Apollofjäril är beroende av solexponerade mosaikartade marker med hällar och blomsterrika partier, ofta omgivna av relativt lågproducerande barrblandskog. Larven lever av årets skott och blad av vit fetknopp och kärleksört. Arten är känslig mot igenväxning och bete, särskilt av får och getter som gärna äter annat än gräs och kan äta larvens näringsväxter, nektarproducerande blommor, samt artens larver och puppor.  

Beskrivning

Apollofjäril är en stor och i huvudsak vit fjäril som är typiskt tecknad med bakvingarnas röda svartringade ögonfläckar och sina i övrigt svarta fläckar på vit botten. Vingspannet varierar mellan 62 och 87 millimeter. Fjärilar av arten på Gotland är mindre än på fastlandet och de räknas som två olika underarter (fastlandsapollo P. apollo scandinavicus och gotlandsapollo P. apollo apollo). Flygsättet är karaktäristiskt med sin eleganta segelflykt. Framvingarnas utkant är genomskinlig, precis som hos den närbesläktade arten mnemosynefjäril P. mnemosyne.

Larven är svart med en längsgående rad av gula-rödgula fläckar på vardera sida om ryggen.

Ekologiska krav

Apollofjäril förekommer i områden där skogsmarken hyser blomrika gläntor med kalkpåverkad flora, hällmarker och mager mark. Lokalklimatet kan bli mycket varmt i de öppna, men ofta vindskyddade gläntorna. Larven lever på vit fetknopp och kärleksört, som båda är knutna till magra, torra, öppna miljöer med hällmark och grov mineraljord. Ofta rör det sig om mosaikartade miljöer där de öppna hällmarkerna omges av talldominerad barrblandskog.

Fjärilen har sin flygtid under cirka en månad under perioden mitten av juni till mitten av augusti. Flygtiden är starkt beroende av soligt och varmt väder. Parningen sker kring bergskrön och bergssluttningar, medan födosöket sker i mera blomrika ängspartier.

Äggen läggs ett och ett i den magra markvegetationen och övervintrar. Ägget kläcks när vårsolen värmer tillräckligt för att kärleksört och fetknopp ska börja få nya blad. Larven är ofta lätt att se där den sitter på eller vid sin näringsväxt i solskenet. Efter en månad är den fullvuxen och förpuppar sig i en glest spunnen kokong i markens förna. Puppstadiet varar i cirka en månad innan fjärilen kläcks.

Parningsplats och fortplantningsområde

Parningen sker huvudsakligen på bergiga kullars toppar eller sluttningar i öppen eller halvöppen skogsmark. Larverna är helt beroende av solexponerad men gärna vindskyddad hällmark och mager grov mineraljord där dess näringsväxter, vit fetknopp och kärleksört, växer.  

Viloplats och övervintringsområde

Apollofjärilen övervintrar som larv inne i ägget, som läggs i mager markvegetation kring hällar och mager torr mineraljord där näringsväxterna lever.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

För drygt 100 år sedan kunde apollofjäril hittas i nästan alla landskap från Skåne till Ångermanland. Numera förekommer arten på alvarmarker på Gotland samt på öar och kustnära lokaler ungefär från Västervik till Stockholms skärgård. På alla nuvarande lokaler förekommer kalk i moränen eller berggrunden.

Indikator på skyddsvärd skog

Apollofjäril förekommer i områden där skogsmarken hyser gläntor med kalkpåverkad flora, hällmarker och mager mark. Lokalklimatet kan bli mycket varmt i de öppna, men ofta vindskyddade gläntorna. Sådana områden hyser trots sin kärvhet en artrik flora och fauna av värmeälskande arter, häribland många rödlistade arter av pollinerande insekter. Förekomst av apollofjäril kan därför ses som en indikator på att skogens struktur bör bibehållas.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Igenväxning av lokaler där arten förekommer och av spridningskorridorer mellan sådana lokaler är det främsta hotet mot arten.

Alltför intensivt bete kan lokalt utgöra ett hot mot arten, men bete eller annan typ av hävd kan vara nödvändigt för att artens lokaler inte ska växa igen. Speciellt får men även getter äter både larvens näringsväxter, nektarproducerande blommor som besöks av de vuxna fjärilarna, samt larver och puppor. Apollofjäril behöver en mosaik av livsmiljöer och ett alltmer storskaligt jord- och skogsbruk innebär att artens livsrum minskar. Eftersom artens förekomster ofta är kustnära är exploatering för bebyggelse ett hot och på Gotland påverkas en del av dess förekomster av kalkbrytning.

Behov av hänsyn – allmänt

Identifiera mosaikmarker med hällar varvat med blomsterrika lokaler och bevara dess struktur.

Ta hänsyn till förekomst av apollofjäril när nya vägar eller fritidshus planeras.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Mosaikartade hällmarks- och ängsmiljöer bör endast glesas ut för att bibehålla strukturen och förhindra igenväxning. Gödsling eller askåterföring bör ej ske. Samtidigt är det viktigt att bibehålla vindskyddet för de öppna gläntorna och hällmarkerna.
• Igenplantering av mosaikartade hällmarks- och ängsmiljöer där Apollofjärilen förekommer bör ej ske. Virkes- och GROT-upplägg bör ej placeras i dessa miljöer.
• Var rädd om buskar och träd i lokala bryn som utgör vindskydd, särskilt buskar med nektarrika blommor.
• Undvik att ta upp hyggen större än cirka ett hektar i skogslandskap där apollofjäril förekommer.
• Undvik storskaliga förändringar inom förekomstområden på mindre öar.

Tips på åtgärder som gynnar arten

Förstärk befintliga förekomster av arten genom att skapa eller restaurera fler mosaikartade miljöer med solexponerade hällar och blomsterrika miljöer i anslutning till förekomsterna.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Det är viktigt att områdesskydd och frivilliga avsättningar kombineras med rätt skötsel. Här kan troligen kombinationer av olika former av miljöstöd och områdesskydd vara en framgångsrik väg. Undvik skydd som innebär ”fri utveckling”, eftersom igenväxning är ett allvarligt hot mot arten.

Övrigt

Populationsstorlek: Artdatabanken uppskattar populationen till cirka 28 000 (21-41 000) reproducerande individer (NV 2025).

Rödlistestatus 2025: Nära hotad (NT)

Populationsutveckling: Populationen bedömdes av NV 2025 som stabil. 

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1

Asknätfjärilen är en starkt hotad (EN) dagfjäril som idag bara finns inom ett begränsat område i Örebro län och i ett sammanhängande område i gränstrakten mellan Stockholms och Uppsala län. Arten är helt beroende av förekomster med ask eller olvon i varma lägen, vanligtvis solöppna och någorlunda vindskyddade. Den hotas framför allt av igenväxning samt av skogs- och skyddsdikning som förändrar markens hydrologi.

Beskrivning

Asknätfjärilens vingar har ett grovt brunt nätmönster med ett brett orange tvärband innanför vingens utkant. De små ljusa rutorna i nätmönstret är mestadels orange-brunröda men vissa rutor är vita. Undersidan är orange-brunröd med vita fläckar. Bakvingens undersida har ett tydligt vitt tvärband med en oregelbunden tunn svart linje i mitten, samt vita fläckar nära utkanten och mellan tvärbandet och kroppen. Vingspannet är 38-46 millimeter.

Upp till 250 ägg läggs i välordnade grupper på undersidan av solexponerade blad av ask eller olvon. De är till en början gula men övergår till vinrött strax innan larverna kläcks.  

De unga larverna är gråbruna till svarta så länge de lever i sina kolonier, men i de senare frilevande stadierna är larven svart med gula fläckar i längsgående band på ryggen och sidorna. Kroppen är täckt med svarta greniga tornar.

Puppan är vit med svarta och gula fläckar. Puppan hänger som regel fäst i bakänden med huvudet nedåt på solbelysta stammar och buskar.

Ekologiska krav

Asknätfjärilens larver lever av olika näringsväxter under olika larvstadier. Det måste därför finnas ask eller olvon för de unga larverna. Utöver dessa två växtarter behöver det dessutom finnas kovaller, flädervänderot eller skogstry för äldre larver som övervintrat minst en gång. Larverna tar sig ned till marken för övervintring och är då känsliga för uttorkning. Efter övervintringen behöver larverna tillgång till friska blad och knoppar av sina näringsväxter inom kort avstånd. Unga larver lever i ett gemensamt bo av hopspunna blad, medan äldre larver är frilevande. Larvutvecklingen tar 1-4 år och är ofta varierande inom samma larvkull. Pupporna är frihängande på solbelysta stammar och buskar. Fjärilarna flyger från slutet av maj till början av juli i miljöer med värdväxter i öppningar på lite fuktigare skogsmark, på mindre hyggen, i ledningsgator, i kantzoner mot mindre vattendrag och vid skogsbilvägar.

Parningsplats och fortplantningsområde

Hanen håller revir i solbelysta stråk i fortplantningsområdet och parar sig med de honor som flyger in i reviret. Fortplantningsområdet utgörs av ljusöppen, näringsrik och kalkpåverkad mark med förekomst av fuktiga stråk. Ofta utnyttjas solexponerade och vindskyddade miljöer med ask eller olvon i unga successioner i brukad skog, kantzoner mot mindre bäckar, fuktstråk, ledningsgator och skogsbilvägar.

Viloplats och övervintringsområde

Samma som parnings- och fortplantningsområde. Asknätfjärilen övervintrar som larv på marken i skydd av vegetation. Larven är mycket känslig för uttorkning under övervintringen och gynnas av fuktig mark och tjock fluffig snö.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

Historiskt har arten påträffats från Skåne till Dalarna men idag finns endast två kända populationer av asknätsfjäril kvar. Populationerna förekommer i två från varandra isolerade områden. Det ena är ett cirka 100 km² stort höjdområde mellan Nora, Lindesberg och Guldsmedshyttan i Örebro län, och det andra är ett område mellan Gimo och Norrtälje i Uppsala och Stockholms län. Gemensamt för dessa områden är att det förekommer stråk av kalksten och kalkrik morän, vilket gynnar artens näringsväxter. Asknätfjäril skulle mycket väl kunna förekomma även i andra trakter med samma förutsättningar.

