men det finns exempel på förflyttningar på 450 kilometer.

Övervintringsplats

Nordfladdermus befinner sig i vinterdvala från ungefär oktober till april, beroende på väderleken och var i Sverige den är. Övervintringsplatsen ska vara frostfri med hög luftfuktighet och inte alltför dragig. Under övervintringen nyttjar den många olika typer av miljöer, till exempel stenbyggnader, grottor och gruvor. Troligen kan den övervintra även i stenmurar, stenrösen, inkrupen mellan stenblock och i sprickor i marken. På övervintringsplatserna samlas årsungar, hanar och honor. Det händer att nordfladdermusen vaknar vid något eller några tillfällen under övervintringen för att byta plats eller dricka. Varje uppvaknande kräver extra energi och vaknar en fladdermus allt för många gånger under vintern minskar dess överlevnadschanser.  

Viktiga platser på våren

Aktivitetsperioden inleds när temperaturen och insektsaktiviteten stiger. I sydligaste Sverige innebär detta normalt i april medan det i norra Sverige kan dröja långt in i maj. Under den tidiga våren är tillgången på föda begränsad och ojämnt fördelad i landskapet. Det är därför viktigt att fladdermössen snabbt hittar till områden med rik förekomst av insekter; särskilt viktiga miljöer är grunda näringsrika sjöar, småvatten i anslutning till lövskog och små vindskyddade våtmarker.

Koloniplats, hemområde, viloplats

I början av juni (södra Sverige) eller från mitten av juli (norra Sverige) bildar honorna yngelkolonier, framför allt i byggnader men också i ihåliga träd. Kolonierna kan vara ganska stora och bestå av upp till 100 honor. Honorna föder 1−2 ungar från midsommartid eller senare beroende på var i landet kolonin finns. Under kolonitiden födosöker majoriteten av honorna ganska nära kolonin (0,1−10 kilometer). Inom födosöksområdet håller varje hona flera födorevir, till exempel i en glänta. Ungarna diar i 3−4 veckor, men börjar ge sig ut på egna flygturer vid 3 veckors ålder. Redan från slutet av juli (södra Sverige), respektive augusti (norra Sverige) börjar kolonin att lösas upp. De vuxna honorna lämnar kolonin först medan årsungarna stannar lite längre. Upplösningen kan gå på ett par dagar, men oftast tar det några veckor innan alla individer lämnat kolonin. Under sensommaren börjar insektstillgången avta och nordfladdermössen koncentreras nu till de mest insektsrika miljöerna.

Hanarna är inte knutna till kolonierna och uppträder spritt i landskapet. De lever ensamma och nyttjar viloplatser i form av trädhål eller under löst sittande bark.

Parningsområde/plats

Parningsperioden inträffar under sensommaren, från slutet av juli till september. I samband med parningen har nordfladdermusen ett svärmningsbeteende i anslutning till övervintringsplatsen.  Honorna blir inte dräktiga direkt utan förvarar spermierna i livmodern under hela vinterdvalan. När de vaknar upp i april sker befruktningen. Dräktighetstiden är normalt cirka 10 veckor, men den varierar något och styrs framför allt av temperatur och födotillgång.

Utbredning och regionala skillnader

Nordfladdermus är Sveriges mest utbredda fladdermusart. Utbredningsområdet sträcker sig från Skåne i söder upp till norra Lappland, inklusive Öland och Gotland. Tätheterna avtar gradvis norrut och i fjällnära områden är arten sällsynt.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av nordfladdermus har ett begränsat signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer. Fladdermöss är rörliga och enskilda individer kan röra sig över stora områden. Enstaka fynd av en art behöver därför inte betyda att det finns höga kvaliteter just där fyndet gjorts. Om det finns kolonier, upprepade fynd eller högre tätheter av individer i ett område är det värdefullt för fladdermöss vilket innebär att det finns behov av förstärkt hänsyn.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Den enskilt viktigaste faktorn är tillgång på föda i form av nattaktiva insekter under hela aktivitetsperioden. Det innebär att all markanvändning som försämrar eller minskar tillgången på insekter på landskapsnivå påverkar arten negativt.

Dikning och torrläggning av våtmarker oberoende av deras storlek, leder till minskad insektsförekomst och minskar skogens värde som livsmiljö.

Kvaliteten på landmiljön påverkas negativt vid såväl bortröjning och bortgallring av löv, till exempel vid överföring av lövskog till barrskog.

Åtgärder som leder till minskad förekomst av äldre, gles skog och då särskilt tillgång på hålträd och träd med löst sittande bark kan leda till brist på koloniplatser och viloplatser.

Stora sammanhängande planteringar och stora hyggen minskar längden bryn och landskapets heterogenitet och därmed födotillgången och mängden lämpliga jaktplatser.

