Definition

Betespräglade områden med äldre, extensivt nyttjade barr- och blandskogsbestånd som uppkommit genom naturlig föryngring. Områdena har under beståndens uppväxt och mognad utan längre uppehåll betats åtminstone in på 1960-talet av hästar, nötkreatur, får eller getter. Biotopen har en långvarig kontinuitet som trädbevuxet bestånd.

Kännetecken

Ofta äldre skog som genom bete och plockhuggning fått en skiktad och olikåldrig beståndsstruktur med inslag av typiska gläntor. Ibland finns det gott om stora myrstackar och i gläntorna finns ofta kärlväxtarter som indikerar artrik gräsmark, till exempel stagg, ängsvädd, kattfot och blodrot. Långa trädkronor och granar med grenar nära stambasen som går i backen (kjolgranar) är vanliga inslag i denna biotop.

Generellt sett hör biotopen hemma på utmarkerna, men även då bestånd som uppfyller definitionen förekommer på inägomark ska den registreras som betad skog. Med nyckelord kan man då ange att det handlar om inägomark. Jämför med biotopen Hagmark. Observera att även yngre bestånd utan trädkontinuitet kan vara intressanta, till exempel tidigare slåttermarker eller naturbetesmarker som växer igen. Naturvärdena återfinns då i marken, framför allt bland svampar och kärlväxter. Sådana marker bör i första hand registreras som hagmarker, alternativt lövängar.

Betad skog kan vara svår att lokalisera, men ofta ser bestånden glesare ut än andra bestånd i flygbilder. Sedan 1996 finns dock så kallade blockkartor som ajourhålls av lantbruksenheten på länsstyrelsen. Dessa redovisar vilka skiften brukaren sökt miljöstöd för, bland annat för skogsbete. Genom att använda kartans jordbruksskiften, så kallade block, tillsammans med ekonomiska kartans utbredning av barrskog, kan man hitta många tänkbara objekt. Mer information kan eventuellt hämtas i ängs- och hagmarksinventeringen och i ÖSI-materialet. Efter en sista kontroll i flygbild eller ortofoto avgörs om beståndet är värt att besöka.

Signalarter

Granbarkgnagare, bronshjon, barrpraktbagge, garnlav, sotlav, nästlav, gammelgranslav, fjälltaggsvampar, sotriska, lökspindelskivlingar, taggsvampar, luddticka, violgubbe, ädelsoppar, jordstjärnor.

Andra namn

Skogsbete och betad bondeskog är några namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen äldre betespräglad skog eller äldre naturskogsartade skogar.

Definition

Fuktig till blöt, mer eller mindre träd- och buskbevuxen ängsmark, insprängd i skog eller i anslutning till skog, som visar tydliga tecken på hävd genom bete eller slåtter. Hävden ska pågå idag eller ha bedrivits ungefär fram till 70-talets mitt. Det är antagligen tämligen vanligt att denna biotop förekommer som en del i områden med flera olika typer av nyckelbiotoper.

Kännetecken

Den fuktiga ängsmarken har en hävdgynnad kärlväxtflora med exempelvis ett flertal orkidéer, granspira, ormtunga och flera starrarter. Ängar med en kalkhaltig mark eller källvatten har en särpräglad och artrik flora. För att floran ska bevaras på sikt i den fuktiga ängsmarken krävs bete eller slåtter. Vid ohävd eller svag hävd sker ofta inväxning av viden, al, björk och tall. Det är inte ovanligt att hävdtrycket avtagit successivt under de senaste decennierna.

Signalarter

Kärrfibbla, flugblomster, gräsull, dunmossa, kärrkammossa, tuffmossor.

Andra namn

Fuktig slåtteräng, strandäng, sidvallsäng.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. De omfattas då delvis av biotoptyperna rik- och kalkkärr samt källor med omgivande våtmarker.

Definition

Naturbetesmark insprängd i skogslandskapet eller i anslutning till skogsmark. Mindre än 30 procent kronslutning, glest bestånd, flerskiktat. Hävdas idag genom bete eller så ska betespåverkan vara relativt färsk, ej längre uppehåll än 10 år. Hagmarken innehåller ofta enstaka eller grupper av äldre lövträd.

Kännetecken

Ytor av välutbildad grässvål med konkurrenskänsliga arter. De ogödslade grässvålarna har den särklassigt värdefullaste floran av kärlväxter och marksvampar. För de ogödslade gräsmarkerna finns en lång rad bra indikatorarter. Hävdbetingade växtsamhällen på torr mark klarar sig längre vid upphörd hävd än de på friska och fuktiga marker.

Några kärlväxtarter (ej signalarter) som indikerar ogödslade och hävdade gräsmarker är svinrot, ängsvädd, slåttergubbe, klasefibbla, sommarfibbla och ormrot. Det är viktigt att komma ihåg att det även finns en hel del hävdade men gödslade hagar med förstörd markflora och där höga naturvärden finns i trädskiktet.

Signalarter

Guldlockmossa, sotlav, vitskivlav, gulpudrad spiklav, brun nållav, blekspikar, grynig filtlav, gul dropplav, almlav, rostfläck, lönnlav, njurlavar, grå skärelav, korallticka, oxtungsvamp.

Andra namn

Hage, kohage, björkhage och ekhage är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen mark med mycket gamla träd.

Definition

Lund dominerad av hassel med inslag av äldre hasselbuketter. Beståndet har en lång hasselkontinuitet. Enstaka överståndare kan förekomma. Biotopen förekommer främst i Götaland och Svealand.

Kännetecken

Hassellundarna är ofta igenvuxna ängs- och betesmarker. Hasseln har ibland också kunnat bli dominerande genom att trädskiktet avverkats. Det är vanligt att det i en hassellund både finns gamla, grova och klena, unga buketter. I hassellunden finns ofta ett glest inslag av relativt grova lövträd, till exempel ek.

Hassellunden är ett successionsstadium som på många marker och på lite sikt kräver någon typ av vård, där till exempel hämmande trädskikt avvecklas eller glesas ur och att vissa hasselbuketter föryngras.

Signalarter

Vätteros, trolldruva, myskmadra, vårärt, sårläka, underviol, krusig ulota, skriftlav, hasselnagelskivling, kantarellmussling, läderskål, jordstjärnor, hagvaxskivlingar, hasselsopp, gulmjölkig storskål, hasselticka, små fingersvampar, svarta hjorttryfflar.

Andra namn

Hässle, ek-hasselskog och hasseläng är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen hassellundar och hasselrika skogar.

Definition

En mer eller mindre igenväxt ängs- eller hagmark där kronslutningen överstiger 30 procent. Biotopen är lövträdsdominerad och finns på friska till fuktiga marker (ej sumpskog). Ädellövandelen i dessa bestånd kan variera från att vara enstaka inslag till att dominera. I biotopen finns det en trädkontinuitet. Omfattar inte hassellundar, allundar eller igenvuxna lövängar med hamlade träd.

Kännetecken

Olikåldrigt skogsbestånd med enstaka gamla överståndare. Biotopen har en örtrik flora och ofta ett flerskiktat och välutvecklat buskskikt. Såväl trädens solexponering som luftfuktigheten kan variera mellan olika partier inom biotopen.

Signalarter

Tandrot, strävlosta, skogsknipprot, myskmadra, vätteros, nästrot, storrams, sårläka, underviol, krusig ulota, trubbfjädermossa, lönnlav, traslav, dvärgtufs, ädellav, njurlavar, lunglav, grynig filtlav, rostfläck, bokvårtlav, blekspikar, lömsk flugsvamp, vedtrattskivling, små fingersvampar. 

Andra namn

Skottskog, stubbskottäng och subarktisk björklund är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen äldre naturskogsartade skogar eller mark med mycket gamla träd.

Definition

Ett lövträdsrikt bryn som vetter mot åker eller annan öppen mark (ej vatten) och som är präglat av det ljusexponerade läget.

Kännetecken

Brynen utgör en ekologiskt mycket viktig övergångszon i naturen. Vanligtvis rör det sig om en smal zon vars sammanlagda längd kan vara betydande i vissa trakter. Det är vanligen bredkroniga ädellövträd, asp, sälg eller björk som växer i mer eller mindre blandade bestånd. Solexponerade träd och lågor kan förekomma.

De finaste brynen finns oftast i söderlägen. Här kan det även finnas en artrik kärlväxtflora med hävdgynnade arter som finns kvar efter tidigare bete eller slåtter. Denna biotop är ofta flerskiktad med ett välutvecklat och artrikt buskskikt. Biotopkoden är i första hand användbar i Götaland och Svealand.

Signalarter

Underviol, skogsknipprot, tvåblad, blekspikar, gulpudrad spiklav, rostfläck.

Andra namn

Brynskog är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då passar biotoptypen mark med mycket gamla träd på vissa objekt eller i del av ett objekt. Omfattas även av föreskrifter och allmänna råd i 30 § i skogsvårdslagen.

Definition

En träd- och buskbärande slåtteräng där hävden pågår eller har pågått fram till mitten av 1970-talet. På torra marker finns hävdkaraktären kvar ganska länge. Ängen har haft kontinuitet i hävden. Marken har normalt inte plöjts och såtts i någon större utsträckning och är ofta ogödslad.