Indikator på skyddsvärd skog

Skog där asknätfjäril förekommer behöver brukas eller skötas på ett sätt som förhindrar igenväxning och som bibehåller ljusöppna och varma miljöer med kontinuitet av ask och olvon samt övriga näringsväxter för larverna.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

• Arten hotas främst av skogsdikning och skyddsdikning som omintetgör nödvändig markfuktighet under torrare somrar. Den är uttorkningskänslig i alla utvecklingsstadier och det är mycket viktigt att bäckar och översilningsmarker lämnas orörda på nyupptagna hyggen.
• Igenväxning är ett hot mot de ljusöppna miljöer som arten behöver och mot larvens värdväxter. Även generell röjning av löv är problematisk, framför allt då ask, olvon och skogstry röjs bort.
• Alltför kraftigt bete av klövvilt är negativt för asknätfjärilens värdväxter ask och olvon, samtidigt som det finns en risk att ägg och larver konsumeras ihop med bladverket.
• Askskottsjukan har kraftigt minskat tillgången på ask, särskilt unga askar, både på grund av sjukdomen i sig och på grund av det ökade betestryck av klövvilt som drabbar de unga askar som är mera motståndskraftiga mot askskottsjukan.
• Olvon har blivit en allt viktigare värdväxt i takt med att askskottsjukan brett ut sig. Den drabbas regelbundet av kalätning av bladbaggen olvonbagge Pyrrhalta viburni som efter upprepade år av kalätning kan döda olvonbuskarna.

Behov av hänsyn – allmänt

Skogsbilvägar där asknätfjärilar håller revir bör endast ha begränsad och långsam trafik under juni och början av juli. Asknätfjärilshanar sitter ofta på själva vägen och suger i sig mineralsalter.

Klövviltstammar bör hållas låga i områden där asknätfjäril förekommer.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik dikning och skyddsdikning i asknätfjärilens förekomstområden.
• Spara alla olvonbuskar, yngre askar och skogstry.
• Spara friska askar, så de kan fröa av sig och öka askarnas motståndskraft mot askskottsjuka.
• Undvik kalavverkning och körning i fuktigare områden, översilningsmarker och vid småbäckar. Hydrologin får inte försämras. Däremot är det bra att glesa ut bland träd och igenväxningsvegetation så att asknätfjärilens värdväxter gynnas.
• Bruka gärna skogen så att det gynnar vital ask i alla åldrar samtidigt som igenväxning av andra trädslag minskar.
• Igenplantering med barrträd i ask-rika områden med arten får inte ske.
• Undvik att placera virke på platser med askuppslag.

Tips på åtgärder som gynnar arten

• Skydda olvon och unga askar från gnag av klövvilt, till exempel genom att sätta tussar av fårull på dem eller att hägna in grupper av dem.
• Förekomster av främmande invasiva arter, som blomsterlupin och kanadensiskt gullris, bör bekämpas eftersom de konkurrerar med både larvens och den vuxna fjärilens näringsväxter.
• Skogsbilvägar kan vara viktiga spridningsvägar mellan lokaler och till nya områden och de behöver hållas öppna genom slåtter under augusti månad eller regelbunden röjning.
• Smärre luckor och skottskogsbruk i små parceller borde också vara positivt, särskilt om luckorna utformas så att marken blir solexponerad men samtidigt vindskyddad.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Naturvårdsavtal kan vara en lämplig skyddsform för områden där asknätfjärilen förekommer. Det är viktigt att bibehålla den skötsel som gynnar arten. Avtalsytor kan vara viktiga för att skapa ett nätverk av fungerande livsmiljöer inom ett område där asknätfjäril förekommer.

Övrigt

Populationsstorlek: Artdatabanken uppskattar populationen till cirka 2 000 larvkolonier.

Rödlistestatus 2020: Starkt hotad (EN)

Populationsutveckling: Den södra populationen i Skåne-Blekinge dog ut på 1970-talet. Den norra består idag av en delpopulation i Örebro län och en i gränstrakterna mellan Stockholms och Uppsala län.

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 2 och 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1

Nationellt åtgärdsprogram: Åtgärdsprogram för asknätfjäril

Bred paljettdykare är en art som minskat kraftigt i Europa. Sverige och Finland hyser artens största populationer och har ett stort ansvar att bevara och gynna arten. God vattenkvalitet med klart eller endast svagt brunfärgat vatten som är relativt näringsfattigt är viktiga förutsättningar för artens fortlevnad. Åtgärder som riskerar att försämra vattenkvaliteten bör undvikas kring och uppströms sådana vatten.

Beskrivning

Bred paljettdykare är en relativt stor (14–16 millimeter) typisk dykarskalbagge med det bakre benparet format som kraftiga borstförsedda simben. Släktet paljettdykare med fyra svenska arter har täckvingar med ett oregelbundet finmaskigt brunt nätmönster som avgränsar små gula fält ”paljetter”. Bred paljettdykare utmärks av sin utpräglat dropplika form (sett från ovansidan), med kroppens största bredd tydligt bakom mitten. Täckvingarnas största bredd är dubbelt så stor som bredden vid halssköldens framkant. Halsskölden är gul med smala svarta fram- och bakkanter. Kombinationen av storleken, den breda droppformade kroppen och den gula halsskölden gör den breda paljettdykaren lätt att skilja från alla andra i Sverige förekommande dykare. 

Ekologiska krav

Bred paljettdykare lever som rovdjur i vatten både som larv och fullvuxen. Arten lever i både sjöar och dammar, dessa bör ha relativt klart vatten, vara tillräckligt djupa för att aldrig bottenfrysa och ha både helt öppna vattenytor och tät strandvegetation. Gärna i vindskyddade vatten omgivna av skog, men med solexponerade öppna vattenytor. Arten har god flygförmåga och gynnas av att det finns flera lämpliga vatten inom någon kilometers avstånd. Den frisimmande larven utvecklas från ägg till fullstor på cirka två månader då den, liksom fullvuxna dykare, jagar mygglarver, mindre kräftdjur och andra djur i vattnet. Därefter söker sig larven upp på land för att förpuppa sig i en håla i marken. Efter cirka två veckor kläcks den färdiga dykarskalbaggen och återvänder till vattnet där den också övervintrar. Parning och äggläggning sker på våren. 

Fortplantnings- och viloplatser

Fortplantningsområde är sjöar och dammar med klart eller endast lätt brunfärgat vatten, med tät strandvegetation omgivna av skog eller på annat sätt vindskyddat läge. Vattenytan bör dock vara solexponerad en stor del av dagen. Viloplatser är strandnära mark där förpuppningen även sker. Strandnära mark avser platser där det går att gräva in sig i jord som inte översvämmas och riskerar få syrefria förhållanden.

Förekomst och utbredning

I Sverige är bred paljettdykare utbredd i södra Sverige upp till Dalarna och Hälsingland. Arten förekommer från nordvästra Europa till västra Sibirien men har minskat kraftigt i större delen av sitt utbredningsområde.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Allt som försämrar sjöars och dammars vattenkvalitet är skadligt för arten. Det kan exempelvis röra sig om åtgärder som ökar vattnet grumlighet, brunfärgning eller näringsinnehåll. Åtgärder på skog och mark i vattnets omgivningar som riskerar att försämra vattenkvaliteten bör undvikas, exempelvis dikning och körning som påverkar vattnet som rinner ner i det vatten där bred paljettdykare förekommer.

Åtgärder som ökar predationen i vattnet, exempelvis fiskodling eller utsättning av änder, hotar artens förekomst i vattnet. Matning av fisk eller änder leder dessutom till kraftig övergödning av vattnet.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Lämna tillräckligt breda skyddszoner vid vatten för att bibehålla vindskydd och ostörd vegetation och mark närmast fortplantningsområdet.
• Undvik alla åtgärder så som dikning, körning, gödsling som riskerar att öka grumligheten eller näringstillgången i vattnet. Detta gäller även tillrinnande vattendrag.
• Undvik åtgärder som dränerar och riskerar att negativt påverka hydrologin, till exempel dikesrensning eller körning som orsakar spårbildning som leder bort vatten.
• Kör inte med skogsmaskiner i strandzonen. Särskilt inte under sensommaren då den förpuppade larven finns i hålor i marken.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Förekomst av bred paljettdykare i ett vatten har inget signalvärde för den omgivande skogens skyddsvärde. Däremot talar förekomsten för en god vattenkvalitet och för att hänsyn bör tas vid skogsbruk och andra areella näringar så att den goda vattenkvaliteten kan bibehållas. 

Tips på ytterligare åtgärder som gynnar arten

• Skyddszoner mot vatten och vattendrag kan ytterligare stärkas genom att bedriva hyggesfritt skogsbruk med stor försiktighet kring körning eller åtminstone undvika markberedning och gödsling i en bred zon utanför den egentliga skyddszonen.
• Risken för brunfärgning av vatten kan minskas genom att öka andelen lövskog och minska andelen granskog i avrinningsområdet.
• Risken för grumling och transport av humus och mineraljordspartiklar kan minskas genom att lägga igen diken och återställa våtmarker uppströms i avrinningsområdet.

Övrigt

Populationsstorlek: Okänd

Rödlistestatus 2020: Livskraftig (LC) i Sverige och Finland. Norge 2015 sårbar (VU), Danmark 2020 starkt hotad (EN)

Populationsutveckling: Tenderar att försvinna från delar av sitt utbredningsområde enligt flera länsstyrelser.

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 2 och bilaga 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1

Brun gräsfjäril är beroende av vindskyddade blomsterrika ängar eller ängsrester i skogslandskapet, samt av spridningskorridorer mellan dessa. Det kan röra sig om slåtterängar eller övergivna ängs-, åker- eller betesmarker som motstått igenväxning. Värmland och Dalarna hyser de största populationerna av denna art i västra Europa.  

Beskrivning

Brun gräsfjäril är en relativt liten fjäril, 27 – 32 millimeter mellan vingspetsarna, med helt brun ovansida så när som några diffusa ögonfläckar på bakvingarna. Bakvingarnas undersida har sex tydliga ögonfläckar, som alla ligger på utsidan om ett brett vitt tvärband. Övriga svenska arter i släktet Coenonympha har antingen utbredda orangea partier på vingarnas ovansida, eller saknar sammanhängande vitt tvärband på bakvingarnas undersida. Hos pärlgräsfjäril C. arcania, som är den art som på undersidan mest liknar brun gräsfjäril, ligger den översta ögonfläcken innanför det vita tvärbandet.