Det är okänt om, och i vilken omfattning, individer som övervintrar i marken kan påverkas av markberedning och körning med tunga maskiner. Men det är troligt att skador på stenmurar, odlingsrösen och andra kulturlämningar från tidigare brukande kan leda till att övervintringsplatser förstörs.

Behov av hänsyn - allmänt

Fladdermöss är beroende av hänsyn på landskapsnivå. Fokus ska ligga på att bevara och återställa alla typer av vatten och våtmarker samt fuktiga skogspartier. Sväm- och sumpskog ska alltid sparas, och äldre lövmiljöer bör alltid sparas, för födosök, koloniplatser och viloplatser. Utöver kantzonen mot vatten och våtmarker bör en tillräckligt bred skyddszon av uppväxt skog sparas för att skapa och bevara vindskyddade födosöksmiljöer.

Nordfladdermus undviker stora öppna områden. Genom att binda samman befintliga skogsbestånd med korridorer av uppväxt skog skapas ett fladdermusvänligt landskap.

”Småvattenlandskap” med rik förekomst av våtmarker och närliggande fuktiga skogsbestånd producerar rikligt med föda och är viktiga födosöksområden. Genom att öka andelen lövskog och bevara även små och tillfälliga våtmarker är det möjligt att skapa ett mera fladdermusvänligt landskap.

Gläntor och lämnade hänsynsytor ökar variationen samtidigt som mängden bryn och vindskyddade miljöer ökar.

Hålträd och träd med löst sittande bark är viktiga koloni-, vilo- och övervintringsplatser. Vindsäkra dessa genom att spara grupper av omgivande träd.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Lämna tillräckligt breda skyddszoner mot vatten och våtmarker.
• Undvik markavvattning och dikesrensning.
• Undvik skogliga åtgärder i surdråg och kantzoner.
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot viktiga fladdermusmiljöer, såsom raviner, sjöar, vattendrag, myrar, sumpskogar och andra öppna våtmarker.
• Skapa hänsynsytor för att öka landskapets mosaikstruktur.
• Bevara och skapa brynmiljöer genom att spara långsmala hänsynsytor av både löv och barr i friska−fuktiga lägen.
• Spara och undvik att skada död stående ved.
• Spara evighetsträd.
• Spara hålträd och träd med löst sittande bark.
• Undvik avverkning och körning i blockmarker.

Tips på ytterligare åtgärder

• Hyggesfritt skogsbruk kan gynna nordfladdermusen.
• Spara och bevara öppna våtmarker och småvatten, vid behov öka solinstrålningen genom att gallra mot söder och väster.
• Lägg gärna igen diken för att återväta sumpskogar och andra våtmarker.
• Öka variationen i skogen genom att skapa luckighet.
• Skapa och bevara lövträds- och buskrika skogsbryn mot framför allt betes- och slåttermarker samt åkrar.
• Öka andelen lövträd i landskapet.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Förekomst av nordfladdermus är som regel inte motiv för områdesskydd. Frivilliga avsättningar av våtmarker, sumpskog och andra viktiga födosöksområden gynnar arten.

Nordfladdermusens status

Populationsstorlek: 1,7 miljoner (840 000−2 500 000) könsmogna individer

Rödlistestatus 2020: Nära hotad (NT)

Populationsutveckling: Rödlistad till följd av tecken på populationsminskning i södra Sverige.

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1, N

SLU Artdatabanken - nordfladdermus (artfakta.se)

Sandödlan är starkt beroende av varma solexponerade områden som hyser en mosaik av tät, ofta artrik, vegetation och solexponerade sandytor eller hällmark. Arten förekommer främst i södra Sverige, med sin nordligaste utbredning i Dalarna. I många fall är populationerna små och isolerade från varandra. Arten är många gånger beroende av aktiv skötsel av markerna för sin fortlevnad.

Beskrivning

Sandödlan blir upp till cirka 22 centimeter lång inklusive svansen. Under parningstiden på våren är hanen omisskännlig med sina tydligt gröna kroppssidor. Resten av året är både hanar och honor övervägande gråbruna och lite svårare att skilja från sin mindre släkting skogsödlan.

Viktiga skillnader mellan sandödla och skogsödla är följande:

Ekologiska krav

Sandödlan är mycket värmekrävande och finns bara på marker med särskilt varmt lokalklimat, såsom sandiga sydsluttningar eller områden med soliga hällar. Områden där arten förekommer har normalt en mosaik av vegetationsrika och vegetationslösa ytor, exempelvis med sand, ljung och örter Ofta finns också skyddande buskar och ris. Arten lever av insekter och andra småkryp.

Parningsplats och fortplantningsområde

Lokalklimatiskt varma områden. Parningen sker i maj – juni. Äggen grävs ner i solexponerad sand i juni månad, därför är öppna sandytor mycket viktiga för sandödlan. I hällmarksmiljöer sker äggläggningen troligen i klippskrevor eller i vegetationens humuslager. Kläckningen sker i slutet av augusti till början av september.