Bestånden består vanligtvis av en variation av öppna hävdade ytor och slutna lundartade lövskogsdungar, ofta med hamlade träd.

Kännetecken

Hasseln är typisk i buskskiktet.

Signalarter

Grönkulla, desmeknopp, ramslök, krusig ulota, baronmossor, fällmossa, guldlockmossa, almlav, ädellav, gul dropplav, vitskivlav, blekspikar, lömsk flugsvamp, jättekamskivling, ädelsoppar, räfflad nagelskivling, lökspindelskivlingar, hagvaxskivlingar, hasselsopp, oxtungsvamp.

Andra namn

Träd- och buskbärande slåtteräng samt änge är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen mark med mycket gamla träd.

Definition

I detta sammanhang vid inventering av nyckelbiotoper avses mer eller mindre igenväxt löväng, träd- och buskbärande slåtteräng, som innehåller hamlade träd och enstaka grova lövträd. I den gamla lövängen kan hamlingsspåren vara mycket gamla men ibland även av yngre datum.

Kännetecken

Hamlingsträden har ett högt biologiskt värde och är utmärkande för lövängsresterna. Ibland är hamlingsträden gamla och grova med en speciell bark och gott om håligheter. Denna typ av träd hyser en mycket speciell epifytisk lavflora. De vanligaste hamlingsträden är lind, alm och ask. I vissa trakter finner man även hamlingsträd av ek, lönn, björk, sälg och asp.

Signalarter

Gulsippa, tandrot, månviol, ramslök, hässleklocka, tibast, skogsknipprot, myskmadra, skogskorn, murgröna, vätteros, vippärt, nästrot, sårläka, underviol, baronmossor, fällmossa, platt fjädermossa, grov fjädermossa, trubbfjädermossa, almlav, njurlavar, blekspikar, rosa lundlav, gul dropplav, vitskivlav, ädellav, grå skärelav, stiftklotterlav, korallblylav, traslav, lömsk flugsvamp, ädelsoppar, rutbläcksvamp, lökspindelskivlingar, bolmörtsskivling, jordstjärnor, hagvaxskivlingar, igelkottsröksvamp, liten stinksvamp, korallfingersvampar, guldkremla, lindskål. 

Andra namn

Ängsrest, igenväxningsäng och gammal löväng är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen mark med mycket gamla träd eller äldre naturskogsartade skogar.

Definition

Urskogsartade barrskogsbestånd med naturskogskvaliteter. Minst 80 procent av virkesförrådet utgörs av barrträd. Biotopnamnet anger ett skogstillstånd som tyder på lång skoglig kontinuitet och ett sent successionsstadium. Skogen är självföryngrad och har under lång tid utvecklats fritt. I stort sett saknas spår av sentida avverkningar.

Barrnaturskog är ett samlingsnamn för många olika urskogsartade barrskogstyper, alltifrån brandpräglade tallbestånd till brandrefugiala granskogar, dock ej sumpskogar eller hällmarker. Se också kalkbarrskogar, sandbarrskogar och åsgranskogar.

Kännetecken

Dessa skogsmiljöer har ett urskogsliknande utseende. Biotopgruppen har egenskaper och strukturer som utvecklas i barrskog under förutsättning att naturliga processer som i första hand vind, vatten och eld får verka ostört under tillräckligt lång tid. I barrnaturskogar förekommer nästan alltid spår av äldre avverkningar. Denna mänskliga påverkan från förr bedöms dock inte har varit så omfattande att naturskogskvaliteterna har gått förlorat.

Bestånden utmärks ofta av olikåldrighet, luckighet och genomgående av stor strukturell variation. Generellt är tillgången på död ved stor. Lågor av olika trädslag i varierande storlek, fuktighetsgrad och ålder är liksom förekomsten av naturliga stubbar och stambrott mycket viktiga inslag i denna nyckelbiotop. Torra och talldominerade skogar som tidigare brunnit eller brukats extensivt kan däremot lida brist på död ved och olikåldrighet, här får i stället hög trädålder och trädkontinuitet ge indikation på naturvärdena.

Barrnaturskogar finns i så gott som hela landet, men i det boreala området är historiskt sett den mänskliga påverkan på skogsekosystemen betydligt mindre.

Signalarter

Stor flatbagge, granbarkgnagare, svart praktbagge, barrpraktbagge, raggbock, bronshjon, skogstrappmossa, vedtrappmossa, kantvitmossa, vedsäckmossa, långfliksmossa, liten hornflikmossa, grön sköldmossa, vitskaftad svartspik, brunpudrad nållav, liten spiklav, blanksvart spiklav, kortskaftad ärgspik, varglav, trådbrosklav, långskägg, violettgrå tagellav, garnlav, kolflarnlavar, vedflamlav, vitmosslav, dvärgbägarlav, skuggblåslav, knottrig blåslav, rosenticka, gränsticka, ullticka, tallgråticka, tallstockticka, rynkskinn, korktaggsvampar, fjälltaggsvampar, violmussling och många andra. 

Andra namn

Urskog, urskogsartad skog och gammelskog är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen barrnaturskog.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen äldre naturskogsartade skogar. Myrholmar och ras- eller bergbranter kan också komma i fråga.

Definition

Bestånd med naturskogskaraktär på fast mark där minst 50 procent av grundytan utgörs av så kallade triviala lövträd. Nyckelbiotopskvaliteten tyder på att det i beståndet finns en lång kontinuitet i trädskiktet. I bestånden har ingen eller endast obetydlig avverkning skett.

Kännetecken

Biotopen domineras ofta av asp och vårtbjörk men andelen ädla lövträd kan vara alltifrån enstaka träd till ett betydande inslag, dock utan att övergå i ädellövskog enligt skogsvårdslagen. Inslaget av död ved i olika former är typiskt, till exempel högstubbar och lövträdslågor.

Biotopen finns i hela landet men är vanligare i södra Sverige där det ofta handlar om ett igenväxt kulturlandskap med före detta ängar och hagar.

Signalarter

Signalartsförekomsten är påfallande rik i samtliga grupper, till exempel: Mindre träfjäril, grön aspvedbock, stor flatbagge, aspvedgnagare, jättesvampmal, krusig ulota, stubbspretmossa, lunglav, korallblylav, rostfläck, rosa lundlav, blylav, dvärgtufs, ädellav, havstulpanlav, blomskägglav, stor aspticka, rävticka, kandelabersvamp, barkticka, koralltaggsvamp. 

Andra namn

Lövblandskog är ett annat namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen äldre naturskogsartade skogar. Eventuellt kan ras- eller bergbranter eller mark med mycket gamla träd anges.

Definition

Nyckelbiotopen består till minst cirka 20 procent av lövträd i virkesförrådet, men aldrig till mer än 50 procent. Skogstillståndet tyder på lång skoglig kontinuitet i trädskiktet i kombination med någon form av störning som efterföljts av naturlig succession. Rationellt skogsbruk har inte bedrivits inom biotopen.

Kännetecken

Denna nyckelbiotop förekommer i första hand i de trakter där skogselden varit den dominerande störningsfaktorn. Liknande miljöer kan dock även förekomma på rikare marker, antingen som en relativt stabil miljö eller som en naturlig successionsfas efter betesdrift eller avverkning. Även högörtsrika fjällbarrskogar kan ses som en relativt stabil miljö med hög andel lövträd där rönn och glasbjörk är relativt vanlig. Inte sällan påträffas dessa biotoper i branter.

I de branddanade typerna har de upprepade bränderna vanligtvis haft en låg brandintensitet. Brandstörningen har gynnat förekomsten av lövträd, men har oftast inte inneburit ett brott i trädkontinuiteten. Bestånden är ofta relativt glesa och grandominerade med inslag av enstaka gammeltallar. Lövträdsandelen domineras av asp, sälg, vårtbjörk och glasbjörk.

Biotopen karaktäriseras av bland annat ett stort inslag av äldre lövträd, lågor av olika trädslag och i varierande nedbrytningsstadier. I dessa bestånd, särskilt i nordsluttningar och andra skyddade lägen, finns inte sällan inslag av fuktiga mer brandrefugiala partier. Då dessa refugier utgör större partier bör de avgränsas som egna nyckelbiotoper.

Signalarter

Granbarkgnagare, stor flatbagge, grön aspvedbock, grov husmossa, aspfjädermossa, västlig njurlav, luddlav, blylav, skrovellav, lunglav, gelélavar, dvärgtufs, doftticka, ullticka, stor aspticka, rävticka, rosenticka, doftskinn, kandelabersvamp och många fler.

Andra namn

Barrblandskog och blandskog är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen äldre naturskogsartade skogar.

Definition

Bestånd som till minst 50 procent utgörs av lövträd, utan att bli ädellövskog enligt skogsvårdslagen, och som har karaktär av naturskog. I dessa bestånd saknas den långa trädkontinuiteten. Asp utgör maximalt 50 procent, i annat fall används namnet aspskog.

Kännetecken

Påtaglig rikedom av död ved i olika former. Objekten har olika karaktär beroende på det dominerande trädslaget. Bestånd med mycket glasbjörk är som regel artfattiga, medan aspdominerade bestånd är artrikare.