Larven till brun gräsfjäril är grön med smala vita längsgående linjer. Längst ner på sidan löper en starkare gulvit längslinje som skiljer ryggsidans längsrandiga mönster mot undersidans jämngröna. Bakändan har två smala utstickande grönvita spetsar. Ryggens vita linjer löper på var sida om ett lite mörkare grönt band mitt på ryggen. Larven är mycket svår att skilja från larver av de tre övriga svenska arterna i släktet Coenonympha.

Ekologiska krav

Brun gräsfjäril är starkt knuten till solexponerade öppna ytor, gärna minst ett halvt hektar stora, med blomsterrik ängsvegetation som skyddas från vind av omgivande skogs- och buskmarker. Växter som är karaktäristiska för sådana skogsängar är humleblomster, smörblomma, teveronika, hundkäx, midsommarblomster, gulvial, kråkvicker och stormåra. Arten är inte särskilt bra på att sprida sig utan är beroende av att det finns lämpliga marker med ängsvegetation inom maximalt en kilometers avstånd. För att undvika inavel och för att underlätta återetablering är det viktigt att fjärilar kan förflytta sig mellan olika ängsmarker. Skogsmarken mellan dessa marker med ängsvegetation behöver därför vara relativt ljusöppen eller förbindas med markvägar med blomrika vägkanter. Arten är beroende av vindskydd i form av träd och buskar, men undviker att flyga i tät, mörk skog.

Äggen läggs ett och ett i markvegetationen på platser som är relativt torra. Larven lever på olika slags gräs, främst fårsvingel Festuca ovina och vitgröe Poa annua. Larven övervintrar i gräset nära marken och fortsätter äta på våren. Förpuppningen sker hängande upp och ner på ett grässtrå i slutet av maj. Den gröna puppan kläcks efter 2–3 veckor. Fjärilen flyger under juni och juli, med tyngdpunkt under senare halvan av juni.   

Parningsplats och fortplantningsområde

Parning och fortplantning sker på de vindskyddade ängsmarker eller ängsrester där fjärilen förekommer.   

Viloplats och övervintringsområde

Övervintringen sker i grästuvor strax ovanför markytan på de vindskyddade ängsmarker eller ängsrester där fjärilen förekommer.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

I Sverige fanns brun gräsfjäril förr på spridda lokaler från Skåne till Medelpad. Sedan lång tid tillbaka har arten minskat starkt inom hela sitt västeuropeiska utbredningsområde, men verkar nu ha stabiliserat sig och uppfyller därför inte längre kriterierna för rödlistning inom Europa. I den senaste europeiska rödlistan för dagfjärilar klassas arten som Livskraftig, LC, men det är efter kraftig minskning så den har stabiliserat sig på en lägre nivå. Artens starkaste population inom hela detta utbredningsområde torde idag vara i Värmland, samt i södra och mellersta Dalarna och i detta område minskar arten enligt svensk dagfjärilsövervakning. Trenden inom Biogeografisk uppföljning är osäker, men minskande i södra delen av utbredningen.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av brun gräsfjäril indikerar en ekologiskt fungerande mosaik av ljusöppen skog med insprängda ängar eller ängsrester. Sådan skog hyser ofta en artrik flora och fauna av värmeälskande arter, häribland många rödlistade arter av pollinerande insekter. Förekomst av brun gräsfjäril kan därför betraktas som en indikator på att skogens struktur bör bibehållas.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Igenväxning av lokaler där arten förekommer och av spridningskorridorer mellan sådana lokaler är ett starkt hot mot arten.

Behov av hänsyn – allmänt

• Identifiera och bevara lämpliga livsmiljöer det vill säga mosaikmarker med varmt lokalklimat varvat med blomsterrika gräsmarker omgivna av skog.
• På lång sikt växer skogsängarna igen utan viss röjning, men den behöver inte vara omfattande. Det är sannolikt tillräckligt att röja tätnande grupper av buskar och träd med knappt tio års mellanrum. Några mindre grupper, särskilt av sälg och vide, bör sparas. Slåtter är en annan lämplig skötselmetod. Det bör tidigast ske efter midsommar. Gräset bör fortfarande vara minst fyra centimeter högt efter slåttern. Det avslagna gräset bör tas bort från ängen. Alla ängar inom ett område bör inte slås samtidigt. Det är lämpligt att i ett givet område alternerande slå olika ängar eller delar av en äng under olika år.
• Ängsskötsel med bränning bör endast göras på en mindre del av gräsytan per år.
• Betesdjur bör inte släppas på förrän tidigast i mitten av juli efter fjärilens flygtid. Betet bör inte vara så intensivt att gräset betas ner fullständigt.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik att markbereda eller plantera igen blomsterrika ängsrester i skogslandskapet.
• Håll sådana ängsrester öppna genom att röja bort sly. Tänk dock på att spara en del blommande träd och buskar i brynzonen som kan fungera som vindskydd.
• Upprätthåll spridningskorridorer mellan kända lokaler för brun gräsfjäril och andra lämpliga ängsmarker, genom att hålla dem tillräckligt ljusöppna för att möjliggöra blommande örter på marken.
• Lämna hänsynsytor där det finns en rik flora och gynna solexponering av området, exempelvis vid skogsbilvägar, i kantzoner mot jordbruksmark eller den lilla gläntan i skogen.

Tips på åtgärder som gynnar arten

• Skapa blomsterrika zoner längs vägar, vattendrag och kraftledningsgator som förbinder lämpliga lokaler för brun gräsfjäril.
• Se till att det alltid finns hyggen som är i rätt ålder för att passa fjärilarna genom att dela upp avverkningar över flera år.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Det är viktigt att områdesskydd eller frivilliga avsättningar kombineras med rätt skötsel. Här kan troligen kombinationer av olika former av miljöstöd och områdesskydd vara en framgångsrik väg. Undvik skydd som innebär ”fri utveckling” eftersom igenväxning är ett allvarligt hot mot arten.

Övrigt

Populationsstorlek: Artdatabanken uppskattar populationen till cirka 30 000 (20 000 – 40 000) reproducerande individer (NV 2025).

Rödlistestatus 2025: Nära hotad (NT)

Populationsutveckling: Populationen bedömdes av NV 2025 som minskande. 

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1

Cinnoberbaggen är en iögonfallande klart röd skalbagge som är fridlyst. Arten gynnas av kontinuitet av död grovbarkig ved av olika lövträd, främst asp.

Beskrivning

Cinnoberbaggen är en lysande röd (cinnoberröd) och påfallande platt skalbagge med kolsvarta ben, antenner, käkar och undersida. Huvudet har en speciell triangelliknande form med kraftigt utskjutande tinningar. Längden är 12 – 15 millimeter. Täckvingarna har raka parallella sidor och platt översida med en skarp kant mot de nerböjda sidokanterna.

Larven är platt, mörkt gulaktig (påminner om bärnsten), har tre relativt långa benpar på mellankroppen och två kraftiga tornar i bakänden som pekar snett utåt från varandra. Tornarnas bas är hälften så bred som sista bakkroppssegmentet.

Förväxlingsrisk finns främst med rödvingebaggar och med kardinalbaggar. Rödvingebaggar har liknande parallell platt byggnad som cinnoberbaggebaggen men har tydliga rutiga ribbmönster på täckvingar och/eller halssköld. Kardinalbaggar har mjukare täckvingar som blir bredare bakåt och helsvart huvud. Kardinalbaggens larv liknar cinnoberbaggens, men de två spetsarna i bakänden har parallella utsidor och deras bas är nästan lika bred som det sista bakkroppssegmentet.

Ekologiska krav

Cinnoberbaggens larv lever främst som rovdjur under barken på lövträd som varit döda i ett till fem år. Den kan även förekomma på stående levande träd med partiellt döda partier. Larven påträffas främst under grov bark på asp och andra Populus-arter, men har även påträffats under barken på ett flertal olika lövträd och i flera fall även på grov tall. Innerbarken ska vara relativt fuktig men varm. Arten förekommer i öppna såväl som slutna bestånd men gynnas av solexponering, exempelvis den öppna beståndsstruktur som uppstår efter brand. Även andra naturligt glesa skogsmiljöer som svämskogar och bergsbranter gynnar arten. Arten kan också förekomma i stadsparker och liknande öppna eller halvöppna områden. En avgörande faktor är god kontinuitet på lämpliga substrat inom spridningsavstånd för arten.

Parningsplats och fortplantningsområde

Arten parar sig och förökar sig på liggande eller stående död ved, särskilt på asp.

Viloplats och övervintringsområde

Arten övervintrar som larv eller som nykläckt skalbagge under barken på liggande eller stående död ved, särskilt på asp.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

Äldre fynd av cinnoberbagge finns från Blekinge i söder till Jämtland i norr, men fynd från 2000-talet finns endast från Uppland och längs med nedre delen av Dalälven i Gästrikland. I Uppsalatrakten verkar populationen öka något, men förekomstområdet är fragmenterat i små och ganska isolerade områden. I Centraleuropa har arten också ökat på senare år. Orsaken till ökningen kan vara att arten gynnas av ökande skador på olika lövträd.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av cinnoberbagge talar för ett högt skyddsvärde på de trädmiljöer där arten förekommer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Igenväxning, borttagande av död ved.

Behov av hänsyn – allmänt

Arten är fridlyst och bör därför inte insamlas, men gärna fotograferas och rapporteras på exempelvis Artportalen.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Spara dungar med grov gammal asp
• Lämna lågor av lövträd i mer eller mindre soliga lägen
• Lämna grovbarkig död ved av asp och andra Populus-arter, gärna i solexponerade lägen
• Lämna levande hänsynsträd av asp och andra lövträd, även exotiska arter och då särskilt av hybridasp och poppel.

Tips på åtgärder som gynnar arten

• Naturvårdsbränning. Bränning gör skogen mer solexponerad och värmen i sotade stammar kan gynna larvutvecklingen. Bränningen gynnar även frögroning av asp vilket är bra för den lokala kontinuiteten av asp
• Frihuggning av gamla aspar och andra äldre och/eller grövre lövträd
• Skogen bör skötas med naturvårdsfrämjande åtgärder som gynnar kontinuiteten av grov asp.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Förekomst av cinnoberbagge är en god indikation på ett artrikt insektssamhälle på död lövved, särskilt på asp. Sådana skogsområden är lämpliga objekt för områdesskydd och/eller frivilliga avsättningar. Viktigt är att området sköts så att kontinuiteten av grov död lövved som står eller ligger bibehålles.