Viloplats och övervintringsområde

Övervintringen sker i håligheter i marken, gärna i sandig mark. Vuxna djur kan gå i övervintring så tidigt som i augusti. Årsungarna behöver äta en hel del innan vintervilan och gräver därför inte ner sig förrän framåt oktober månad.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

Sandödlan förekommer oftast i små geografiskt isolerade populationer på särskilt gynnsamma lokaler. Flest populationer finns i södra och östra Götaland. Norrut glesar förekomsterna ut. Landets nordligaste förekomster finns i Värmlands och Dalarnas län.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av sandödla indikerar att miljön har kännetecknats av varmt lokalklimat under mycket lång tid. Ofta finns där även en artrik flora och insektsfauna, men det viktigaste för sandödlan är att det finns solexponerade sandblottor som är fria eller nästan fria från vegetation. Skogen i anslutning till förekomster kan också hysa mycket höga naturvärden, särskilt om det handlar om gamla och långsamväxande träd på torr mark, men det är den mosaikartade strukturen med en blandning av tätare vegetation och öppen och solexponerade mark (helst sand) som är viktigast för sandödlan. 

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Viktiga hotfaktorer är: Igenväxning, både av träd-, fält- och markskikt samt trädplantering eller annan efterbehandling av gamla grustäkter. Exploatering med hus- och vägbygge i strandnära lokaler. Tramp av människor eller kreatur eller fordonstrafik på sandiga områden där äggläggning förekommer. Små populationer hotas också av inavel och slumpvis utdöende på grund av ogynnsamt väder.

Behov av hänsyn – allmänt

Lokaler där sandödla förekommer behöver skötas för att bibehålla de förhållanden som arten behöver. Helst bör skötseln utökas även till omgivande områden för att stärka artens framtida fortbestånd.

Anpassad efterbehandling av sand och grustäkter för att sandödlan. Undvik att plantera igen eller plana ut nedlagda sand- och grustäkter.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Öka solexponeringen på sandiga områden, samtidigt som buskar och brynzoner sparas som vindskydd.
• Skogsbilvägar på sandig mark kan kompletteras med att skapa sandblottor längs vägen på dess mest solexponerade sida. I gynnsamma fall kan sådana vägzoner binda samman tidigare isolerade förekomster av sandödla.
• Markbered gärna igenväxta markytor i anslutning till sandblottor där sandödla kan finnas. Detta ökar sandödlans habitat. Däremot bör markberedning på ytor som redan har solexponerade sandblottor undvikas året om.
• Plantera inte skog på de mest solexponerade och vegetationslösa sandiga markytorna på hygget.
• Naturvårdsbränning kan skapa nya gynnsamma habitat för sandödla, men bör undvikas på kända lokaler eftersom branden i sig kan skada aktiva sandödlor.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

Skapa solexponerade och vindskyddade sandblottor kring kända förekomster av sandödla.

Många populationer är isolerade från varandra. Om det finns två kända förekomster av sandödlor i närheten av varandra är det mycket fördelaktigt att blotta sandytor och glesa ut skog mellan områdena för att binda ihop dem.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Lokaler med sandödla bör skyddas på ett sätt som säkrar skötseln av markerna så att de förhållanden som gynnar sandödlan bibehålles. Samtidigt gynnas en artrik flora och insektsfauna.

Övrigt

Populationsstorlek: Cirka 11 200 reproduktiva individer

Rödlistestatus 2025: Sårbar (VU)

Populationsutveckling: Stabil, men dålig bevarandestatus (NV:s rapportering till EU 2025).

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1

SLU Artdatabanken - sandödla (artfakta.se)

Större vattensalamander förekommer sparsamt från Skåne till södra Ångermanland och mellersta Jämtland. Arten uppträder i en mängd olika miljöer, såväl i jordbrukslandskapet som i skog. Den är helt beroende av tillgång på två olika livsmiljöer i nära anslutning till varandra: fiskfria småvatten för lek och larvutveckling samt fuktiga landmiljöer för uppväxt, födosök och övervintring. I skogslandskapet hittar man den framför allt i äldre skog med stor strukturell variation och gott om död ved.

Ekologiska krav

Starka populationer av större vattensalamander hittar man främst i vad man kan kalla ”småvattenlandskap”, alltså områden med en mosaik av lämpliga lekvatten och närliggande lämpliga landmiljöer. Det finns dock många exempel på isolerade lekvatten i skogstjärnar som hyser livskraftiga bestånd. Vuxna salamandrar har konstaterats uppehålla sig inom 300 meter från lekvattnet, men förflyttningar längre än en kilometer har noterats. Sannolikt kan framförallt unga individer sprida sig längre sträckor men kunskapen om deras spridningspotential är liten. Finska studier antyder att det behövs åtminstone ett hektar lämplig landmiljö nära lekvattnet.