Biotopen påträffas framför allt på igenvuxna kulturmarker.

Signalarter

Korallrot, lönnlav, slät lönnlav, rostfläck, traslav, bårdlav, små fjällskivlingar, grön jordtunga, kandelabersvamp. 

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen äldre naturskogsartade skogar.

Definition

Sekundärt uppkommen ädellövskog i ett framskridet successionsstadium enligt 23 § SVL (arealgränsen undantagen) med ett stort inslag av död ved. Här saknas dock en långvarig träd- eller skogskontinuitet i beståndet.

Kännetecken

Kan betecknas som en successionsskog. Här finns ett biologiskt värdefullt skogstillstånd med bland annat en påtaglig rikedom av död ved i olika former. I skuggiga och fuktiga lägen kan naken, fuktig och näringsrik jord vara ett inslag i denna typ av nyckelbiotop. Det är relativt vanligt med kulturspår av olika slag, till exempel odlingsrösen, gamla åkertegar, torpruiner och stengärdesgårdar. Denna biotop har ofta uppkommit på före detta åkermark eller i ett tidigare avverkat område.

När det handlar om trädbärande och ädellövdominerade betes- och slåttermarker på inägomark som har växt igen bör biotopnamnen lövskogslund eller lövängsrest användas. I de sistnämnda biotoperna är trädkontinuiteten vanligtvis lång.

Signalarter

Desmeknopp, gulsippa, vätteros, ormbär, lundstjärnblomma, stubbspretmossa, lönnlav, traslav, rutbläcksvamp, hagvaxskivlingar, jordtungor, små fjällskivlingar, liten stinksvamp, scharlakansröd vårskål.  

Andra namn

Lund, ädellövskog, ekskog och bokskog är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen äldre naturskogsartade skogar. Eventuellt också ras- eller bergbranter och mark med mycket gamla träd.

Definition

Ett bestånd med naturskogskaraktär med ädellövskog enligt 23 § SVL dock med arealgränsen undantagen. Skogstillståndet tyder på lång trädkontinuitet och biotopen befinner sig i ett långt framskridet successionsstadium. I bestånden har ingen eller endast obetydlig avverkning skett under senare decennier.

Kännetecken

Nyckelbiotopen karaktäriseras ofta av bredkroniga ädellövträd av en eller flera arter, utvecklat buskskikt, flera trädgenerationer och flerskiktad beståndsstruktur. Ibland är dessa bestånd sedan lång tid igenvuxna lövängs- och betesmarker. Det är vanligt med hassel som dominant i buskskiktet. Undantaget är bokskogen som är ensartad i trädskiktet och oftast saknar buskskikt. Bestånden upplevs som heterogena – ojämna och luckiga.

Förekomsten av död ved, stående och liggande, är stor. Det är inte ovanligt med enstaka "jätteträd" eller "gammelträd" som har en mycket hög ålder och som kan fungera som bärare av en annan typ av kontinuitet, urskogskontinuitet.

Signalarter

Gulsippa, vårärt, underviol, myskmadra, lundstjärnblomma, buskstjärnblomma, fjädermossor, trädporella, guldlockmossa, västlig husmossa, blek stjärnmossa, krusig ulota, baronmossor, blekspikar, lunglav, jättelav, örtlav, rostfläck, rosa lundlav, blylav, almlav, ädellav, liten ädellav, stiftklotterlav, korallblylav, grynig filtlav, rikfruktig blemlav, bokvårtlav, rosa skärelav, havstulpanlav, jordstjärnor, ädelsoppar, lökspindelskivlingar, små fingersvampar. 

Andra namn

Ädellövurskog, urskogsartad bokskog, ekskog och lund är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen äldre naturskogsartade skogar. Eventuellt också ras- eller bergbranter och mark med mycket gamla träd.

Definition

En mer eller mindre brant bergsida med eller utan träd samt oftast ett beskuggande trädbestånd nära bergroten.

Kännetecken

I bergbranten ingår oftast partier av lodytor, överhäng och avsatser. Bergbranternas karaktär varierar starkt beroende på bland annat bergart, lutning, väderstreck, tidigare markanvändning och läge i landet.

Signalarter

Nordisk klipptuss, fjädermossor, skogstrappmossa, porellor, kruskalkmossa, blåmossa, blek stjärnmossa, baronmossor, fällmossa, stor revmossa, klippfrullania, kantvitmossa, blåsfliksmossa, broktagel, skuggblåslav, skrovellav, njurlavar, gytterlav, grynlav.

Andra namn

Bergvägg och stup är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen ras- eller bergbranter.

Definition

Ädellövträdsdominerade bestånd enligt 23 § SVL (arealgränsen undantagen) och består i första hand av ek eller bok. Dessa bestånd ska ha långvarig trädkontinuitet. Biotopen har en jämförelsevis mager mark med hedartad vegetation – ris och smalbladiga gräs. Biotopen har ett speciellt klimat med oftast hög luftfuktighet i kombination med goda ljusförhållanden.

Kännetecken

Till biotopen hör ädellövtyper som ofta går under beteckningen krattskog och som utmärks av senvuxna, krokiga och kortvuxna träd. Denna nyckelbiotop har tidigare ofta varit betad. Ibland finns skogsbeteskaraktären kvar. Biotopen kan innehålla en hel del torr och klen ved i form av torrträd och lågor.

Signalarter

Klippfrullania, fällmossa, lunglav, rostfläck, njurlavar, bårdlav, korallblylav, havstulpanlav, barkkornlav, blekticka. 

Andra namn

Ekkrattskog, hedekskog och hedbokskog är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen äldre naturskogsartade skogar, ras- eller bergbranter eller mark med mycket gamla träd.

Definition

Skog eller träd på eller i direkt anslutning till berghällar, blottade partier av berggrundsytan. Jordtäcket är oftast tunt. Lågproduktiv biotop som domineras av tall eller ek och ibland med inslag av senvuxna granar, björkar och aspar. Träden har ofta en mycket hög ålder. Här finns oftast enstaka ljusexponerade tallågor.

Bestånden bör ha en naturskogskaraktär. Dessa bestånd producerar vanligtvis under eller strax över en kubikmeter virke om året per hektar. Bestånden kan helt eller delvis betecknas som impediment, det vill säga skogsbärande mark som inte är lämplig för virkesproduktion.

Kännetecken

På hällmarkernas ytterkanter i södra Sverige växer ofta ek. Eken är här långsamväxande, gammal och växer i grupp eller i enstaka exemplar. Enbuskar kan vara vanliga i buskskiktet. I biotopen finns ibland inslag av mer produktiva partier, till exempel i sänkor.

Signalarter

Svart praktbagge, raggbock, barrpraktbagge, kantvitmossa, blåmossa, dvärgbägarlav, nästlav, vedskivlav, vedflamlav, liten spiklav, garnlav, blomskägglav (på ek), fjälltaggsvampar, tallticka, rävticka.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen äldre naturskogsartade skogar eller mark med mycket gamla träd.

Definition

Barrträdsdominerade skogar som uppkommit genom naturlig föryngring på kalkrik mark eller annan mark med hög halt av baskatjoner. Ofta finns ett påtagligt inslag av äldre barrträd. Denna biotop varierar från magra och klena till mycket bördiga och grova skogsbestånd. Markerna har vanligtvis varit kontinuerligt bevuxna med barrträd under flera trädgenerationer. Dessa skogsbestånd kan också ha en speciell kärlväxt-, moss- och/eller svampflora med rödlistade arter som gör beståndet till en nyckelbiotop oavsett trädkontinuiteten.

Fältskiktet är ofta örtrikt och kan bestå av såväl lågörtstyp som högörttyp. Med basisk mark avses här antingen en förhöjd kalkhalt i det lösa jordlagret eller en berggrund av basiska bergarter.

Kännetecken

Nyckelbiotopen kan vara såväl gran- som talldominerad och omfattar marktyper i hela spektrumet från torra till friska typer, samt fuktiga typer som inte är sumpskog eller kärr. Den förhöjda kalkhalten kan bero på lerhaltiga jordarter, skalgrus eller basiska inslag i den dittransporterade sanden eller moränen.

Biotopen kan också uppstå där berggrunden består av kalksten, basiska skiffrar eller så kallade grönstenar (hyperit, diabas, basalt, diorit, gabbro, amfibolit). En markprofil av brunjordskaraktär är inte ovanlig i dessa bestånd men det kan också handla om tunna jordtäcken på kalkrika bergarter.

Biotopen är påfallande artrik, inte minst vad beträffar kärlväxter och marksvampar. Blåsippa, smultron, vispstarr och violer är ofta karaktärsväxter i dessa bestånd och i bottenskiktet är kranshakmossa typisk. Det är den basrika marken, örtrikedomen, trädkontinuiteten och det eventuella inslaget av olika strukturer som gör att förväntan att finna rödlistade arter är stor. Örtrikedomen är ofta påtaglig i sluttningar med rörligt markvatten eller låga terränglägen och då gärna i fuktstråk och vid källflöden.