Övrigt

Populationsstorlek: Populationen bedömdes i Sveriges rapportering till EU 2019 vara begränsad till storleksordningen 150 träd.

Rödlistestatus 2020: Starkt hotad (EN)

Populationsutveckling: Sedan 1990-talet har utbredningsområdet krympt och omfattar idag endast några få lokaler i södra Gästrikland, samt ett större antal lokaler i Uppland. Populationen betraktas idag som relativt stabil i Uppland, men är starkt fragmenterad och beroende av att lokalerna inte försämras för arten.

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 2 och 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1

Dårgräsfjäril är beroende av rik förekomst av lundstarr Carex montana i vindskyddade och buskrika brynzoner mellan öppen mark och skog. Arten finns idag endast i Östergötland och på Gotland i ljusöppen skogsmark rik på gläntor med många brynzoner.

Beskrivning

Dårgräsfjärilen är en i huvudsak brun gräsfjäril med påfallande stora ögonfläckar, som på ovansidan är svarta med gul kant. Undersidans ögonfläckar består av flera koncentriska ringar som inifrån är vita, svarta, gula och svarta. Bakvingarnas ögonfläckar är extra stora och tydliga där de ligger i ett vitt tvärband på den i övrigt bruna vingen. Vingspannet är 43 – 50 millimeter. 

Larven är grön med små vita prickar som på ryggen och sidan samlas till smala längsgående linjer. Sidornas vita linjer löper ut i två smala utstickande grönvita spetsar i bakänden på larven. Ryggens vita linjer löper på var sida om ett lite mörkare grönt band mitt på ryggen. Teckningen gör att larven är väl kamouflerad där den sitter på bladen av sin näringsväxt, lundstarr.  

Ekologiska krav

Larven lever i Sverige nästan uteslutande på blad av lundstarr. Enstaka larvfynd har gjorts på tuvtåtel, Deschampsia cespitosa, och andra gräs. Larven är starkt beroende av en lagom hög luftfuktighet. Observationer av äggläggande honor och larver är tydligt knutna till skogsbryn och kantzoner med 70 – 85 procent krontäckning. I en undersökning i Östergötland hittades nästan alla larver inne i skogen inom sex meter från kanten av helt öppna gläntor även om lundstarr förekom över hela området.

Fjärilen har sin flygtid under tre till fyra veckor från mitten av juni till slutet av juli. Parning sker i gläntor på 10 till 30 meters diameter och äggläggning sker innanför brynet av dessa gläntor. I Östergötland finns dårgräsfjärilen i ljusa blandbestånd av ek och hassel, medan de flesta lokalerna på Gotland finns i ljus ängstallskog med ett rikt buskskikt. Gemensamt för båda är att skogen behöver vara gles och ha rikligt med gläntor och därmed rikligt med kantzoner. Fjärilarnas föda tycks främst bestå av honungsdagg från bladlöss samt sav från olika träd och buskar. På Gotland ses de även äta mineraler vid vägkanter.

Äggen släpps i flykten medan honan flyger precis innanför kanten av gläntor med lundstarr. Den unga larven övervintrar i basen av lundstarrtuvor och utvecklas vidare på våren. Puppstadiet varar 2 – 3 veckor innan fjärilen kläcks i juni.

Parningsplats och fortplantningsområde

Parningen sker i små gläntor där hanar flyger och spanar efter de nykläckta honor som flyger in där. Fortplantningsområdet är under buskar och träd i gläntans kant på de tuvor av lundstarr som växer där.

Viloplats och övervintringsområde

Dårgräsfjärilen övervintrar som ung larv i basen på lundstarrtuvor precis innanför kanten av gläntor i skogen.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

Dårgräsfjärilens svenska förekomst består endast av ett område i mellersta Östergötland samt på Gotland. Den har minskat starkt i hela Europa utom öster om Östersjön.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av dårgräsfjäril talar för en lång kontinuitet av relativt ljusöppen skog där lundstarr växer och det finns en riklig och kontinuerlig förekomst av gläntor. Dessa gläntor behöver i sig inte vara konstanta, men antalet gläntor bör vara tämligen konstant över tiden. Sådan skog hyser ofta en artrik flora och fauna av värmeälskande arter, häribland många rödlistade arter av pollinerande insekter. Förekomst av dårgräsfjäril kan betraktas som en indikator på att skogens struktur bör bibehållas.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

• Igenväxning, både av lokaler där arten förekommer och av spridningskorridorer mellan sådana lokaler, är ett starkt hot mot arten.
• Arten är starkt beroende av skydd mot uttorkning. Därför är både kalavverkning och hårt bete ett hot mot arten.

Behov av hänsyn – allmänt

• Gynna varierade skogar med rikligt med gläntor i de områden där dårgräsfjäril förekommer.
• I de fall bete förekommer är det viktigt att betestrycket inte blir så hårt att tuvorna med lundstarr blir nedbetade.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Skog i dårgräsfjärilens förekomstområden bör skötas genom att öppna upp små gläntor om 10 till 30 meter i diameter istället för att gallra fram jämna förband mellan träden. 
• Var rädd om buskar och träd i bryn som utgör vindskydd, särskilt buskar med nektarrika blommor.
• Skapa spridningskorridorer mellan kända förekomster genom att ta upp små gläntor där lundstarr växer. Det bör helst vara mindre än något hundratal meter mellan gläntorna.
• Undvik att ta upp hyggen större än cirka ett hektar i skogslandskap där dårgräsfjäril förekommer. Sådana hyggen bör återbeskogas med trädslag som inte beskuggar marken så mycket att förekomsten av lundstarr minskar.
• Undvik att placera virkeshögar och rishögar precis där lundstarr växer.
• Vid röjning, även av av dikes- och vägkanter, där fjärilen förekommer bör oxel, rönn och brakved sparas men annat löv tas bort för att förhindra igenväxning.

Tips på åtgärder som gynnar arten

Skapa eller restaurera fler mosaikartade lövskogar (Östergötland) eller tallskogar (Gotland) med gläntor i omgivningarna till kända förekomster.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Det är viktigt att eventuellt områdesskydd eller frivillig avsättning kombineras med rätt skötsel. Här kan troligen kombinationer av olika former av miljöstöd och områdesskydd vara en framgångsrik väg. Undvik skydd som innebär ”fri utveckling” eftersom igenväxning är ett allvarligt hot mot arten.

Övrigt

Populationsstorlek: Artdatabanken uppskattar populationen till 13 000–21 500 reproducerande individer (NV 2025).

Rödlistestatus 2025: Nära hotad (NT)

Populationsutveckling: Populationen bedömdes av NV 2020 som minskande. 

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1

Läderbaggen är helt beroende av ihåliga gamla, grova lövträd för sin fortlevnad. Arten är fridlyst i Sverige och utrotningshotad inom hela sitt europeiska utbredningsområde. Läderbaggen är en av endast två i Sverige förekommande insektsarter vars bevarande fått högsta prioritet i Art- och habitatdirektivet.

Beskrivning

Läderbaggen är en påfallande stor, cirka 25 – 30 millimeter lång, klumpigt byggd skalbagge i familjen bladhorningar. Kroppen är enfärgat mörkt kastanjebrun. Täckvingarna har en lätt rynkig struktur. Halsskölden har en tydlig längsgående mittfåra. Den vuxna baggen har en distinkt lukt som lär påminna om läder som garvats med en viss metod, så kallat ryssläder, vilket gett arten dess svenska namn. Lukten påminner också om torkade plommon som börjar passera ”bäst före”-datum. Den vuxna baggen är främst aktiv kvällstid under juli – augusti, då den kan ses sitta i anslutning till håligheter i träd. 

Den viktigaste indikatorn på att arten finns i ett träd är larvens spillning som kan hittas i eller vid bebodda håligheter året om. Spillning från fullvuxna larver består av mer eller mindre cylindriska svarta pellets som är minst 4 millimeter långa. I fuktigt tillstånd kan dessa pellets svälla till 7 millimeter längd. Liknande avföringspellets finns endast hos släktet Gnorimus (Ädelguldbagge och Svart guldbagge) men hos dessa blir avföringspellets maximalt knappt 3 millimeter långa. I tvärsnitt är läderbaggens spillning oval, medan guldbaggarnas spillning är rund.

Ekologiska krav

Larvutvecklingen sker inne i ihåliga lövträd, i håligheternas mulm (det vill säga trärester, svamp, löv, fågelbon, spillning av fladdermöss och fåglar, döda djur, med mera som med tiden samlas i håligheterna) och i den murknande ved som omger håligheternas insida. Det tar ofta ett par hundra år för ihåliga lövträd med mulm att bildas på naturlig väg. Därför påträffas läderbagge främst i områden med mycket gamla, ofta månghundraåriga lövträd. I Sverige påträffas läderbagge främst i ek, men även i exempelvis bok, lind, ask, klibbal och äppelträd.

Förekomst av läderbagge är i sig en god indikator på mulmens och trädmiljöns höga biologiska värden och långa kontinuitet på platsen. Förekommer läderbagge, så finns det med stor sannolikhet också en stor mängd andra arter av insekter, lavar, svampar, fladdermöss med mera.

Stora håligheter i träd är ett sällsynt substrat som kan vara beboeligt för läderbagge under sekler. Det är därför naturligt för arten att inte vara särskilt benägen att sprida sig lång väg. Sannolikheten att hitta ett nytt passande ihåligt lövträd är låg, vilket leder till hög dödlighet för långtflygande individer. Ju fler grova lövträd med stora håligheter som finns inom något eller några hundratal meter från varandra, desto större är sannolikheten att populationen av läderbagge kan bibehållas livskraftig. I gynnsamt klimat i ett område med en hög andel tillräckligt gamla lövträd, exempelvis på Hallands Väderö eller i herrgårdslandskapet i Blekinges kustland, kan även ganska klena mulmhål hysa läderbagge. Men för artens population krävs i så fall att väldigt många träd har sådana mulmhål eftersom färre larver kan utvecklas i till vuxna baggar ju mindre volym av lämplig mulm och rötad ved det finns i samma mulmhål.