Större vattensalamander är känslig för uttorkning och undviker nya hyggen och andra öppna och torra miljöer, liksom tät ungskog utan fukthållande markskikt. Däremot utnyttjar den gräsmarker där vegetationen är så pass hög och tät att det upprätthålls en fuktig miljö i markskiktet.

Aktivitetsperioden inleds under vår när temperaturen under flera nätter håller sig över 0 °C. I sydligaste Sverige kan detta innebära redan i slutet av februari, medan det i den norra delen av utbredningsområdet kan dröja långt in i maj. Vandringen från övervintringsplatserna mot lekvattnet sker nattetid, framförallt under ljumma vårnätter. I södra och mellersta Sverige med en tydlig topp under mitten−slutet av april.

I samband med leken och under ägg- och larvutvecklingen är större vattensalamandern knuten till fisk- och kräftfria småvatten. I jordbrukslandskapet hittar man den oftast i äldre dammar med rik undervattensväxtlighet, men den kan också snabbt kolonisera nygrävda dammar. I skogslandskapet förekommer arten framförallt i gungflyomgärdade tjärnar med begränsad växtlighet.

Leken inleds när vattentemperaturen går över 10 °C. De könsmogna djuren lämnar normalt lekvattnet i juni eller juli. Utvecklingen från ägg till frisimmande larv tar vanligen två till tre veckor. Larverna tillbringar därefter tre till fyra månader i vattnet innan gälarna tillbakabildas och anpassningen till ett liv på land är fullständig. Med början i augusti vandrar de fullbildade salamandrarna upp från vattnet. Utvecklingstiden är starkt beroende av temperaturen och det kan dröja till in i november innan alla har lämnat vattnet. Tiden till könsmognad kan variera mellan två och fem år, och tillbringas huvudsakligen på land.

Under landperioden är större vattensalamander mycket tillbakadragen och utpräglat nattaktiv. Den tillbringar mycket tid i områden med tjockt förnalager och rikt fältskikt och gömmer sig dagtid gärna under stenar, under barken på död ved och i sorkgångar och andra håligheter. Den är som regel mest aktiv under varma, fuktiga och lugna nätter.

Övervintringen inleds när temperaturen börjar hålla sig under 2 °C. Övervintringsplatsernas läge varierar, men sannolikt är frostfria och sydliga lägen gynnsamma. Arten utnyttjar sten- och blockmarker, stenrösen, stenmurar eller andra håligheter under jord. Därtill finns enstaka exempel på övervintring i dammar.

Parningsplats (fortplantningsområde)

Den damm som används för parning har individuella revir för hanarna där uppvaktning och parning äger rum. Äggen läggs ett och ett på vattenväxter och mognar under en period på 12–18 dagar. De unga larverna kläcks och simmar fritt. Dammen är därför parningsplatsen.

Rastplats (viloplats)

Under den landlevande fasen i sitt liv använder sig T. cristatus (större vattensalamander) av tillflyktsorter som stenar, trädgömmor och stockar att gömma sig under på dagtid. Liknande tillflyktsorter används för övervintringsperioder (i kalla områden) eller sommardvala (i varma områden). Under den akvatiska livsfasen använder sig vuxna djur och larver av vattenvegetation som tillflyktsort. T. cristatus sprider sig till angränsande dammar. Friska populationer av T. cristatus utnyttjar en rad olika dammar och flyttar sig mellan dem, och sprider sig på så sätt över en lämplig sammanhängande landmiljö. Individerna kan röra sig omkring en kilometer från den damm där de föddes. Rastplatserna för T. cristatus är därför de dammar som de bebor och den angränsande landmiljö som de behöver under den del av livscykeln då de uppehåller sig på land.

Utbredning och regionala skillnader

Utbredningsområdet omfattar södra och mellersta Sverige norrut till mellersta Ångermanland och mellersta Jämtland. Arten förekommer över stora delar av Öland men saknas på Gotland.

I Götaland och Svealand förekommer arten huvudsakligen i äldre jordbruksbygder med en variation av hävdade marker och lövdominerad skog med rik förekomst av dammar och andra småvatten. I norra Svealand och södra Norrland utgörs nästan alla lekplatser av fisklösa skogstjärnar eller gölar omgivna av barrdominerad skog.

Den långa utvecklingstiden gör att större vattensalamander är klimatbegränsad och ju längre norrut man kommer i utbredningsområdet desto viktigare blir de lokala förhållandena. I höglänta områden i södra Sverige och i den norra delen av utbredningsområdet hittar man den främst i solexponerade och vindstilla miljöer; typiskt omgivna av skog men med en relativt bred öppen zon närmast vattnet.

I Jämtland, Västernorrland, Gävleborg, Dalarna, Värmland, Örebro och delvis även i Jönköpings län finns större vattensalamander även i små skogstjärnar och mindre myrgölar, ofta omgivna av gran- eller talldominerad skog men med inslag av lövträd. Dessa lekvatten kan vara flera meter djupa, och är ofta ganska sura och vegetationsfattiga. Ofta omges de av en smal bård av gungflyn dominerad av vitmossor, och vanligen gränsar strandkanten i förhållandevis stor utsträckning till fastmark nära sluttningar där det pågår en kontinuerlig tillförsel av rörligt markvatten.