Miljön kan vara svår att lokalisera och för detta krävs ofta geologiska kartor. Utanför de kända kalkregionerna är denna biotop sannolikt vanligare i kusttrakter där lera eller skalgrus kan förekomma, samt i och nedanför branter eller åsar där ett rörligt markvatten ständigt tillför basiska ämnen från djupare jordlager. Fuktigare marker känns också igen på sin örtrikedom. I register över hotade arter kan du också få en indikation på värdefulla bestånd genom att sortera fram kalkkrävande växter.

Signalarter

Blåsippa, guckusko, skogsknipprot, trådfräken, finbräken, norna, kal tallört, skogshakmossa, taggstjärnmossa, grangråticka, korktaggsvampar, fjälltaggsvampar, jordstjärnor, rödgul trumpetsvamp, lökspindelskivlingar, porslinsblå spindelskivling, violspindelskivling, kejsarskivling, flattoppad klubbsvamp, svavelriska, granriska, mandelriska, guldkremla, brandmusseron, klibbskivlingar och många fler.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen kalkmarksskogar.

Definition

Lövträdsdominerade bestånd på kalkrik mark eller annan mark med hög halt av baskatjoner. Andelen ädellövträd understiger alltid 50 procent av grundytan. Naturvärdet kan även bestå i en kombination av hög kalkhalt och hög luftfuktighet eller någon annan abiotisk faktor. Biotopen finns i hela landet. I norra Sverige är det i första hand i kalktrakterna i Jämtland och Västerbottens inland.

Kännetecken

Kalklövskogen kan ha lång trädkontinuitet men behöver inte nödvändigtvis ha det eller vara påtagligt rik på död ved. Ofta finns dock dessa faktorer med i större eller mindre utsträckning vid bedömningen. Beståndet domineras av triviala lövträd, men med inslag av ädellövträd och gran.

Fältskiktet är artrikt och innehåller ofta lundarter. Artrikedomen beror till stor del på de abiotiska faktorerna, till exempel kan många intressanta marklevande arter finnas i bestånd på kalkrik mark, moss- och lavfloran kan vara intressant om luftfuktigheten är hög, och så vidare. Sådana värden kan uppstå även om trädskiktet i övrigt förefaller att vara mindre intressant. Kalkpräglade albestånd på frisk mark förs till biotopen örtrika allundar.

Signalarter

Jungfru marie nycklar, skogsknipprot, guckusko, grönkulla, gulsippa, ormbär, blåsippa, tvåblad, murgröna, tibast, underviol, trumpetmossor, grov husmossa, jordstjärnor, guldkremla, lökspindelskivlingar, små fingersvampar. 

Andra namn

Kalkbjörkskog och lund är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen kalkmarksskogar.

Definition

En dalgång i det fasta berget med branta sidor och stort djup i förhållande till bredden. Träd och skogliknande partier finns oftast på kanterna ovan bergsidorna, i skrevor och avsatser samt ibland i botten av kanjondalen.

Kännetecken

De vertikala bergväggarna ger ett mikroklimat som karaktäriseras av stabilitet, skugga och hög luftfuktighet. Sipperytor och vattenledande sprickor är vanliga. Den extrema miljön gör att specialiserade och därmed ovanliga mossor och lavar ofta finns i dessa objekt.

Signalarter

Mörk husmossa, nordisk klipptuss, nordlig fjädermossa, grov fjädermossa, skogstrappmossa, västlig hakmossa, stor revmossa, kantvitmossa, trind spretmossa, lunglav, njurlavar, skuggblåslav, glansrödhättingar, bombmurkla, narrtaggingar.

Andra namn

Kursudal, skura, skåra, sadelskåra och klyfta är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen ravinskogar eller ras- eller bergbranter.

Definition

Mer eller mindre skogklädd spricka i det fasta berget med tämligen branta väggar på bägge sidor utan kanjondalens utseende.

Kännetecken

Kan vara ganska breda och inte fullt så djupa som kanjondalarna. Det är normalt en spricka i berggrunden som "rensats" upp av den senaste inlandsisen. I botten på sprickan kan det rinna en mindre bäck eller vara en fuktig till blöt skogsmark.

Signalarter

Dvärghäxört, strutbräken, nordisk klipptuss, fjädermossor, porellor, västlig hakmossa, fällmossa, kattfotslav, hållav, njurlavar, havstulpanlav, broktagel, skuggblåslav.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges kan olika biotoptyper anges, till exempel ravinskogar. Nyckelbiotopen omfattas alltid av föreskrifter och allmänna råd i 30 § i skogsvårdslagen.

Definition

En i varierande omfattning skogklädd och blockrik mer eller mindre brant sluttning. Det behöver inte vara en aktiv och pågående rasaktivitet i sluttningen. Vanligtvis befinner sig beståndet i ett naturskogslikt tillstånd.

Kännetecken

Rasbranterna karakteriseras av en mosaik av olika livsmiljöer. Bestånden kan vara alltifrån ensartade till mycket skiftande med många trädslag. I södra Sverige är lind som klättrar i branten ett typiskt och värdefullt inslag. Rasbranterna uppträder i två skilda typer, dels de som finns i beskuggade nordliga till ostliga lägen, dels de som finns i solexponerade och varma, sydliga till västliga lägen.

Då rasbranten är belägen nedanför en Bergbrant får delarna bli skilda objekt. När det är praktiskt svårt att avgränsa biotoperna från varandra, ska båda biotopnamnen registreras.

Signalarter

Purpurmylia, stor revmossa, baronmossor, fällmossa, mörk husmossa, skuggsprötmossa, västlig hakmossa, skogstimmia, lindskål. 

Andra namn

Blockbrant, blocksluttning, brant, skravelmark och talusbrant är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen äldre naturskogsartade skogar, ras- eller bergbranter eller mark med mycket gamla träd.

Definition

Mer eller mindre skogklädd dalform utbildad i finkornigt jordartsmaterial, silt. Bestånden har ofta en karaktär av orördhet. Biotopen förekommer i finjordsrika områden över hela landet.

Kännetecken

Då skredaktivitet alltjämt pågår ger de upprepade störningarna karaktär åt objektet. Dock är det vanligt att skogen bundit marken så att den idag är stabil. I ravinens botten finns ofta en bäck eller å som bland annat åstadkommer dalformen i aktiva raviner. Här råder hög luftfuktighet och inslaget av död ved är påtagligt. På grund av den skyddande topografin kan vissa arter finnas kvar i ravinen trots tidigare skogsbruk.

Signalarter

Purpurmylia, trind spretmossa, dunmossa, blek stjärnmossa, skogshakmossa, trådbrosklav, lunglav, skrovellav, mörkhövdad spiklav, späd brosklav, rosenticka, bombmurkla, glansrödhättingar, lappticka, rynkskinn, läderskål. I denna miljö kan man förvänta sig arter knutna till såväl löv- som barrträd, bäckmiljöer, våtmarker och källor.

Andra namn

Bäckravin är ett annat namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen ravinskogar.

Definition

Barrträdsdominerade bestånd av hög ålder på sandiga eller grusiga marker. Hit hör spontant uppkomna tall- och barrblandskogar som aldrig slutavverkats, till exempel tallhedar, tall och gran på rullstensåsar, äldre sanddynsområden i inlandet samt sandiga barrskogar vid vattendrag och nära havet. Åsgranskogar som är nyckelbiotoper förs till en egen beskrivning under biotopnamnet åsgranskog. Älvnära brink- och nipmiljöer och raviner ägnas egna biotopbeskrivningar.

Kännetecken

De talldominerade bestånden utmärks ofta av gamla träd och grova trädstammar. De intressanta träden kan stå ganska glest, i synnerhet i bestånd som tidigare brunnit eller där viss huggning skett. Många torra tallskogar kan också vara fattiga på död ved, ett viktigt kriterium är då gamla trädindivider som vittnar om en obruten trädkontinuitet. Blottade och helst solexponerade sandytor är viktiga inslag som gynnar en speciell insektsfauna. Vid många åsar, oavsett trädslag, sker det en utströmning av grundvatten på dess sidor eller vid basen. Vid åsbaserna finns ofta källor som element i denna nyckelbiotop. Här finner man inte sällan ett värdefullt inslag av lövträd.

Sandiga marker är relativt lätta att spåra i geologiska kartor. Ytterligare information finns ibland i länsstyrelsernas grusinventeringar.

Signalarter

Granbarkgnagare, svart praktbagge, åttafläckig praktbagge, bronspraktbagge, mosippa, ryl, grönpyrola, nästlav, liten spiklav, dvärgbägarlav, vedskivlav, bombmurkla, tallgråticka, korktaggsvampar, fjälltaggsvampar, lakritsmusseron, tallticka, vintertagging. 

Andra namn

Åsskogar, dynskogar och tallhedar är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen äldre sandskogar.

Definition

Grandominerade skogar på rullstensåsar eller på sandiga marker invid basen av åsarna. Skogarna har uppkommit genom naturlig föryngring på marker som kan antas ha varit kontinuerligt bevuxna med gran under flera trädgenerationer och har ett påtagligt inslag av äldre gran.