Läderbaggen gynnas av att håligheterna i träden håller en relativ hög temperatur och jämn fuktighet. De ihåliga lövträden behöver inte stå i skogsmark. Många av Sveriges större förekomster av läderbagge finns i stora sammanhängande hagmarkslandskap. Även stadsparker, kyrkogårdar, alléer och gamla fruktodlingar kan hysa populationer av läderbagge.

Parningsplats och fortplantningsområde

De stora lövträd med ihåligheter där läderbagge förekommer är både parningsplats och fortplantningsområde.

Viloplats och övervintringsområde

Det tar tre till fyra år för en läderbaggelarv att utvecklas till fullvuxen skalbagge. Ett stort mulmhål hyser som regel flera överlappande generationer, så att det samtidigt finns flera olika årgångar av larver. Stora lövträd med mulmhål är därför läderbaggens viloplats och övervintringsområde.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

Läderbaggens utbredning sammanfaller ungefär med ekens naturliga utbredningsområde i Sverige, alltså Götaland och östra Svealand, men läderbaggen finns inte på Gotland. Den är i senare tid endast känd från ett par hundra lokaler inom utbredningsområdet. Ofta rör det sig om de sista resterna av en historiskt stor förekomst av så kallade vrakekar, ekar som betraktades som odugliga för skeppsbygge vid inventeringar som gjordes i början av 1800-talet.

Läderbaggen förekommer främst i västra halvan av Europa. Den har minskat starkt och anses hotad i hela sitt utbredningsområde. I östra halvan av Europa avlöses läderbaggen av en mycket närstående art Osmoderma barnabita.

I kustnära miljöer, där temperaturen är relativt jämn tack vare havet, är skydd mot uttorkande vind den viktigaste faktorn för att bevara arten. På exempelvis Hallands Väderö och i Blekinges kustland kan läderbagge påträffas i anmärkningsvärt små håligheter och i skuggiga miljöer. Längre in i landet och mot norr blir temperaturen en viktigare begränsande faktor för arten och där återfinns läderbagge främst i grova solexponerade hålträd som har stora håligheter vars öppning vetter åt söder eller sydväst.

Indikator på skyddsvärd skog

Skog som hyser läderbagge är i högsta grad skyddsvärd, men skyddet måste kombineras med naturvårdande åtgärder för att bevara de gamla lövträden med ihåligheter så vitala som möjligt under så många år som möjligt. Parallellt är det viktigt att gynna efterträdare till dessa gamla lövträd.  

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Gamla ihåliga lövträd är ofta relativt låga och vidkroniga. När de står i ett område som håller på att växa igen blir de ofta övervuxna och ihjälskuggade av yngre träd.

Små populationer av läderbagge som lever vidare i endast något eller några enstaka träd löper stor risk att dö ut genom slumpvisa faktorer, såsom högt predationstryck av skogsmyror och andra rovinsekter, ogynnsam temperatur eller stormskador. När en sådan population försvunnit och avståndet till närmaste population är större än några hundra meter minskar sannolikheten att träden koloniseras igen av läderbagge.

Rötter av gamla träd är känsliga för kompaktering och syrebrist. Därför bör man undvika både terrängkörning och kreaturstramp under kronan. Att utfordra vilt under kronan på gamla hålträd är direkt olämpligt. De mest värdefulla hålträden bör skyddas av hägnader runt träden.

Behov av hänsyn – allmänt

På kort sikt är åtgärder för att bibehålla eller öka de ihåliga lövträdens vitalitet ytterst viktiga. Ta bort konkurrerande träd som växer upp i kronan på hålträden eller hotar att beskugga dess krona. Beakta lokalklimatet, särskilt behovet av vindskydd i vindutsatta lägen och behovet av solexponering i svalare klimatlägen. Samtidigt måste man undvika alltför radikala frihuggningar eftersom det kan öka stressen hos det gamla ihåliga trädet. Radikal ökning av solexponering kan också öka risken att skogsmyror bygger stackar i mulmen och äter upp de flesta andra insekter som lever där. I kraftigt igenvuxna områden bör därför frihuggningen göras i flera steg med några år emellan ingreppen.

På längre sikt är det också viktigt att trygga successionen av grova lövträd med håligheter och att ta bort spridningshinder mellan närliggande lämpliga läderbaggelokaler. I detta sammanhang är täta bestånd av yngre skog, särskilt granbestånd, effektiva spridningshinder. Öppen eller halvöppen mark är inget spridningshinder.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Gamla grova lövträd med håligheter bör alltid sparas samt hållas friställda. Om lövträdet inte är friställt sedan tidigare kan man dock vid hyggesupptagning behöva lämna en trädkappa, för att förhindra att omställningen blir alltför chockartad för det gamla hålträdet.
• Friställ genom att ta bort, ringbarka eller gör högstubbar av yngre träd som växer upp i kronan på de gamla hålträden, eller som skuggar dess krona. Om man gör högstubbar av konkurrerande lövträd kan man gärna kapa dessa ovanför de lägre gröna grenarna. Det skapar förutsättningar att sådana träd med tiden blir hålträd och kan leva vidare som lågvuxna träd som inte konkurrera med det äldsta hålträdet.
• Spara greniga lövträd i olika åldrar, som kan bli efterträdare till de gamla. Dessa bör stå relativt nära, max ett par hundra meter bort, för att så småningom underlätta spridning av läderbagge mellan olika gammelträd.
• Planera skogsbruket utifrån ett landskapsperspektiv så att spridningskorridorer med glesare lövskog binder ihop miljöer med läderbagge. I dessa spridningskorridorer kan vissa träd veteraniseras samt friställas för att utvecklas till efterträdare. Utnyttja gärna brynzoner, alléer, parker och liknande som spridningskorridorer.
• Undvik körning närmare hålträd än cirka 15-20 meter från stammen för att förhindra skador på rötterna samt att marken kompakteras och trädet får sämre syresättning.

Tips på åtgärder som gynnar arten

Skada vissa lövträd för att öka förutsättningar för att det ska bildas ihåligheter i stammen, så kallad veteranisering. I första hand yngre-medelålders ek, i andra hand andra yngre-medelålders lövträd. Skada dock inga träd som redan är naturvärdesträd, det vill säga äldre träd eller träd med värdefulla strukturer.

I marker där läderbaggen förekommer kan man öka mängden mulmhål genom att bygga mulmholkar. På Naturhistoriska riksmuseet finns ritning på hur en mulmholk byggs.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Områden där läderbagge förekommer är mycket lämpliga att avsätta för olika former av skydd för att säkra en fortsatt naturvårdsinriktad skötsel av lövträdsmiljöerna som säkrar artens fortlevnad.

Övrigt

Populationsstorlek: Läderbagge förekommer troligen endast på 200 – 300 lokaler i landet

Rödlistestatus 2020: Sårbar (VU)

Populationsutveckling: Minskande. År 2020 ändrades rödlistningskategorin från NT (nära hotad) till VU (sårbar)

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 2 och 4, dessutom prioriterad art för skydd inom hela EU

Artskyddsförordningen: Bilaga 1, N

Mnemosynefjäril är en art som är knuten till övergångszonen mellan skog och öppen ängsmark. Arten förekommer på mosaikartade marker med omväxlande vindskyddad ängsmark och bördiga lövlundar med både fuktigare partier och solexponerade hällar. Ett absolut krav är riklig förekomst av nunneört (släktet Corydalis) som är larvens värdväxt. Det behöver även finnas tillgång till nektarkällor för den vuxna fjärilen.

Beskrivning

Mnemosynefjäril är en stor vit fjäril med vingspann på 55–70 millimeter. Den flyger inte alls lika fladdrigt som de flesta andra fjärilar, utan blandar lätta vingslag med segelflykt på ett mycket elegant sätt. Framvingen har ett brett genomskinligt fält längs utkanten och två svarta fläckar längs framkanten. Bakvingarna är mörka längs innerkanten.

Larven är svart med en längsgående rad av gula-rödgula fläckar på vardera sida om ryggen.

Ekologiska krav

Larven lever enbart av olika arter av nunneört, släktet Corydalis (smånunneört, sloknunneört och stor nunneört), som tillhör den tidiga lundfloran i lövängar och ljusa lövskogar med en mosaik av öppna gläntor och små tätare lövskogslundar även i gamla utmarksbeten. I Västernorrland är gammal åkermark och igenväxande slåtterängar viktiga miljöer. Arten är känslig för både igenväxning och alltför hårt bete. I Norge förekommer den även i en trädlös, svagt betad bördig fjälldal upp till 700 meter över havet i anslutning till steniga rasbranter med samma mosaik av bördiga fuktiga fläckar och varma solexponerade stenytor. I nordvästra Jämtland påträffades arten på 1930-talet i liknande miljö. De senaste 40 åren har arten eftersökts i detta område ett flertal gånger utan att återfinnas, men det är inte otänkbart att den ändå finns där.

Fjärilen flyger under en kort period främst i juni. Fjärilen födosöker och parar sig i öppna men varma och vindskyddade marker av olika slag såsom högörtängar, vassområden, örtrika hällmarker och nedlagd åkermark, medan äggläggning sker i lundpartierna där nunneörter förekommer. Larven övervintrar som färdigbildad i ägget. Den kommer fram i april och börjar äta på plantor av nunneört och måste då förflytta sig en hel del mellan plantor för att hitta tillräckligt med föda. När den vuxit färdigt tillverkar den en spånad i ett ihoprullat torrt löv i högt gräs utan direkt markkontakt. Om det ska finnas kvar högt torrt gräs i april får inte betestrycket under föregående sommar och höst varit för hårt. Puppstadiet varar i cirka fyra veckor och fjärilen börjar sedan flyga i slutet av maj/början av juni. Honan verkar kunna lokalisera värdväxten via doftämnen från dess rötter och vissna blad, eftersom nunneörterna är nedvissnade när de vuxna fjärilarna flyger.

Fjärilen är mycket lokalbunden och flyger ogärna utanför den miljö de föredrar.

Parningsplats och fortplantningsområde

Arten är mycket stationär och helt beroende av ett mosaikartat landskap med områden som tidigare var utmarker och slåtterängar, naturbetesmarker, glesa skogar och bryn och lövlundar med nunneört. Denna landskapstyp är artens parningsplats och fortplantningsområde. Parningen sker huvudsakligen i de öppnare partierna, medan äggläggningen sker i lundarna där nunneört växer på våren.

