Naturlig föryngring
Efter avverkning i skogklädda landskap är naturlig föryngring en mer eller mindre användbar möjlighet till återbeskogning. Förutsättningarna beror i första hand på växtplatsens egenskaper, men också på skogsbrukarens mål och inställning.
Olika kategorier av naturlig föryngring
Den naturliga föryngringen brukar indelas i tre olika kategorier som har delvis olika krav för att utvecklas väl och bidra till återväxten.
- Nyföryngring - insådd av frön från kvarlämnade träd och omgivande skog.
- Beståndsföryngring - överlevande småträd och plantor som grott inne i den avverkade skogen.
- Vegetativ föryngring - För lövträdslag; vegetativt föryngrade rot- och/eller stubbskott från vilande knoppar på avverkade träd.
Nyföryngring
Fröfallet från kvarvarande träd är beroende av bra groningsmiljö för att bilda plantor. Särskilt på öppna hyggen rekommenderas grund mekanisk markberedning som ger groddplantorna säkrare vattenförsörjning. Detta är ett effektivt sätt att öka plantbildningen. På fuktigare områden utan konkurrerande markvegetation och på torr mark där humustäcket är mycket tunt, lyckas groningen oftare även utan omfattande markberedning.
Beståndsföryngring
Plantor som grott inne i den avverkade skogen behöver ofta en skyddande skärm medan de anpassar sig till de nya ljus-, temperatur- och fuktförhållandena. Detta gäller särskilt skuggtåliga trädslag som gran och bok.
Mer ljusälskande pionjärträdslag som tall, björk, lärk, asp och al får nedsatt tillväxt och, på sikt, svårt att hävda sig under skärmträd.
För att gynna den nya skogens utveckling bör skärmen avvecklas i en takt anpassad till klimatförhållanden samt önskad skogsstruktur och trädslagsblandning.
Vegetativ föryngring
Rot- och stubbskott av lövträd har välutvecklade rotsystem och kan växa fortare än nyetablerade plantor av motsvarande ålder. Vid täta uppslag av rot- och stubbskott behövs riktade röjningsingrepp och enkelställning för att få utvecklingsbara stammar som bidrar till lyckad återväxt, antingen på egen hand eller i form av en lågskärm där skuggtåliga trädslag kan etableras.
Naturlig föryngring (skogskunskap.se)
Naturlig föryngring eller skogsodling? (skogskunskap.se)
Skogsskötselserien - Naturlig föryngring av tall och gran
En värdefull resurs med vissa begränsningar
Naturlig föryngring tillför artmångfald i den uppväxande skogen och ökar skogslandskapets variationsrikedom. Dessutom bidrar naturlig föryngring till användbar komplettering och utfyllnad i planterade skogar.
Om målet är produktion av höga sågtimmerkvaliteter, behövs ungskogar med fler stammar per hektar än vad som normalt planteras. Välavvägd trängsel i ungskogen leder till jämnare årsringsutveckling och mindre kvist vilket kan ge större utbyte av värdefullt sågtimmer i kommande skördar.
Jämfört med plantering förväntas återbeskogning med naturlig föryngring ta längre tid och ge mer varierande trädhöjder och beståndstäthet. Även om skogsägaren undviker utgifter för plantering eller sådd kan den fortsatta skötseln bli mer arbetskrävande. Skogen som växer upp efter naturlig föryngring är avkommor från träd som redan fanns på platsen. Därmed begränsas möjligheterna att använda förädlat skogsodlingsmaterial eller att byta trädslag och välja härkomst för bättre anpassning till klimatförändringen.
Vid användning av metoderna naturlig föryngring under fröträd eller skärm krävs också särskild beredskap att tillvarata skadade och omkullblåsta träd. Om återväxten inte uppfyller Skogsvårdslagens krav eller skogsägarens mål kan det behövas kompletterande markberedning och plantering eller sådd.
Vad säger lagen?
För att uppfylla skogsvårdslagens krav på återväxt ska man ha sått, planterat eller utfört åtgärder för naturlig föryngring senast tredje året efter avverkning. Har plantor dött av torka gäller att det ska finnas minst ett visst antal huvudplantor när ungskogen når 1,3 meters höjd. På ståndortsindex (SI) som är 18 meter och lägre krävs vid 1,3 meter beståndshöjd minst 1000 huvudstammar per hektar. På SI över 18 meter krävs minst 1500 huvudstammar per hektar. För att tåla avgångar rekommenderar Skogsstyrelsen att sätta 1800 plantor per hektar på de svagare markerna och upp till 2200 plantor per hektar på de bördigaste.