Kännetecken

Granbestånd med kontinuitet på åsar eller åsmaterial finns främst i skyddade lägen, till exempel längs med sluttningar mot sjöar, vattendrag och våtmarker samt fläckvis i åsgropar och andra sänkor, men även i torrare lägen. Dessa bestånd är ofta beskuggade och har en hög markfuktighet och skiljer sig på så sätt från andra mer genomblåsta och solexponerade talldominerade bestånd. I jordbruksbygder har åsgranskogen ofta utnyttjats som skogsbetesmark.

Utmärkande för många åsgranskogar är ett risfattigt fältskikt och gamla välutvecklade och fukthållande barrmattor under grova granar. Denna barrförna är ett viktigt substrat för många svampar. I norra Sverige förekommer granklädda åsryggar i eller i anslutning till myrmarker. Sandiga marker är relativt lätta att spåra i geologiska kartor. Ytterligare information finns ibland i länsstyrelsernas grusinventeringar.

Signalarter

Grönpyrola, ryl, bombmurkla, flattoppad klubbsvamp, olika korallfingersvampar och marktaggsvampar.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen äldre sandskogar.

Definition

Ädellövträdsdominerade bestånd enligt 23 § SVL (arealgränsen undantagen) med höga naturvärden på grund av abiotiska faktorer, till exempel kalk eller grönstenar i marken, eller hög luftfuktighet. Biotopen innehåller ofta ängsseriens vegetationstyper. Dessa nyckelbiotoper behöver inte nödvändigtvis ha dokumenterat lång skoglig kontinuitet eller vara påtagligt rika på död ved, men ofta finns dessa faktorer med i större eller mindre grad vid bedömningen.

Kännetecken

Ett artrikt fältskikt med lundarter. Artrikedomen beror till stor del på de abiotiska faktorerna, till exempel kan många intressanta marklevande arter finnas i bestånd på kalkrik mark, moss- och lavfloran kan vara intressant om luftfuktigheten är hög, och så vidare. Sådana värden kan uppstå även om trädskiktet i övrigt förefaller att vara mindre intressant.

Signalarter

Gulsippa, tandrot, hässleklocka, tibast, skogsknipprot, myskmadra, skogskorn, murgröna, nästrot, storrams, sårläka, underviol, blek stjärnmossa, skuggsprötmossa, lömsk flugsvamp, ädelsoppar, lökspindelskivlingar, jordstjärnor, fjällsopp, korallfingersvampar, guldkremla. 

Andra namn

Kalkädellövskog, lund, ekskog och bokskog är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen äldre naturskogsartade skogar.

Definition

Sumpskog som till 50 procent av grundytan domineras av klibbal eller gråal. Med sumpskog avses den skog som faller inom den gängse definitionen: "Sumpskog innefattar all trädbärande mark med minst 30 procent krontäckning, där träden i moget stadium har en medelhöjd på minst 3 meter, på fuktig eller blöt mark och där täckningsgraden, på fuktig mark, av befintligt fält- eller bottenskikt till minst 50 procent utgörs av hydrofila arter."

Beståndet är alltid uppkommet genom naturlig föryngring och grundvattnet når normalt strax under, upp till eller över markytan.

Kännetecken

Stillastående och syrefattiga vattenförhållanden med ibland vegetationslösa ytor är typiskt för många alsumpskogar. Alsumpskogar som ligger vid sjöar och åar har genom fluktuationer i vattennivån ofta ett mindre stillastående tillstånd.

Denna nyckelbiotop har ofta väl utbildade socklar som härrör från ett flertal trädgenerationer och träden växer gärna bukettformat på socklarna. Dock kan biotopen längre tillbaka ha varit föremål för upprepade avverkningar genom så kallat skottskogsbruk. Hydrologin är vanligtvis intakt eller att befintlig dränering har liten påverkan. Biotopen har vanligtvis inte varit föremål för skogliga åtgärder de senaste decennierna, självgallringen är påtaglig och inslaget av död ved är ibland stort.

Signalarter

Rankstarr, skärmstarr, missne, gullpudra, blåmossa, rörsvepemossa, terpentinmossa, skogshakmossa, bågpraktmossa, havstulpanlav, glansfläck, hållav, rostfläck, kornig nållav, alflugsvamp, alsopp, scharlakansröd vårskål, lilanopping, grön jordtunga.

Andra namn

Alskog, alkärr, skottskog och stubbskottäng är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen alsumpskog.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom ett biotopskyddsbeslut. Då anges biotoptypen till alkärr eller örtrika sumpskogar.

Definition

Barrträdsdominerad nyckelbiotop som ryms inom sumpskogsdefinitionen och består av minst 20 procent lövträd i virkesförrådet, men aldrig med mer än 50 procent. Biotopen har ofta en lång trädkontinuitet och/eller befinner sig nu i ett successionsskede som är viktigt för rödlistade arter.

Kännetecken

Biotopen innehåller ofta rikligt med död ved i olika former. Lövträdsandelen kan ofta bestå av klibbal, gråal eller glasbjörk. Vanligtvis är de högsta värdena kopplade till lövträd och eventuella sockelbildningar samt gamla granar.

Signalarter

Rankstarr, skärmstarr, vedtrappmossa, rörsvepemossa, blåmossa, kornknutmossa, stor revmossa, hållav, havstulpanlav, kattfotslav, garnlav, gammelgranslav.

Andra namn

Lövrik barrsumpskog är ett annat namn som till del kan överlappa biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formell skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen örtrika sumpskogar eller äldre naturskogsartade skogar.

Definition

Mer eller mindre skogklädd brant, sluttande ner mot vattendrag, sjö eller hav. Brinken är vanligtvis utbildad i kornfraktionerna finmo eller mjäla och har uppkommit genom erosion och skred. Brinkskogar förekommer främst i norra Svealands och Norrlands älvdalar. Detta är en dynamisk biotop med upprepade störningar i varierande skala.

Kännetecken

Lövträdsinslaget är ofta stort och gråalen typisk. På grund av de upprepade störningarna och de ständigt nya successionerna är förekomsten av död ved i klenare dimensioner påtaglig. Dessa objekt kan ge ett skräpigt intryck, plockepinnutseende. Blottade sedimentytor är ytterligare en vanlig struktur i dessa bestånd.

Signalarter

Bågpraktmossa, lunglav, läderskål, alsopp, tulpanskål, scharlakansröd vårskål.

Andra namn

Älvbrink och nipa är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom ett biotopskyddsbeslut. Då anges biotoptypen äldre naturskogsartade skogar.

Definition

Nyckelbiotopen har en tydlig dalform utformad huvudsakligen i osorterat jordartsmaterial (morän) med en bäck eller å flytande i botten. Skogen har ofta en naturskogslik struktur och kan domineras av såväl lövträd som barrträd.

Bestånd i sorterat finjordsmaterial med dalform anges med biotopnamnet ravin. Då bäckdalarna är örtrika förs dessa objekt till biotopnamnet örtrika bäckdråg om definitionen i övrigt stämmer.

Kännetecken

Dalsidorna ger biotopen ett stabilt klimat med skugga och hög luftfuktighet. Bestånden kan innehålla olika lövträdsarter och ibland grova granar. Störningar i form av skred och nedrasningar förekommer inte i någon större utsträckning. Biotopen förekommer i hela landet.

Signalarter

Dvärghäxört, skuggmossa, stor revmossa, gammelgranslav, kattfotslav, hållav, ringlav, trådbrosklav, smalskaftslav, violettgrå tagellav, grön jordtunga, glansrödhättingar, rödgul trumpetsvamp.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen ravinskogar, äldre naturskogsartade skogar eller mindre vattendrag med omgivande mark.

Definition

En grandominerad nyckelbiotop som ryms inom sumpskogsdefinitionen. Dessa bestånd har lång kontinuitet som trädbärande mark och i främst norra Sverige råder det ofta träd- och lågakontinuitet i utpräglade brandrefugier.

Kännetecken

Vattnets dynamik har givetvis en stor betydelse för sumpskogens utseende. Normalt är dessa objekt odikade eller att en mindre markavvattning ej eliminerat naturvärdena. Biotopen kännetecknas av senvuxen gran av hög ålder, hög luftfuktighet, gott om död ved i olika former som ger många mikromiljöer för ovanliga arter. Beskuggade rotben på gamla granar är exempel på ett värdefullt substrat för vissa knappnålslavar. I biotopen kan det också förekomma ett viktigt inslag av björk, gråal och klibbal.

Signalarter

Rörsvepemossa, terpentimossa, vedsäckmossa, blåmossa, stor revmossa, skuggmossa, skör kvastmossa, kornknutmossa, trådbrosklav, garnlav, rostfläck, kattfotslav, gam- melgranslav, hållav (på klibbal), liten sotlav, smalskaftslav, vitgrynig nållav, kötticka, rödgul trumpetsvamp.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ger ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen örtrika sumpskogar eller äldre naturskogsartade skogar.

Definition

Grundvatten strömmar ut och skapar en våtmark i skogen. Denna biotoptyp har en hydrologi som skapar en speciell dynamik i beståndet. Här finns en eller flera källor och källflöden, antingen under eller ovan jord. Dessa biotoper finns vanligtvis i mer eller mindre sluttande terräng. När källpåverkan är tydlig används i första hand detta biotopnamn fastän det per definition helt eller delvis även är sumpskog.