Viloplats och övervintringsområde

Mnemosynefjäril övervintrar som larv inne i ägget. Äggen läggs i juni på platser där vårens nunneörter redan vissnat ner, alltså i samma naturtyp som utgör artens fortplantningsområde. Larven stannar i ägget under cirka tio månader och lämnar ägget i april när nunneörten börjar spira. Larven blir sedan fullvuxen på tre–fyra veckor, förpuppar sig i en spånad (av larven spunnen kokong) som kamoufleras av vissna löv och placeras en bit över marken i högt gräs. Om larven ska kunna hitta högt gräs i slutet av april att förpuppa sig i, får gräset inte ha betats ner under föregående säsong, då vårens gräsväxt ofta inte hunnit så långt vid denna tid. Detta gör arten mycket känslig för bete. Puppstadiet varar i cirka fyra veckor och den vuxna fjärilen kläcks i slutet av maj/början av juni.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

Nutida förekomster finns inom tre relativt kustnära områden i Blekinge, Uppland och Medelpad. Populationen i Blekinge har sannolikt utgått eftersom ingen fjäril av arten har observerats under 2024 eller 2025. I Uppsala län är populationen minskande och i Stockholms län är den varierande. Populationen är mer stabil i Medelpad där den har en ökande trend sedan 2010.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av arten indikerar mycket höga naturvärden i ett ålderdomligt kulturlandskap. Skötsel för att bibehålla kulturlandskapets struktur och arter bör stimuleras på olika sätt. Samråd mellan markägare och olika myndigheter rekommenderas för att åstadkomma detta.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Arten är mycket känslig mot hårt betestryck eftersom fjärilen är beroende av nektarkällor under flygtiden i maj-juni samt att en stor del av äggen sitter fast på grässtrån under sin långa viloperiod från juni till april. Den färdigvuxna larven behöver också hitta högt fjolårsgräs i slutet av april för att kunna förpuppa sig på en skyddad plats. Bökande vildsvin kan förstöra både nunneörtens rötter, larver och puppor.

Igenväxning av befintliga miljöer är ett starkt hot, likaså omställning till täta produktionsbestånd.

Behov av hänsyn – allmänt

• Identifiera lund- och ängsmosaikmarker och bevara dess struktur.
• Om ett område med mnemosynefjäril ska betas, så får inte betesdjuren släppas på förrän efter fjärilens flygtid. Betestrycket får inte vara hårdare än att högt gräs finns kvar under hela året.
• Låt gärna små taggiga buskar finnas kvar här och var i betesmarken. Det ökar möjligheterna för de vuxna larverna att hitta högt obetat fjolårsgräs att förpuppa sig i.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Mosaikartade lund- och ängsmiljöer bör endast glesas ut för att bibehålla strukturen och förhindra igenväxning. Samtidigt är det viktigt att bibehålla vindskyddet för de öppna gläntorna.
• Var rädd om buskar och träd i lokala bryn som utgör vindskydd.
• Undvik markberedning och annan markpåverkan som skadar nunneört.
• Undvik slutavverkning och trädslagsbyte i mosaikartade lund- och ängsmiljöer där arten förekommer.

Tips på åtgärder som gynnar arten

• Förstärk befintliga förekomster av arten genom att skapa eller restaurera fler mosaikartade lund- och ängsmiljöer i anslutning till förekomsterna.
• Gynna befintliga förekomster av nunneörter.
• Röj bort inväxande gran.
• Större sammanhängande förekomster av mnemosynefjäril kan hävdas genom att dela in området i fållor så att endast en mindre del betas eller slås ett visst år. Betestrycket bör vara lågt och påbörjas först efter fjärilens flygtid.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Det är viktigt att ett eventuellt områdesskydd kombineras med rätt skötsel. Här kan troligen kombinationer av olika former av miljöstöd och områdesskydd vara en framgångsrik väg. Undvik skydd som innebär ”fri utveckling”, eftersom igenväxning är ett allvarligt hot mot arten.

Övrigt

Populationsstorlek: Artdatabanken uppskattar populationen 2025 till cirka 1 900 reproducerande individer och merparten finns i Västernorrlands län (Medelpad).

Rödlistestatus 2020: Starkt hotad (EN)

Populationsutveckling: Populationen är minskande. Situationen för artens tre kända delpopulationer är sämre längre söderut i landet. I Blekinge befaras arten vara utgången, i Uppland är populationen minskande och åtgärdsberoende och i Medelpad är den för tillfället ökande, men dess lokaler håller även där på att växa igen.

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1

Arten är helt beroende av grov liggande död ved med svampen gråporing. Rödhalsad brunbagge är fridlyst i Sverige och utrotningshotad inom hela sitt europeiska utbredningsområde. Rödhalsad brunbagge är en av endast två i Sverige förekommande insektsarter vars bevarande fått högsta prioritet i Art- och habitatdirektivet.

Beskrivning

Rödhalsad brunbagge är en cirka 15 millimeter lång skalbagge. Den långsträckta formen och den karaktäristiska färgen – huvud, täckvingar och ben är kolsvarta, medan halssköld och bakkroppsspets är rödgula – gör arten lätt att känna igen.

Ekologiska krav

Rödhalsad brunbagge är knuten till liggande död ved som koloniserats av vedsvampen gråporing (Cinereomyces lindbladii). Förekomsten av rödhalsad brunbagge bestäms därför av gråporingens krav i kombination med att svampen förekommer inom ett område som den rödhalsade brunbaggen förekommer i eller kan hitta fram till.

Gråporing kan leva på flera olika barr- och lövträd. Svampen är ovanlig i Sverige men har setts dyka upp i mängd på liggande trädstammar som fått en svart kolad yta efter skogsbrand. En kolad yta gör att lågans inre blir varm, men samtidigt ganska väl skyddad mot uttorkning. Lokaler med rik förekomst av gråporing kan hysa rödhalsad brunbagge även om lokalen är relativt skuggig. I sydöstra Finland har rödhalsad brunbagge på senare år påträffats på lokaler med mycket varmt lokalklimat och grova lågor.

Parningsplats och fortplantningsområde

Grova lågor som är koloniserade av svampen gråporing. Svampen kan leva i både barr- och lövträdslågor.

Viloplats och övervintringsområde

Arten övervintrar i grova lågor som är koloniserade av svampen gråporing. Svampen kan leva i både barr- och lövträdslågor.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

I Sverige har rödhalsad brunbagge påträffats på ett fåtal platser från nedre Dalälven och norrut. Efter år 2000 har den endast påträffats på en handfull lokaler i Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten.

Indikator på skyddsvärd skog

Förekomst av arten är en mycket stark indikator på att skogen den förekommer i är skyddsvärd.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Arten missgynnas av skogsbruk, eftersom den är beroende av grov, liggande död ved. Arten förekommer på väldigt få och från varandra isolerade områden, vilket ökar risken för slumpvis utdöende och minskar sannolikheten för nyetablering. Arten har historiskt även missgynnats av bekämpning av skogsbränder.

Behov av hänsyn – allmänt

Rödhalsad brunbagge är starkt beroende av grov död ved som hyser svampen gråporing. Sådana lågor bör alltid sparas, särskilt inom artens kända förekomstområde. Det finns ett topografiskt mönster med fler fynd av baggen i syd- och sydvästsluttningar därför är lågor med gråporing i de lägena extra viktiga.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Grova vindfällen av olika trädslag bör sparas, särskilt på lokaler med varmt mikroklimat.
• Brända lågor bör alltid sparas, särskilt om en stor andel av vedytan är svart.

Tips på åtgärder som gynnar arten

• Naturvårdsbränning gynnar etablering av gråporing på liggande död ved och därmed förekomst av rödhalsad brunbagge.
• Naturvårdsåtgärder som ökar mängden grova och solexponerade lågor bör göras i områden nära kända förekomster av rödhalsad brunbagge.
• Utför gärna också naturvårdsbränning i angränsande områden.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Områden som brunnit naturligt och som finns inom artens utbredningsområde bör prioriteras för områdesskydd eller frivillig avsättning om de har rikligt med grov död ved.

Äldre brända områden som idag hyser grov lövskog (gamla lövbrännor) är också skyddsvärda då de förväntas utveckla grov död ved i framtiden.

Övrigt

Populationsstorlek: Förekommer troligen endast i cirka 50 lågor, fördelade på en handfull lokaler i landet

Rödlistestatus 2020: Starkt hotad (EN)

Populationsutveckling: Minskande

Fridlysning: Rödhalsad brunbagge är fridlyst i hela landet. Det är även förbjudet att skada artens fortplantnings- och viloplatser

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 2 och 4, dessutom prioriterad art för skydd inom hela EU

Artskyddsförordningen: Bilaga 1, N

Större barkplattbagge är en mycket sällsynt skalbagge som är knuten till urskogsliknande granskogar med grova granlågor i olika nedbrytningsstadier. Arten är starkt hotad och sådana skogar där arten skulle kunna förekomma bör undantas från skogsbruk.

Beskrivning

Den vuxna skalbaggen blir nästan två centimeter lång och är enfärgat svart till svartbrun utan metallglans. Täckvingarna är påfallande stora jämfört med den lilla halsskölden och är bredast bakom mitten. Halsskölden har två stora långsträckta gropar på varsin sida om mitten.

Larven är långsträckt, ganska platt och är som fullvuxen nästan fyra centimeter lång. Den unga larven är vitgul men mörknar efter hand till brun eller gråbrun. Storleken, färgen och fördelningen av knölar och utskott på sista bakkroppssegmentet är typisk för arten. Den centrala kitinplattan i rundeln på sista bakkroppssegmentet är nästintill kvadratisk a la ett nattduksbord.

Det finns två andra arter i samma släkte som möjligen kan förväxlas med större barkplattbagge:

Vanlig barkplattbagge har samma form och blir cirka 16 millimeter lång, men brukar vara ljusare brun, särskilt på täckvingarna. Svarta exemplar har alltid tydlig blåaktig metallglans. Larven är gulvit även som fullvuxen och hittas under både gran- och tallbark. Den centrala kitinplattan i rundeln på sista bakkroppssegmentet är avlång a la fönsterbräda.

Mindre barkplattbagge är svart, men är bara hälften så stor som den större barkplattbaggen. Larven är gulvit och lever i klenare och torrare granstammar än de som den större barkplattbaggen föredrar. Den centrala kitinplattan i rundeln på sista bakkroppssegmentet är avlång a la fönsterbräda.