I norra Uppland och södra Norrlands kustband förekommer arten i vatten som avsnörts från Östersjön via landhöjningen (flador, gloflador och glor) som vanligen omges av grandominerad skog med visst lövinslag.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av större vattensalamander har ett visst signalvärde för skyddsvärd skog. Arten är främst knuten till relativt orörda, fuktiga och strukturellt varierade skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Dagens skogsbruk med korta omloppstider och mer ensartade bestånd leder till såväl minskad tillgång på lämpliga landmiljöer som försämrade spridningsmöjligheter. Bortröjning och bortgallring av lövträd, överföring av lövskog till barrskog, och bortrensning av död ved och olika former av markberedning påverkar kvaliteten på landmiljöerna negativt.

Markavvattning kan minska skogens värde som livsmiljö för arten. Dikning (även skyddsdikning) kan liksom djupa körskador orsaka sedimenttransport och grumling vilket påverkar lekvattnen negativt. Dikning i direkt anslutning till lekvattnen kan leda till ökad trädtillväxt vilket innebär ökad beskuggning som kan påverka lek- och uppväxtförhållanden negativt.

Större vattensalamanderns ägg och larver är mycket känsliga för predation. Utsättning av fisk, kräftor och stora mängder gräsänder leder så gott som alltid till att ett vatten förlorar sitt värde som reproduktionsplats. Utsättning av gräsänder riskerar dessutom att leda till kraftig eutrofiering (övergödning).

Vägar, även ganska små skogsbilvägar, tycks kunna begränsa artens spridningsmöjligheter. I samband med passage över större vägar kan dödligheten vara betydande.

Behov av hänsyn ­− allmänt

Arten är beroende av förstärkt hänsyn. Fokus ska ligga på att bevara solbelysta småvatten för lek och fuktiga skogspartier för födosök och övervintring. Sväm- och sumpskog runt lekvattnen ska alltid sparas, liksom lämpliga födosöksmiljöer. För att skydda landmiljöerna och minska risken för negativ påverkan på vattenmiljön bör en tillräckligt bred kantzon med skog sparas runt lekvattnet.

Det är viktigt att säkerställa att djuren obehindrat kan röra sig mellan lekvattnet och lämpliga födosöks- och uppväxtmiljöer. För att undvika att lokala populationer isoleras är det viktigt att inte skära av spridningsvägar och försvåra kontakt och spridning mellan befintliga och potentiella lekvatten.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Lämna tillräckligt breda skyddszoner så att den slutna och fuktiga skogsmiljön bibehålls och uttorkning av landmiljöerna undviks.
• Förhindra grumling och all form av närings- och sedimenttransport till lekvattnen.
• Undvik markavvattning, inklusive skyddsdikning och dikesrensning, i anslutning till lekvatten och omgivande skogspartier.
• Markbered inte i anslutning till lekvatten och närliggande skogspartier.
• Undvik grävning och schaktning i anslutning till lekvatten och omgivande skogspartier.
• Anlägg skogsbilvägar så att de inte försvårar vandring mellan lekvatten och omkringliggande landmiljöer.
• Gödsla inte i närheten av kända och övriga lämpliga lekvatten.
• Spara och undvik att skada död ved i skogspartier som angränsar till lekvatten.
• Undvik skogliga åtgärder i surdråg och kantzoner.
• Lämna funktionella skyddszoner med träd och buskar mot hänsynskrävande miljöer, som bäckar, raviner, myrar och sumpskogar med mera.
• Lämna funktionella kantzoner med gran, tall och lövträd mot bäckar, sumpskogar, sjöar och myrar.
• Bevara och skapa spridningskorridorer genom att spara långsmala hänsynsytor av både löv och barr i friska−fuktiga lägen.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Upprätthåll en solbelyst vattenyta; vid behov genom att gallra mot söder och väster.
• Skapa vilo- och övervintringsplatser i anslutning till kända och potentiella lekvatten. En enkel åtgärd är att fälla enstaka större träd och låta dem ligga kvar. Ett annat alternativ är att lägga upp högar med grov ved eller stockar (helst >1 m långa och >20 cm i diameter). Vid anläggning av skogsbilvägar kan man se till att spara stenhögar i lämpliga miljöer.
• Lägg gärna igen diken för att återställa sumpskogar och andra våtmarker.
• Gör naturvårdsavsättningar i och i nära anslutning till sumpskogsbestånd i anslutning till lämpliga lekvatten, gärna mot myrar, fuktstråk eller bäckar.
• Naturvårdsavsättningar av skogsbestånd på fastmark norr om kända och potentiella lekvatten kan bidrar till att upprätthålla goda förutsättningar för arten.
• Skapa död ved exempelvis genom bläckning, katning eller ringbarkning.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Förekomst av större vattensalamander kan i vissa fall vara motiv för områdesskydd. Arten är listad på bilaga 2 till art- och habitatdirektivet. Detta innebär att Sverige har en skyldighet att avsätta särskilda skyddsområden (Natura 2000-områden) som en del i arbetet med att skydda arten.