Kännetecken

Vanligt med en mosaikartad struktur i bestånden som kan innehålla både lövträd och barrträd. Det är ofta gott om fuktiga lågor i dessa bestånd.

Signalarter

Ögonpyrola, skärmstarr, gullpudra, trolldruva, dvärghäxört, brudborste, springkorn, fjällskråp, skuggviol, strutbräken, kärrfibbla, dunmossa, kärrkammossa, källpraktmossa, källmossor, rutlungmossa, bågpraktmossa, rödgul trumpetsvamp, purpurfingersvamp, blåtryffel. 

Andra namn

Källa och källskog är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen källor med omgivande våtmarker.

Definition

Lövträdsdominerade bestånd som understiger 50 procent ädellövträd och ryms inom sumpskogsdefinitionen. Biotopen har en lång trädkontinuitet och/eller befinner sig nu i ett successionsskede med ett för rödlistade arter värdefullt skogstillstånd. Aldominerade bestånd (>50 procent al) förs till biotopen alsumpskog.

Kännetecken

Gott om död ved i olika former. Mer eller mindre tydlig sockelbildning. Glasbjörk, klibbal och gråal dominerar i dessa bestånd.

Signalarter

Bågpraktmossa, rörsvepemossa, terpentinmossa, stubbspretmossa, havstulpanlav, hållav. 

Andra namn

Fuktlövskog är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen örtrika sumpskogar eller äldre naturskogsartade skogar.

Definition

I biotopen finns partier av sumpskog, framförallt vid övergången till mer öppen myrmark. Biotopen har antingen naturskogskaraktär eller är utsatt av mänsklig påverkan i sådan omfattning att den totala karaktären av naturskog gått förlorad. Här finns ändå strukturella inslag, substrat eller kontinuitetskvaliteter som ger livsrum åt rödlistade arter och gör ett objekt till nyckelbiotop.

Koden används för utpräglade mosaikobjekt där mer eller mindre öppen myrmark är insprängd i och mycket nära skog. Objektet utgör en helhet och myrmarken är svår att praktiskt skilja från skogsmarken. Då det praktiskt går att avgränsa flera olika nyckelbiotoper inom ett område ska så ske.

Kännetecken

Oftast är dessa bestånd barrträdsdominerade. Det är vanligt att objekten har ett flikigt och mosaikartat mönster i landskapet och vissa delar kan vara impedimentmark. I denna biotop finner man ibland fåglar som tjäder, järpe och trana.

Signalarter

Bollvitmossa, kärrkammossa, liten spiklav, garnlav, nästlav, ladlav, glänsande vedskivlav, blanksvart spiklav, talltagel, varglav. 

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen äldre naturskogsartade skogar och myrholmar.

Definition

En bäck utgör ett vattendrag som under större delen av året kontinuerligt har rinnande vatten i en av vatten eroderad fåra. Bredden på en bäck är mellan 2 decimeter och 2 meter. Som nyckelbiotoper är skogsbäckarna oftast oreglerade. Koden används för bäcken och dess omedelbara närhet. Vid påtaglig örtrikedom används namnet Örtrika bäckdråg.

Kännetecken

Bäckmiljön är variationsrik och här råder hög luftfuktighet. I strandzonen är ofta lövträdsinslaget stort. Typiskt är den rika förekomsten av döende och döda träd. Dessa ger goda förutsättningar för rödlistade arter. I många fall finns det dessutom en värdefull fauna i bäcken som kräver en intakt och skuggande strandzon. Biotopen finns i hela landet.

Signalarter

Skärmstarr, bäckbräsma, flagellkvastmossa, terpentinmossa, blåsfliksmossa, källmossor, dunmossa, tuffmossor, ringlav, trådbrosklav, svavelriska, narrtaggingar, gulfotshätta, lilanopping, gullmurkling och scharlakansröd vårskål. 

Andra namn

Naturlig bäckfåra, bäck och skogsbäck är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen mindre vattendrag med omgivande mark. Omfattas också av föreskrifter och allmänna råd i 30 § i skogsvårdslagen.

Definition

Ett kärr i skogslandskapet som har en vegetation som utmärks av kalkanpassade arter. Orsakerna kan vara en kalkberggrund, kalkrik morän, berggrund av grönstenar eller att vattnet i kärret påverkas av skalgrusbankar.

Kännetecken

Många av dessa objekt har ett förflutet som slåttermarker. Idag är de ofta bevuxna av buskar och träd i olika grad. I många fall finns det fortfarande en hävdgynnad flora som ännu inte har gått ut. Dessa kärr kan också vara påverkade av källor.

Signalarter

Flugblomster, jungfru marie nycklar, axag, kärrlilja, gräsull, tuffmossor, dunmossa, kärrkammossa.

Andra namn

Slåtterkärr, orkidékärr och källmyr är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen rik- och kalkkärr.

Definition

Mindre och öppna vattensamlingar och den vegetation som finns i deras omedelbara närhet samt angränsande skogsmark. Här inbegrips även ytor som vissa år torrläggs under sommaren. Biotopen förekommer över hela landet, huvudsakligen i finjordssvackor på i övrigt blockrik mark.

Kännetecken

Antar ett mycket varierande utseende beroende på var i landet man befinner sig. Biotopen har ofta en kantzon med stort inslag av lövträd.

Signalarter

Kärrfibbla, kärrbräken, kärrkammossa, rörsvepemossa, terpentinmossa, lung- lav, gelélavar. Om vattnet är permanent och av god kvalitet kan den rödlistade större vattensalamandern förekomma. Salamandrar och de flesta av våra groddjur tillbringar större delen av året i skogen, därför är det viktigt att man inte i onödan undantar omkringliggande skog.

Andra namn

Glup, lok, göl och småtjärnar är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen småvatten med omgivande mark.

Definition

Avser den avvikande skogklädda strandzonen närmast vattnet vid åar, älvar, sjöar och hav som ej utgör sumpskog. Strandskogen är betingad av kantzonsläget som i varierande grad ger en påverkan i form av vindar, is, solbestrålning och periodvis översvämning.

Kännetecken

Effekterna av störningen i det utsatta läget är bland annat ett rikligt inslag av död ved som dessutom är tämligen exponerat för ljus. Följaktligen kan det här finns arter som är gynnade av både hög luftfuktighet och solexponering.

Signalarter

Terpentinmossa, stubbspretmossa, lunglav, gelélavar, traslav, gråblå skinnlav, borsttagging, små sköldskivlingar, rävticka. 

Andra namn

Svämskog är ett annat namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen strand- eller svämskogar.

Definition

Talldominerade bestånd med nyckelbiotopskvalitet som ryms inom definitionen för sumpskog. Biotopen har hög ålder och naturskogskvaliteter. Biotopen finns över hela landet.

Kännetecken

Tallen växer långsamt och det är inte ovanligt med enstaka mycket gamla, grova och vridna träd. Fiskgjusen placerar ibland sitt bo i dessa träd. Död ved förekommer i form av torrakor och lågor. Andra trädslag i biotopen kan vara glasbjörk och al. Såväl bottenskiktet av vitmossor som fältskiktet varierar del beroende på var i landet man är. Ett exempel är den östsvenska tallsumpskogstypen som domineras av skvattram.

Signalarter

Bollvitmossa, flagellkvastmossa, liten spiklav, brunpudrad nållav, varglav, näst- lav, blanksvart spiklav, vedflamlav. 

Andra namn

Tallmosse, tallrismosse och skvattrammyr med tall är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen äldre naturskogsartade skogar.

Definition

Vattenfall i skogslandskapet. Skog som direkt eller indirekt starkt påverkas av fallande vatten och dess forsdimma.

Kännetecken

Vattenfall ger ett extremt gynnsamt mikroklimat för fuktälskande mossor och lavar.

Signalarter

Ett antal utpräglat fuktighets- och skuggberoende mossor och lavar, exempelvis krusig ulota, purpurmylia, skrovellav och lunglav.

Andra namn

Forsdimmeskog är ett annat namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då kan bland andra någon av biotoptyperna äldre naturskogsartade skogar eller strand- eller svämskogar anges.

Definition

Ädellövdominerade skogar på marker där grundvattnet normalt når upp till eller nästan upp till markytan.

Kännetecken

Bestånden har ofta en karaktär av orördhet. Markanvändningen i dessa biotoper kan ibland ha varit slåtter i ett utglesat eller mycket utglesat trädskikt. Detta till trots kan det finns en trädkontinuitet i bestånden.

Signalarter

Kärrbräken, gulsippa, rutlungmossa, skogshakmossa, dunmossa, havstulpanlav, kornig nållav, dvärgtufs, korallblylav, små fjällskivlingar, jordtungor, lilanopping, små sköldskivlingar. 

Andra namn

Fuktlövskog och asksumpskog är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen örtrika sumpskogar eller äldre naturskogsartade skogar.

Definition

Terrängsvackor med bäckar som omges av mark med ytligt, rörligt markvatten. Det är skogsbestånd i sluttningar med permanent fuktig eller blöt mark, samt översilad mark. Biotopens fältskikt består av högörter. I biotopen kan det finnas delar som per definition är sumpskog men bör ändå föras till biotopnamnet örtrika bäckdråg.