Ekologiska krav

Larven till större barkplattbagge lever av innerbarken i relativt grova (minst cirka 20 centimeter) granlågor i urskogsartad granskog, gärna i omedelbar närhet till små vattendrag. Många förekomster återfinns i gransumpskogar, men arten förekommer ibland ymnigt på frisk mark. Förekomst i fuktig skog kan ha med mikroklimat att göra, men en annan viktig faktor är sannolikt att dessa skogar mer sällan genomgått beståndsomvälvande bränder. Den fullvuxna baggen kläcks på sensommaren – hösten förpuppas och övervintrar en gång. På våren sker parning, hanarna dör och honorna lägger ägg i granlågor som redan legat ett – två år. Sedan dör även honorna. Det är viktigt för larvernas utveckling att så mycket som möjligt av innerbarken finns kvar. Det är därför en stor fördel om stammen ligger så skuggigt att den endast koloniserats glest av sekundära barkborrar, som exempelvis brun granbastborre (Hylurgops glabratus) och nordlig barkborre (Dryocoetes hectographus). Förekomst av mera aggressiva långhorningslarver som allmän barkbock (Tetropium castaneum) är förödande för den större barkplattbaggens larver. Större barkplattbaggens larvutveckling tar minst tre år.

Parningsplats och fortplantningsområde

Naturskogsartade sumpskogar med grövre granlågor i olika nedbrytningsstadier. Barken måste sitta kvar på granlågorna för att de ska kunna användas av larverna till större barkplattbagge. Parningen sker i anslutning till granlågorna i juni månad och larverna lever i dess innerbark.

Viloplats och övervintringsområde

Naturskogsartade sumpskogar med grövre granlågor i olika nedbrytningsstadier. Barken måste sitta kvar på granlågorna. Arten har en flerårig utvecklingstid och både larver och vuxna övervintrar under barken på granlågorna.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

I Sverige är större barkplattbagge endast känd från ett 30-tal lokaler från Ångermanland och norrut, men den skulle kunna finnas i lämpliga miljöer även längre söderut. De flesta aktuella fynden har noterats i Ångermanland.

Arten förekommer sällsynt i östra Europa och Sibirien. Den sydligaste europeiska förekomsten lär vara i den polska nationalparken Białowieza.

Indikator på skyddsvärd skog

Arten är knuten till urskogsliknande skogar med grova granlågor i olika nedbrytningsstadier och fynd av större barkplattbagge är en mycket stark indikator på att skogen den lever i och dess närmaste omgivningar behöver undantas från all form av skogsbruk.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

• Större barkplattbagge är en konkurrenssvag art som missgynnas av avverkning, även selektiva avverkningsmetoder eftersom dessa åtgärder gynnar insektsarter som förökar sig snabbt i nydödved.
• Uttorkning av sumpskogsmiljön.
• Eftersök som innebär att man tittar under barken på lämpliga yngelsubstrat så att barken lossnar och faller av.
• Stora angrepp av granbarkborre och andra innerbarksätande insekter som gör att innerbarken förbrukas och barken faller av de dödade granarna.

Behov av hänsyn – allmänt

Barrskogar med grova granlågor i olika nedbrytningsstadier bör undantas från skogsbruk, särskilt i områden i Norrlands inland där det finns en viss sannolikhet för förekomst av större barkplattbagge.

Vid eftersök av arten bör man vara mycket försiktig med att skada barken på för arten lämpliga granlågor. Faller barken av har man förstört barkplattbaggens möjligheter att leva på just den lågan. Eftersök bör göras genom att bark på övre halvan av lågan lossas och sedan läggs tillbaka. Om arten påträffas bör inget mer eftersök göras på den lågan utan den lämnas intakt. På motsvarande sätt bör man inte försöka att skatta storleken på en population/förekomst. Ett mer skonsamt mått kan fås genom att man hittar arten på en hög andel av de undersökta lågorna, det indikerar en rik förekomst – och tvärtom.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Lämna tillräckligt stora skyddszoner runt urskogsliknande granskogar för att bibehålla deras luftfuktighet och hydrologi.
• Undvik all dikning eller körning i fuktig mark uppströms och närmast nedströms naturskogsliknande sumpskogar för att inte riskera att påverka hydrologi och fuktighet i sumpskogen.

Tips på åtgärder som gynnar arten

• Inventera förekomst av naturskogsliknande gransumpskogar i Norrlands inland och undanta dessa från alla skogsbruksåtgärder.
• Öka naturskogsvärdena och skyddszoner runt kända förekomster av större barkplattbagge.
• Spara granmiljöer inom en kilometer av kända förekomster, inklusive mer triviala granskogar som med tiden kommer att producera granlågor.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Förekomst av större barkplattbagge är en god motivering för att inrätta ett områdesskydd eller en frivillig avsättning eftersom arten behöver en ostörd sumpskogsmiljö med tillgång till granlågor.

Övrigt

Populationsstorlek: Låg och minskande

Rödlistestatus 2020: Starkt hotad (EN)

Populationsutveckling: Arten bedömdes av Naturvårdsverket både år 2013 och 2019 att ha dålig bevarandestatus med minskande populationsutveckling. År 2019 bedömdes den förekomma i endast cirka 650 granlågor totalt i landet

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 2 och 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1 N

Större ekbock är en spektakulärt stor långhorning som är akut utrotningshotad. Larven lever i grova solexponerade ekar. Den enda populationen i Sverige finns i och kring Halltorps hage på Öland. Försök pågår genom ett av Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för hotade arter att återetablera arten i Halltorps hage samt i två naturreservat i östra Småland och Blekinge.

Beskrivning

Större ekbock är en mycket stor – fyra till fem centimeter lång – skalbagge med mycket långa antenner. Färgen är mörkt brunsvart till svart. Täckvingarnas bakersta fjärdedel brukar vara lite ljusare brunaktig. Täckvingarna är långsamt avsmalnande bakåt, så ekbockens största bredd är över skuldrorna (täckvingarnas framkant). Halsskölden är grovt rynkig och har en stor tagg på vardera sidan.

Den större ekbocken kan endast förväxlas med den mindre ekbocken, men denna är bara hälften så stor och är kolsvart även på täckvingespetsarna. Den mindre ekbocken har dessutom en parallell kroppsform med jämnbreda täckvingar som är lika breda hela vägen. De stora ovalformade kläckhålen (12-15 millimeter) i barken tillsammans med grova gångar med ovalt tvärsnitt som både går precis innanför barken och djupt in i splintveden (den yttre veden) är bra kännetecken på större ekbock. Larven brukar hålla gångarna fria från gnagmjöl, som trycks ut genom barkspringor och faller ner till stambasen.

Gnagen kan förväxlas med gångar av den relativt vanliga större träfjärilen, men denna gör inga kläckhål i barken. Träfjärilslarvens hål i veden är också betydligt mer oregelbundna i formen än ekbockslarvens konsekvent jämntjocka ovala gångar. Pågående gnag är lätta att se skillnad på. Träfjärilens gnag orsakar ett flöde av jäsande sav som lockar till sig många andra insekter, som exempelvis bålgeting, ekoxe och större dagfjärilar. Den typ av torrt grovt gnagmjöl som ekbockens larv orsakar, förekommer inte heller under träfjärilens gnag.

Ekologiska krav

Larven äter av innerbarken på levande grova ekar i ljusöppen skog eller hagmark. Ekarna behöver normalt vara solexponerade eftersom större ekbocken är en mycket värmekrävande art. Larvutvecklingen anses ta fem år i Sverige. Längre söderut i Europa minskar ekbockens krav på både solexponering och på värdträdens grovlek. Förpuppning sker på hösten i en puppkammare inne i veden. De fullbildade skalbaggarna tar sig ut genom sitt kläckhål i barken och vuxna skalbaggar brukar kunna påträffas från slutet av juni till slutet av augusti.

Förutom grova ekar kan arten också kolonisera yngre skadade eller stressade ekar. Sådan ekar brukar dö efter några få år av en kombination av den ursprungliga stressen och ekbockslarvernas gnag, vilket inte är till fördel för ekbocken. Grova ekar kan däremot leva i många decennier med pågående gnag.  

Parningsplats och fortplantningsområde

Gamla solexponerade ekar med grov bark.

Viloplats och övervintringsområde

Gamla solexponerade ekar med grov bark. Både larv och fullvuxen bagge övervintrar i veden. När larven är redo förpuppas den på sensommaren och utvecklas till färdig skalbagge i sin puppkammare. Där stannar den över vintern och gnager sig ut nästa sommar för att para sig. Efter parning dör skalbaggen relativt snart.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

Större ekbock förekommer i Sverige naturligt endast i och kring Halltorps hage på Öland. Fynd från 1800-talet finns från Skåne och Blekinge samt från stora delar av Öland. Fram till 1960-talet förekom arten även i Hornsö-området i östra Småland. Gnagspår i subfossil ekved har hittats i hela södra Sverige. På senare år har arten återintroducerats inom två naturskyddade områden i östra Småland och Blekinge.

Indikator på skyddsvärd skog

Alla kända förekomster av större ekbock finns i redan skyddade områden. Miljöer där större ekbock påträffas har ett mycket stort skyddsvärde. Den typ av gammal ek som arten föredrar är i sig yttersta skyddsvärda, oavsett om större ekbock förekommer där eller ej.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

Det största hotet mot större ekbock är det stora åldersglappet mellan de stora grova ekar där arten förekommer och de näst största ekarna i samma område. Risk finns att de gamla ekarna med ekbock dör innan andra ekar hunnit bli tillräckligt stora för att attrahera arten. En hög population av större ekbock i kombination med för få lämpliga ekar kan i sig hota ekbockens överlevnad eftersom skadorna från larvgnagen troligen förkortar livet på de största ekarna.

Det näst största hotet är igenväxning av de solvarma ekmiljöer som arten föredrar.