Åkergroda förekommer spridd över i stort sett hela Sverige nedanför fjälltrakterna. Kan hittas i många olika miljöer, främst på fuktiga ängsmarker, i kärr och i fuktig skog. åkergrodan är den vanligaste grodan i många barrskogsmiljöer.

Beskrivning

Liten brun groda (kroppslängd max 7 centimeter). Utseendet kan variera kraftigt och flera färgvarianter är beskrivna, bland annat en utseendemässigt starkt avvikande form på Gotland. Mycket lik vanlig groda. I södra Skåne, Blekinge, östra Småland och på Öland kan den även förväxlas med den betydligt sällsyntare långbensgrodan. Könsmogen vid 2−5 års ålder.

Ekologiska krav

Åkergrodan är liksom alla andra groddjur beroende av flera olika miljöer under sin livscykel: lekplatser, födosöksområden och övervintringsplatser. I samband med leken hittar man den i sjöar, myrgölar, dammar, lugnflytande vattendrag, diken, på strandängar och andra översvämmade gräsmarker, olika typer av andra öppna våtmarker samt i ljusöppna alkärr. Resten av den aktiva perioden tillbringas i fuktiga gräsmarker, på äldre gräsklädda hyggen, kärr och fuktiga skogsmiljöer med välutvecklat fältskikt. De olika livsmiljöerna behöver finnas i nära anslutning till varandra, alternativt knytas samman av korridorer av lämpliga fuktiga miljöer.

En dansk studie som jämförde spridningsförmågan mellan åkergroda, vanlig groda och långbensgroda visade att långbensgroda är den av arterna som snabbast koloniserar nya vatten och vanlig groda den långsammaste. Åkergroda etablerar sig relativt snabbt i nya vatten, men främst då de ligger relativt nära varandra (inom 250 m).

I sydligaste Sverige startar aktivitetsperioden redan i mars, medan det i mellersta Sverige ofta dröjer till mitten av april innan lekvandringen startar och längst i norr kan det dröja till senare delen av maj. Leken startar när vattentemperaturen når ca +10 °C och pågår oftast 2−3 veckor. Utvecklingen från ägg till liten groda tar ca 100 dagar, varefter de lämnar lekvattnet. I samband med att smågrodorna metamorfoserat sprider de sig ut i det omgivande landskapet. Huvuddelen av årsungarna stannar nära dammen, men enstaka individer kan förflytta sig upp till 2 km.

Honorna lämnar lekvattnet så fort de lagt sina ägg, men hanarna stannar där så länge det kan dyka upp någon hona. De vuxna djuren sprider sig ut i terrängen, och håller sig inom något hundratal meter från lekvattnet (normalt inom 400 m) även om enskilda individer kan vandra >1 km. Under sommaren håller de enskilda individerna sig normalt inom ett begränsat område. Vandringen mot övervintringsplatserna inleds redan under sensommaren, i nordligaste Sverige är den slutförd redan i början av september, i södra Sverige kan det dröja långt in i oktober.

Åkergrodan undviker öppna och torra områden under sina vandringar. I öppna landskap följer den ofta diken, fältgränser och buskrader (häckar).

Valet av övervintringsplats skiljer sig mellan olika delar av utbredningsområdet. I norra Sverige sker övervintringen huvudsakligen i vatten. Den vanligaste övervintringsmiljön är bland vattenväxter på relativt grunt vatten i långsamflytande bäckar och åar, men arten kan även hittas i sjöar, myrgölar, dammar, källflöden och diken. I södra Sverige övervintrar arten framför allt på land: under stubbar, vid trädbaser eller täckta av ett tjockt förnalager i grunda fördjupningar i marken. I samband med övervintringen är åkergrodan betydligt mer köldtolerant än vanlig groda och övervintring på land kan förekomma relativt långt norrut. Avståndet mellan lekvattnet och övervintringsplatserna kan variera beroende på det omgivande landskapets utseende. Tyska studier visar att en mindre andel (10−20 %) övervintrar i eller i direkt anslutning till lekvattnet. Det saknas vetenskapliga underlag för att säga något generellt om avståndet mellan lekvatten och övervintringsplats. Tills vidare är det rimligt att anta att de övervintrar inom sitt sommar-home range (d.v.s. normalt inom 400 m från lekvattnet).