Kännetecken

Typiskt för bäckdrågen är att själva bäcken mer eller mindre är täckt av vegetation under högsommaren, till exempel olika viden och högörter. Vid underjordiska bäckavsnitt kan marken vara rikblockig. Här råder hög mark- och luftfuktighet och utgör därför ofta brandrefugier i landskapet. Dessa miljöer har en relativt snabb omsättning av död ved.

Biotopen hyser arter som kräver hög luftfuktighet och som ofta är känsliga för dramatiska förändringar. Biotopen förekommer i hela landet.

Signalarter

Röd trolldruva, storgröe, dvärghäxört, gullpudra, safsa, lundstjärnblomma, dunmossa, trumpetmossor, ringlav, trådbrosklav, grenlav, purpurfingersvamp, alflugsvamp, små fjällskivlingar. 

Andra namn

Bäckdråg och surdråg är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen mindre vattendrag och småvatten med omgivande mark.

Definition

En nyckelbiotop där asp utgör minst 50 procent av virkesförrådet. Koden används i första hand för bestånd i Götaland och Svealand, men även i delar av Norrland, som har ett annat uppkomstsätt än lövbrännorna. De representerar i stället en rik fas i det äldre igenväxningslandskapet.

Kännetecken

I dessa nyckelbiotoper har ofta asparna nått hög ålder. Det är vanligt att bestånden är tydligt angripna av aspticka och ofta finns det både högstubbar och lågor och frekvensen av bohål i asparna är hög. Biotopen finns oftast i den blockrikaste delen av gamla betesmarker, blockrika branter eller i övergångszonen mot åker eller sjö.

Signalarter

Mindre träfjäril, grön aspvedbock, stekelbock, asppraktbagge, fällmossa, krusig ulota, gelélavar, skinnlav, lunglav, njurlavar, västlig gytterlav, korallblylav, blylav, grynig filtlav, rävticka, veckticka, barkticka, stor aspticka, kandelabersvamp, vit vedfingersvamp, borsttagging, vedlavklubba. 

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom ett beslut om biotopskydd. Då kan vissa aspskogar kan hänföras till biotoperna Äldre naturskogsartade skogar, Ras- eller bergbranter eller Mark med mycket gamla träd.

Definition

Ett självföryngrat, naturligt bestånd där virkesförrådet domineras av barrträd (mer än 50 procent). Biotopen har utsatts för mänsklig påverkan i sådan omfattning att den totala karaktären av urskogsartad naturskog gått förlorad. Här finns ändå strukturella inslag, substrat eller kontinuitetskvaliteter som ger livsrum åt rödlistade arter och gör ett objekt till nyckelbiotop.

Denna biotop är ett samlingsnamn för många olika barrskogstyper. Skog på utpräglade hällmarker förs till biotopen hällmarksskog. Barrskog på sand- och kalkmarker förs till sandbarrskog respektive kalkbarrskog. Sumpskogar och åsgranskogar bildar också egna biotoptyper.

Nyckelbiotopen barrskog omfattas i många fall av Nordiska Ministerrådets naturskogsdefinition: Skogen har uppkommit genom naturlig föryngring på orörd skogsmark eller på gamla trädbevuxna naturbetesmarker. Skogen uppvisar lång kontinuitet eller består av en första trädgeneration i naturliga expansionsområden. Naturskogen har ofta påverkats av någon form av mänsklig verksamhet, men systematisk skogsskötsel har inte förekommit.

Kännetecken

Detta biotopnamn används för hela spektrumet av torra och friska barrskogstyper, såväl gran- som talldominerade skogar. Det kan vara avverkningsmogna och på senare år oskötta bestånd eller bestånd som har haft en extensiv skötsel. Skuggigt belägna lågor och naturliga stubbar av i första hand gran är viktiga strukturer i grandominerade skogsbestånd.

Bland tallskogarna kan grovlek och hög ålder hos tallarna och gott om solexponerade tallågor vara avgörande kriterier vid bedömningen av ett objekt som nyckelbiotop. Koden är användbar i hela landet.

Signalarter

Stor flatbagge, granbarkgnagare, tolvtandad barkborre, grönpyrola, knärot, mörk husmossa, skogshakmossa, långfliksmossa, vågig sidenmossa, garnlav, violettgrå tagellav, liten spiklav, brunpudrad nållav, kattfotslav, gammelgranslav, nästlav, korktaggsvampar, fjälltaggsvampar, ullticka, tallstockticka, tallticka, blomkålssvamp och många andra.  

Andra namn

Gammelskog och blåbärsgranskog är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom ett beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen äldre naturskogsartade skogar.

Definition

Avser bestånd som okulärt bedöms ha ett tydligt inslag av spontant växande idegran. Dessa bestånd bör generellt betraktas som nyckelbiotoper. Avser såväl idegran som har ett buskliknande utseende som de som har ett trädlikt växtsätt. I dessa bestånd finns det ibland inslag av ädellövträd och andra lövträd som tillför biotopen naturvärden. Bestånd med enstaka idegranar kan om de i övrigt håller nyckelbiotopskvalitet föras till biotopen kalkbarrskog.

Kännetecken

Idegran finns ofta på marker med hög kalkhalt. Idegranen är koncentrerad till kusttrakter men det finns även några inlandsförekomster.

Signalarter

Se andra kalkmarksskogar.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom ett beslut om biotopskydd. Då anges ofta biotoptypen kalkmarksskogar.

Definition

En lövbränna är ett skogsbestånd som utvecklats naturligt efter brand. Lövträdsandelen är påtagligt högre än i den omgivande barrskogen. Större lövbrännor kan innehålla en del skogspartier som domineras av tall.

Kännetecken

Trädslagsblandningen i en lövbränna domineras av asp, glasbjörk, vårtbjörk och sälg. I fuktsvackor kan inslaget av al bli stort. Lövträdsskiktet är oftast likåldrigt, men enstaka tallöverståndare kan finnas. Fältskiktet präglas av friska vegetationstyper och boniteten är relativt hög. Det är inte ovanligt att lövbrännorna är grovt ytblockiga och finns i en mer eller mindre brant västvänd sluttning.

Vissa lövbrännor kan ha iögonfallande klena lövstammar och ändå innehålla rödlistade arter. När brännan är ung dyker ofta rödlistade insekter upp, och den döda veden drar till sig hackspettarnas intresse. Där elden dragit fram varsamt kan äldre lövträd med rödlistade arter förekomma.

Lövbrännor påträffas i första hand norr om norrlandsgränsen men även i östra Småland, Östergötland, Södermanland, Dalsland, Värmland och Bergslagen. Med tiden övergår lövbrännorna till lövrik barrnaturskog.

Signalarter

Stekelbock, björkpraktbagge, spindelbock, gelélavar, njurlavar, korallblylav, grynig filtlav, skinnlav, lunglav, platt fjädermossa, doftticka, barkticka, stor aspticka, rävticka, koralltaggsvamp, kandelabersvamp med flera. 

Andra namn

Bränna är ett annat namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen lövbrännor.

Definition

Nyckelbiotopen domineras av barrträd med ett påtagligt inslag av lövträd, dock inte mer än 50 procent av virkesförrådet. Skogstillståndet tyder på någon form av störning som efterföljts av en naturlig succession. Biotopen har ofta utsatts för mänsklig påverkan i sådan omfattning att naturskogskaraktären saknas men här finns ändå substrat som ger livsrum åt rödlistade arter och gör objektet till nyckelbiotop.

Kännetecken

Denna nyckelbiotop förekommer i hela landet och kan uppstå som en naturlig successionsfas efter en störning, så som upphört betesdrift, storm, avverkning eller brand. Inte sällan påträffas dessa biotoper på kulturpräglade marker. Gamla lövskärmar och lövträdsrika äldre bestånd utan naturskogskvaliteter kopplade till barrträden kan också förekomma. Lövträdsandelen domineras av asp, sälg, vårtbjörk och glasbjörk ibland med ett inslag av andra lövträd som exempelvis rönn, hägg och oxel. I södra Sverige är ek och bok vanligt förekommande, inslag av andra ädla lövträd förekommer. Biotopen kan både vara flerskiktad såsom enskiktad men ofta med ett stort inslag av äldre lövträd samt spår av tidigare markanvändning.

Ibland förekommer även enstaka äldre ofta grova granar och tallar som en rest av en tidigare mer öppen epok. Naturvärdena kan vara knutna till både löv och barrträd men ofta med en tyngdpunkt på lövskogsvärden.

Signalarter

Granbarkgnagare, jättesvampmal, stekelbock, myskbock, vårärt, blåsippa, ormbär, nattviol, aspfjädermossa, fällmossa, platt fjädermossa, grön sköldmossa, gelélavar, skinnlav, stuplav, bårdlav, luddlav, lönnlav, brunpudrad nållav, sotlav, lunglav, korallblylav, havstulpanlav, gulnål, kattfotslav, veckticka, kandellabersvamp, borsttagging, koralltaggsvamp, rävticka, vit vedfingersvamp, barkticka, stor aspticka, grovticka, tallticka, granticka, gropticka, ullticka, vedticka, gullgröppa, blomkålssvamp. 