Behov av hänsyn – allmänt

Gamla och grova ekar bör alltid sparas, oavsett vilken miljö de står i. Detta inte bara av hänsyn till större ekbock, utan av hänsyn till andra arter som behöver levande och delvis döda och ihåliga gamla ekar.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Gamla grova ekar hyser en mycket stor mångfald av arter och bör därför sparas oavsett om de hyser större ekbock eller ej.
• Spara solitära ekar och ekar i solexponerade skogsbryn och i hagmarker, även yngre ekar som i framtiden kan bli nya jätteträd. Gärna på platser där de passar in i landskapsbilden och kulturlandskapet och därför med stor sannolikhet har goda möjligheter att leva kvar under flera hundra år.
• Välj ut naturvårdsekar och hjälp dem att hålla sin krona solexponerad genom att kontinuerligt hålla dem fria från andra träd som beskuggar dem.

Tips på åtgärder som gynnar arten

Den viktigaste åtgärden är troligen att spara grövre ekar, hålla dessa vid liv så länge som möjligt samt att gynna yngre ekar i solexponerade lägen på Öland för att på sikt kunna bibehålla en livskraftig naturlig population där.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Arten förekommer idag endast i redan skyddade områden. Gammal ek i glesa bestånd i solexponerade miljöer är mycket skyddsvärd med tanke på den extremt stora artrikedom som den typen av ekbestånd hyser. Skyddet bör i så fall göras på ett sätt så att fortsatt naturvårdande skötsel kan säkerställas på lång sikt. Miljöerna bör i första hand hållas öppna genom beteshävd.  

Övrigt

Populationsstorlek: Den naturliga populationen på Öland finns i en handfull mycket gamla ekar i och kring Halltorps hage på Öland

Rödlistestatus 2020: Akut hotad (CR)

Populationsutveckling: Den naturliga populationen på Öland är mycket liten. Genom finansiering inom ett av Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för hotade arter har ekbockar förökats och satts ut i Halltorps hage samt i två naturreservat i östra Småland och Blekinge

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 2 och 4

Artskyddsförordningen: Bilaga 1, N

Violett guldvinge är en dagfjäril som är knuten till öppna fuktiga ogödslade ängar och kärr med ormrot. I dagens landskap utgör även artrika vägkanter samt kraftledningsgator viktiga habitat. Den förekommer huvudsakligen i mellersta Norrland. Arten gynnades förr av gammaldags hävd av slåtterängar och extensivt bete. Att efterlikna den typen av hävd är viktigt för att bevara violett guldvinge och ett mycket stort antal andra arter som är knutna till det gamla kulturlandskapet.

Beskrivning

Hanen av violett guldvinge har mörkt violettskimrande vingar med svarta fläckar. Honans vingar är mörkare och med ett violett band nära utkanten, som på framvingarna har ett orange band innanför; och på bakvingarna utanför: det violetta bandet. Både de violetta och de orangea banden kan variera i storlek och utbredning. Undersidan är övervägande orange, som på de flesta andra guldvingar men har ett mönster av fläckar som är artspecifikt och ofta används vid artbestämning i fält. Vingspannet är 22–26 millimeter. Möjliga förväxlingsarter inkluderar honor av både violettkantad och vitfläckig guldvinge som speciellt när de är slitna kan likna violett guldvinge på ovansidan. Vitfläckig guldvinge har normalt en annan flygtid senare på sommaren jämfört med violett guldvinge.

Ekologiska krav

Larven lever endast på ormrot, Bistorta vivipara. Förekomst av ormrot under larvens utvecklingstid är helt avgörande för violett guldvinge. Arten övervintrar som puppa nedgrävd i mossa och flyger från mitten av maj till början av juli, med huvudflygtid de första tre veckorna i juni. Äggen läggs på blad av ormrot, där larven äter under ungefär en månads tid innan den förpuppar sig på undersidan av blad djupt ner i bottenvegetationen.

Ormrot var förr allmän på ogödslad ängsmark eller betesmark med stabil förekomst av rörligt markvatten, och gynnades av slåtter. Slåtter var vanlig i slutet av juli till början av augusti i mellersta Norrland där arten har sitt huvudsakliga utbredningsområde idag. För violett guldvinge är perioden 10 juli till 1 augusti angiven som gynnsam slåttertid för ängsmark, på rikkärr och övrig våtmark i artens åtgärdsprogram. Senare slåtter sker i puppstadiet och då kan pupporna följa med höet bort från ängen. För vägkanter är tidpunkten 10 juli till 15 augusti angiven. Tidpunkt kan säkert variera en del beroende på exempelvis slåtterängens eller vägkantens höjdläge. Sedan 1990-talet har hanteringen av hö ersatts av ensilageslåtter på gödslad vall. Ogödslade betesmarker har i stor utsträckning övergivits och vuxit igen eller planterats igen med barrträd. För välhävdade slåtterängar är det viktigt att höet får ligga kvar en stund efteråt för att fröa av sig och att insekter och andra småkryp får tid att krypa ner och hitta nya värdplantor.

Förutom i ännu hävdade kulturmarker, särskilt i Jämtlands län, så förekommer violett guldvinge där ormroten håller sig kvar i kärrmarker, särskilt på lutande och solexponerad mark. Sådana marker finns främst i fjällkedjan, samt i skogsmark som hålls öppen, exempelvis längs vägkanter, små skogsvägar, kraftledningsgator och liknande. Den är även funnen på havsstrandängar i vindskyddade lägen Det är viktigt att bevara spridda buskar och träd som extra skydd. I kraftledningsgator flyger den ofta i partrullstigen och längs brynmiljön. I delområden av kraftledningsgator där rikkärr korsar ledningsgatan uppstår särskilt gynnsamma miljöer.

Parningsplats och fortplantningsområde

Solexponerade, fuktiga ogödslade blomrika ängs- och kärrmarker där ormrot förekommer. Den kan även fortplanta sig i vägkanter och kraftledningsgator.

Viloplats och övervintringsområde

Solexponerade, fuktiga ogödslade blomrika ängs- och kärrmarker där ormrot förekommer.

Förekomst och utbredning, regionala skillnader

Violett guldvinge kunde fram till 1970-talet påträffas från Bergslagen och ända upp till Torne lappmark. Numera har den försvunnit från större delen av detta område. Dagens huvudutbredning ligger i Jämtlands län, särskilt i de kalkrika trakterna kring Storsjön.

Indikator på skyddsvärd skog

Arten är en indikatorart för traditionellt brukat äldre kulturlandskap. Sådana marker behöver fortsatt traditionell hävd. Eventuellt naturskydd måste vara inriktad på fortsatt skötsel för att bibehålla de blomrika markerna med ormrot. Men för fjärilen är det inte skogen i sig som är skyddsvärd, utan ängs- och betesmarksresterna. Det gäller att vara uppmärksam på arten vid skogsbruksåtgärder i glesa, tidigare betespräglade skogar i kulturlandskap, exempelvis i skogar som ligger i anslutning till gamla fäbodvallar. I sådana miljöer kan den flyga längs skogsbilvägar, i öppna skogsgläntor eller i delvis igenväxta tidigare halvöppna till öppna fäbodmiljöer.

Faktorer som missgynnar eller hotar arten

• Ändring av brukningsmetoder i jordbruket från gammaldags höslåtter till ensilagehantering på gödslade vallar
• Igenväxning. Omläggning av betesmark och slåtterängar till skogsmark
• Alltför intensivt bete missgynnar ormroten
• Slåtter och vägkantsröjning vid fel tid kan missgynna arten. Bäst är att göra sådana åtgärder under tiden 10 juli till 15 augusti
• Markberedning av tidigare hävdpräglad skogsmark där ett rikt biologiskt kulturarv tillfälligt blommar upp. Var särskilt uppmärksam på områden där ormrot förekommer talrikt längs skogsbilvägar, kraftledningsgator eller kärrmiljöer
• Blomsterlupin som tar över vägkantsavsnitt kan utgöra ett hot mot värdväxten men är inte ett lika stort problem ännu i de kalkrika delarna av Jämtlands län jämfört med vissa andra delar av landet.

Behov av hänsyn – allmänt

Förekomsten av fuktiga ängs- och kärrmarkspartier med ormrot behöver öka, särskilt i och kring kända förekomster av violett guldvinge. Arten är beroende av att ett antal lämpliga lokaler finns inom artens spridningsområde (storleksordningen 100 meter). En mosaik av lämpliga smålokaler minskar risken för lokalt utdöende.

Miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder

• Undvik slutavverkning och plantering i skog som har strukturer kvar från gamla betes- och slåttermarker.
• Vårda ängsvegetationen genom att röja bort igenväxande buskar och träd på fuktigare vägkanter vid skogsbilvägar och brynzoner. Men var uppmärksam på att arten behöver ha spridda träd- och buskar som skydd kvar.
• Undvik helst markberedning ifall tidigare hävdpräglad skogsmark avverkats. Det gäller framför allt delar av hyggen där ett rikt biologiskt kulturarv i form av hävdpräglade växter tillfälligt blommar upp. Hänsynen bör speciellt premieras i skogsområden med tidigare fynd av arten i vägkanter eller längs kraftledningsgator.
• Undvik att lägga virkeshögar på ormrotsrika vägkantsavsnitt i områden med kända förekomster av ormrot samt sköt vägkanterna med årlig slåtter under tiden 10 juli till 15 augusti.
• Gynna artens möjlighet att sprida sig genom att skapa ljusöppna spridningskorridorer mellan kända och potentiella förekomstlokaler. Ett mosaiktänk med upptag av små hyggen eller gläntor där ängsvegetation förekommer har föreslagits som en landskapsåtgärd i tidigare mosaikartade kulturpräglade skogslandskap för att gynna fjärilar med begränsad spridningspotential.

Tips på åtgärder som gynnar arten

• Slåtter av vägkanter längs skogsbilvägar bör göras under perioden 10 juli till 15 augusti
• Rensa röjningsrester från fuktiga ängsytor där det växer ormrot i kraftledningsgator
• Regelbunden röjning av patrullstig och skötsel av kraftledningsgator gynnar arten.

Områdesskydd och frivilliga avsättningar

Formella eller frivilliga skydd i kombination med skötselavtal eller miljöersättningar kan vara bra metoder att säkra en ändamålsenlig skötsel av gamla kulturmarker med violett guldvinge.

Övrigt

Populationsstorlek: Totalt uppskattas den svenska populationen bestå av cirka 5 000 individer fördelade på cirka 200 lokaler

Rödlistestatus 2020: Starkt hotad (EN)

Populationsutveckling: Arten har minskat mycket kraftigt sedan 1990-talet

Art- och habitatdirektivet: Bilaga 2 och 4.

Artskyddsförordningen: Bilaga 1