Utbredning och regionala skillnader

Åkergroda förekommer över hela landet nedanför fjällkedjan, inklusive östra Småland, Öland och Gotland där vanlig groda saknas. Tätheterna är högst i södra Sverige och avtar gradvis mot nordväst. Utbredningsgränsen mot nordväst går ca 250 km från Norrlandskusten och arten har noterats upp till knappt 600 m ö.h. i Lycksele lappmark. Det är osannolikt att arten förekommer regelbundet i fjällbjörkskog.

Indikator på skyddsvärd skog

Saknar signalvärde för skyddsvärda skogsmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Åkergroda är huvudsakligen knuten till öppna marker men förekommer även i gles skog. Den missgynnas av igenväxning och igenplantering av öppna marker. Bortgallring av lövträd och överföring av lövskog till barrskog påverkar livsmiljön negativt. Markberedning leder till ett glesare fältskikt och därmed till torrare landmiljöer vilket missgynnar åkergrodan. Markavvattning kan leda till att öppna gräsmarker växer igen och att ett områdes värde som livsmiljö minskar. Dikning (även skyddsdikning) och körskador kan leda till ökad sedimenttransport och grumling vilket påverkar lekvattnen negativt. Dikning i direkt anslutning till lekvattnen kan leda till ökad trädtillväxt vilket innebär ökad beskuggning som kan påverka lek- och uppväxtförhållanden negativt.

Åtgärder som leder till ett torrare fältskikt är negativa för arten.

Åkergrodans ägg och larver är mycket känsliga för predation. Utsättning av fisk, kräftor och stora mängder gräsänder leder ofta till att ett vatten förlorar sitt värde som reproduktionsplats. Utsättning av gräsänder riskerar dessutom att leda till kraftig eutrofiering (övergödning).

Breda vägar tycks kunna begränsa artens spridningsmöjligheter. I samband med passage över vältrafikerade vägar kan dödligheten vara betydande.

Behov av hänsyn ­− allmänt

För att bevara goda bestånd av åkergroda krävs funktionella landskap med tillgång till lekvatten, övervintringsmiljöer och födosöksmiljöer. De olika miljöerna måste ligga nära varandra, eller åtminstone knytas samman av korridorer med lämpliga, fuktiga miljöer. 

Det är viktigt att upprätthålla kontaktmöjligheter mellan lekvattnet och lämpliga födosöks- och uppväxtmiljöer. För att undvika att lokala populationer isoleras är det viktigt att inte skära av spridningsvägar eller försvåra kontakt och spridning mellan befintliga och potentiella lekvatten.

Sätt inte ut fisk, kräftor eller gräsänder i lekvatten för grodor.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Förhindra grumling och all form av närings- och sedimenttransport till lekvattnen.
• Undvik dikningsåtgärder i anslutning till lekvatten och omgivande skogspartier.
• Lämna skyddszon i anslutning till lekvatten vid markberedning för att undvika erosion och därmed grumling.
• Undvik grävning och schaktning i anslutning till lekvatten och omgivande skogspartier.
• Gödsla inte i närheten av lekvatten.
• Undvik avverkning i surdråg och kantzoner.
• Lämna tillräckligt breda trädbevuxna kantzoner mot lekvatten så att fuktiga skogsmiljöer bevaras och uttorkning av landmiljöerna undviks.
• Bevara och skapa spridningsmöjligheter genom att spara korridorer av löv och barr i friska−fuktiga lägen.

Tips på ytterligare åtgärder

• Återskapa funktionella svämplan och öppna våtmarker.
• Lägg igen diken och tröskla upp rensade vattendrag för att återställa våtmarker; igenlagda diken kan i vissa fall fungera som lekvatten.
• Anlägg dammar och andra öppna våtmarker.
• Upprätthåll en solbelyst vattenyta; vid behov genom att gallra mot söder och väster.
• Gynna löv i anslutning till lekvatten.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Förekomst av åkergroda är i normalfallet inte skäl för områdesskydd.

Artskydd − definitioner

Enligt vägledning om strikt skydd för djurarter av gemenskapsintresse enligt habitatdirektivet, Bryssel 12 oktober 2021. Definitioner och riktlinjer för större vattensalamander är i stora drag tillämpliga för åkergroda.

Vägledning om strikt skydd för djurarter av gemenskapsintresse enligt habitatdirektivet (naturvårdsverket.se)

Övrigt

Populationsstorlek: ca 290 miljoner

Rödlistestatus 2020: Livskraftig (LC)

Populationsutveckling: Har troligen minskat långsiktigt till följd av dikning och minskade våtmarksarealer, dock finns inga tecken på större sentida populationsförändringar.

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1, N

SLU artdatabanken - åkergroda (artfakta.se)

Uttern är beroende av fiskrika vattendrag som är möjliga att fiska i under hela året. Den behöver också orörda strandzoner där den kan bygga sina gryt och vila under dagtid. Åtgärder som är bra för vattenkvaliteten, fisken och orörda strandmiljöer gynnar också uttern.