Andra namn

Barrblandskog och blandskog är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen äldre naturskogsartade skogar, mark med mycket gamla träd eller äldre betespräglad skog.

Definition

Av skogsbruksåtgärder mer eller mindre påverkat ädellövbestånd enligt 23 § SVL, dock med arealgränsen undantagen. Skogstillståndet tyder på långvarig trädkontinuitet och biotopen har oftast ett stort inslag av gamla träd. Gallring eller föryngringshuggning har dock lett till att naturskogskaraktären saknas.

Kännetecken

Biotopen karakteriseras oftast av gamla bredkroniga ädellövträd, vanligen bok men ibland även ek eller andra ädellövträd. Bestånden kan vara enskiktade med liten diameterspridning men är oftast tvåskiktade med glest stående överståndare respektive ett betydligt yngre och ofta ganska välslutet skikt. Då överståndarna kan ha en mycket hög ålder är det inte ovanligt med rötskador, bohål och savflöden i dessa träd. Död ved förekommer sparsamt, och främst i klena dimensioner.

Trots påverkan av skogsbruk kan dessa bestånd ha en flerhundraårig trädkontinuitet och innehålla ett stort antal rödlistade lavar och svampar.

Signalarter

Blåsippa, myskmadra, tandrot, fällmossa, guldlockmossa, platt fjädermossa, bokfjädermossa, grov fjädermossa, klippfrullania, porellor, västlig hakmossa, havstulpanlav, bokvårtlav, bokkantlav, rosa lundlav, lönnlav, almlav, lunglav, liten ädellav, stiftklotterlav, ädelkronlav, mussellav, blodsopp, bittersopp, bronssopp, lömsk flugsvamp, druvfingersvamp, blek fingersvamp, svart taggsvamp, liten stinksvamp, igelkottröksvamp, rutbläcksvamp, cinnoberspindling. 

Andra namn

Bokskog och ekskog är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen mark med mycket gamla träd, äldre betespräglade skog eller äldre naturskogsartade skogar.

Definition

Lundartade, aldominerade bestånd som uppkommit genom naturlig föryngring på friska eller fuktiga marker som antingen kan antas ha varit kontinuerligt bevuxna med al i flera trädgenerationer eller uppstått i direkt anslutning till sådana kontinuerligt albevuxna marker. Omfattar inte skog som betecknas som sumpskog. Fältskiktet är av hög- eller lågörtstyp. Det finns ofta ett rörligt markvatten i denna nyckelbiotop.

Kännetecken

Biotopen utgörs av bland annat alstrandskogar på frisk till fuktig mark och gamla albevuxna slåtterängar på forna inägomarker. Biotopen finns till exempel längs med norrländska älvdalar i anslutning till jordbruksbygd, men också längs vattendrag i södra delen av landet. Idag är de tidigare fodermarkerna sekundära lövnaturskogar av lundkaraktär. I sena successionsstadier har dessa miljöer ett stort inslag av död ved. Bestånden har en utmärkande örtrikedom som betingas av näringsrik eller kalkrik mark samt ofta ett rörligt markvatten i sluttande terräng.

I norra Sverige representeras biotopen främst av gråallundar medan det i söder motsvaras av lundar med gråal eller klibbal.

Signalarter

Svart trolldruva, ormbär, dvärghäxört, glansfläck, alflugsvamp, alsopp, små fjällskivlingar, tulpanskål med flera. 

Andra namn

Alskog och allöväng är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen örtrika allundar eller biotoptypen strand eller svämskogar.

Definition

Gamla barrträd – enstaka, några få i grupp eller spridda i ett bestånd- ofta solitärt stående tallar i relativt öppna marker, men kan också utgöras av intressanta överståndare i yngre bestånd.

Träden utmärks nästan alltid av grova dimensioner eller ovanligt höga åldrar. Solitärt stående granar kan under vissa förutsättningar också vara värdar för ovanliga arter. Även torrträd och lågor av tall och gran kan hysa hotade arter och ingår i biotoptypen.

Kännetecken

Inte sällan står gamla tallar på inägomark och är då lätta att upptäcka både i fält och i flygbild. På sådana marker kan träden uppnå betydande grovlekar. Grova tallar förekommer också som landmärken längs vägar och i vägkorsningar, och har då också ett visst kulturhistoriskt värde.

Ytterligare en miljö som kan hysa värdefulla träd är hällmarker, men här blir ofta träden inte så grova på grund av den låga boniteten. I sprickor och längs kanterna av hällmarkerna kan man emellanåt hitta grövre träd. Träd på hällmarker kan vara tämligen gamla, man bör därför inte låta sig luras av de klena stammarna.

På sandiga marker kan man ibland hitta enstaka grövre tallar i yngre skog. Detta kan vara en följd av äldre bränder eller äldre skogsbruk. Slutligen bör man nämna gamla tallar som kan påträffas längs stränder och i kanten av myrar. Dessa hyser emellanåt rovfågelbon och finns då i allmänhet registrerade hos den lokala fågelklubben eller i databaser över rödlistade arter.

Bland granarna är det framför allt gamla eller grova individer, ofta med lågt växande grenar, som är intressanta. Dessa träd kan växa i kanten av myrar eller sjöar, och i enstaka fall som solitärer i gamla hagmarker. Generellt bör det finnas signalarter eller indikationer på rödlistade arter för att dessa träd ska registreras som nyckelbiotoper.

I första hand eftersöks biologiskt intressanta träd, oavsett grovlek. I de fall träden har en brösthöjdsdiameter över en meter benämns dessa jätteträd och ska särskilt anges i beskrivningen av objektet.

Signalarter

Reliktbock, raggbock, svart praktbagge, granbarkgnagare, ladlav, varglav, nästlav, blanksvart spiklav, tallticka, tallgråticka, korktaggsvampar, fjälltaggsvampar, korallfingersvampar, vintertagging, grovticka, blomkålssvamp, lakritsmusseron, goliatmusseron.

Andra namn

Gammeltall, suptall, värktall, gränstall och kjolgran är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotopen mark med mycket gamla träd.

Definition

Gamla och oftast solitärt uppvuxna ädellövträd som står ensamma, några få i grupp eller spridda i ett bestånd, och som idag hyser eller med stark förväntan kan hysa rödlistade arter.

Kännetecken

Har ofta en artrik epifytflora, spår från svampangrepp, ofta krokiga träd med ihåligheter och döda eller döende grenar som vittnar om att det handlar om högkvalitativa träd. Det är vanligt att dessa träd vuxit långsamt och är då sällan av grövre dimensioner. Det ska även sägas att det finns grova och "välmående" träd som saknar ovanligare arter.

Det är vanligt att gamla solitära askar, lindar och almar bär spår från hamling. Hamling leder till att träden växer sakta och kan bli mycket gamla. Långtida hamling av ett träd ger bland annat en speciell barkstruktur som är attraktiv för vissa lavar. I första hand eftersöks biologiskt intressanta träd, oavsett grovlek. I de fall träden har en brösthöjdsdiameter över en meter benämns dessa jätteträd och ska särskilt anges i beskrivningen av objektet.

Signalarter

Fällmossa, guldlockmossa, fjädermossor, baronmossor, almlav, gul dropplav, lönnlav, slät lönnlav, matt pricklav, sotlav, vitskivlav, grå skärelav, rosa skärelav, gam- melekslav, brun nållav, blekspikar, gulpudrad spiklav, blekticka, oxtungsvamp, korallticka, tårticka, saffransticka. 

Andra namn

Gammelträd, jätteträd och vårdträd är några andra namn som i större eller mindre grad överlappar med biotoptypen.

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen mark med mycket gamla träd.

Definition

Gamla och ibland grova så kallade triviala lövträd som står ensamma, några få i grupp eller spridda i ett bestånd, och som idag hyser eller med stark förväntan kan hysa rödlistade arter.

Kännetecken

Dessa träd har hög ålder och utgör livsmiljö för många arter. Gamla sälgar i norra Sverige, i vissa trakter utsatta för hamling, är ett exempel på lövträd som kan hålla nyckelbiotopskvalitet. Ett annat exempel är gamla tuktade pilar i södra Sverige. I kantzoner och i hagmarker förekommer ibland grova sälgar, rönnar, björkar och aspar. De enskilda träden behöver ibland en lagom beskuggning av omgivande träd och skog, medan andra träd bör stå solbelyst för att gynna naturvärdena. Dessa träd är i allmänhet minst lika intressanta även efter det att de dött.

I första hand eftersöks biologiskt intressanta träd, oavsett grovlek. I de fall träden har en brösthöjdsdiameter över en meter benämns dessa jätteträd och ska särskilt anges i beskrivningen av objektet.

Signalarter

Asppraktbagge, mindre träfjäril, stekelbock, skör kvastmossa, lunglav, skrovellav, njurlavar, sotlav, gelélavar, doftticka. 

Biotopskydd

Dessa miljöer kan ges ett formellt skydd genom beslut om biotopskydd. Då anges biotoptypen mark med mycket gamla träd.