Beskrivning

Uttern är ett stort mårddjur som kan bli nästan en meter lång i kroppen. Därtill kommer en kraftig svans som är ungefär hälften så lång som kroppen. Pälsen är mörkbrun med ljusare undersida, särskilt på halsen. Uttern lever i och vid vatten där den lever på fisk. Viktiga spårtecken är spillning på stenar och andra upphöjda ställen vid vatten, särskilt under broar och vid bäckmynningar. Spillningen har ofta en karaktäristisk aromatisk lukt och brukar innehålla ben och fjäll av fisk. Spåren är cirka 6 centimeter breda. Framfotsspåren är tämligen runda, medan bakfotsspåren är längre med tydliga avtryck av hälen. Fötterna har simhud mellan tårna. I gynnsamma fall ser man avtryck av alla fem tår med sina korta klor och simhuden i spårstämplarna. Ofta ser man också spår av svansen i spårlöporna.

Ekologiska krav

Uttern är beroende av sjöar och vattendrag där den i huvudsak äter fisk, men också kräftor, groddjur och andra mindre djur. Revirens storlek är beroende av dess rikedom på fisk, men ett revir kan vara så stort som tre till fem mils strandlängd. Hanarna har de större reviren, inom vilka en eller flera honor har egna revir där de föder upp sina ungar. Det är viktigt att det förekommer strömt vatten här och där så att uttern kan komma åt att jaga även under vintern när vatten är istäckta.

Parningsplats och fortplantningsområde

Parningen sker oftast under senare delen av vintern i strandzoner kring sjöar och vattendrag. Ungarna föds i ett underjordiskt gryt nära vatten. Grytet kan vara bland stora stenar, under rotvältor eller grävas ut i en strandbrink.

Viloplats och övervintringsområde

Strandzoner kring fiskrika sjöar och vattendrag där de kan vila ostört under dagtid är viktiga som viloplatser. På vintern är det särskilt viktigt med platser där det finns öppet vatten, såsom bäckar, ställen där bäckar rinner in eller ut ur sjöar, sund och strömmande vatten.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

Uttern förekommer i stort sett över hela landet, men i mycket skiftande antal. Uttern var utrotningshotad för 50 år sedan, men har sedan 1990-talet sakta återhämtat sig, både vad gäller antal och utbredning.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av utter säger ingenting om skogens skyddsvärde.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Trafik är ett hot. Utterpassager vid vägar och trummor kan minska risken.

Vattenföroreningar som har skadlig påverkan på fisk skadar också utter. Uttern är särskilt känslig för sådana föroreningar som lagras i kroppen utan att brytas ner. Exempel på sådana gifter är kvicksilverföreningar, PCB, samt andra organiska föreningar med klor, brom eller fluor.

Behov av hänsyn – allmänt

• Minska risken för trafikdöd genom att skapa möjligheter för uttern att ta sig ”torrskodd” genom kulvertar och vägtrummor, exempelvis genom att lägga ut stenar eller andra anordningar, så att uttern föredrar att korsa vägen genom den istället för att springa på vägbanan. Uttern ogillar att simma genom trummor utan landremsa.
• Fiske med fasta redskap bör undvikas på platser där uttrar vistas. Uttrar kan lätt fastna i redskapen och drunkna.
• Fällor för mink bör ha så små öppningar att de inte kan fånga utter.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Kantzoner längs sjöstränder och vattendrag bör lämnas orörda eller skötas med naturvårdande åtgärder som också gynnar löv och därmed fisk och andra vattenlevande djur. Det är viktigt att undvika att utföra åtgärder under senvinter – sommar på platser där uttern kan tänkas ha sitt gryt.
• Var noga med att undvika att vattendrag förorenas av slam eller oljeprodukter.

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

På vintern kan man öka tillgången till platser som är fria från is. Exempel på sådana platser kan vara: Flytande bryggor med ett vindskyddat luftrum på någon decimeter mellan själva bryggan och vattnet. Vakar som hålls öppna, exempelvis för vinterbad. Vid rensning av vass kan man gärna täcka en trädkrona som delvis ligger i vattnet med ett tjockt lager av vass, så att det bildas ett skyddat luftutrymme mellan vassen och vattnet där det sällan kan bildas is.

Under broar och invid större kulvertar kan man gärna lägga ut någon större sten som uttern kan markera på. Detsamma gäller där större diken rinner ihop eller mynnar i en sjö. Se även rådet ovan under behov av hänsyn – allmänt.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Natura 2000-områden i Sverige har pekats ut helt eller delvis med utter som bevarandeart.

Övrigt

Populationsstorlek: Svårbedömd, men skattas av Artdatabanken till cirka 5 400 reproduktiva individer

Rödlistestatus 2025: Livskraftig, LC

Populationsutveckling: Stabil eller något ökande (NV:s rapportering till EU 2025).

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 2 och 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1

SLU Artdatabanken - utter (artfakta.se)