Granbarkborrens roll i skogens ekosystem
Granbarkborren finns överallt där det finns granskog oavsett om det är din egen odlade och skötta skog eller om det är vild urskog. Här kan du läsa om vilken roll granbarkborren har i ekosystemet och hur det kommer sig att den blivit en skadegörare i våra skogar.
I naturen råder en ständig kapprustning mellan växter och växtätare. Barkborrarna är specialister på att utnyttja den näring som finns i trädens innerbark. De flesta träd försvarar sig så effektivt mot barkborrar att de endast kommer åt denna näring om trädet precis har dött. Men granbarkborren har blivit så effektiv på att locka till sig artfränder att den kan döda helt friska granar när det finns tillräckligt många granbarkborrar.
Naturskogens struktur missgynnar granbarkborre
I en riktig urskog är den grandominerade skogen mycket variationsrik med olika stora granar uppblandat med tall, rönn, björk, asp, sälg med flera trädslag. De enskilda granarna i en sådan skog kan bli mycket gamla, ofta upp emot tre- fyrahundra år. Ett sådant träd dör ofta långsamt och tynande, och utnyttjas av en stor mängd olika arter av barkborrar och långhorningar under de år som den tynar bort.
När de dominerande träden blir så gamla innan de dör och skogen består av träd av många olika åldrar blir det stora avstånd mellan varje nydött träd. Om du vandrar i en riktig urskog, som till exempel i det ryska naturreservatet Petjora-Ilych som är lika stort som Skåne, kan du gå flera timmar utan att se en enda nydöd stor gran.
Däremot finns det gott om döda träd i olika nedbrytningsstadier, för det tar åtskilliga decennier innan ett träd är helt nedbrutet. Men sådana träd kan inga barkborrar leva på, de måste ha tillgång till färsk innerbark. I ett riktigt stort naturskogslandskap är granbarkborren en sällsynt art.
Specialist på att hitta stormfällda träd
I naturskogen är granbarkborren helt beroende av att det drar fram stormar som fäller grupper av träd. Stormfällda träd kan inte försvara sig, och med hjälp av sina doftämnen, så kallade feromoner, kan granbarkborren kalla på sina artfränder och kolonisera färska solbelysta vindfällen på våren.
Granbarkborren är också mästare på att föröka sig snabbt och gynnas därför av storskaliga störningar. Men när de förökat sig i stormluckan klarar de inte att döda särskilt många stående träd i närheten, utan måste ge sig iväg och leta efter nya stormluckor.
Vårt brukade skogslandskap gynnar granbarkborren
Skogsbruket skapar precis det landskap av storskaliga störningar som granbarkborren älskar. I en brukad skog består skogen av stora ytor där alla träd är ungefär lika stora och lika gamla. I en sådan skog gynnas rotrötans spridning. Både rötan och strukturen gör att det ofta blåser ner träd i beståndskanterna eller i den naturskyddade skogen om hyggeskanten går precis i reservatsgränsen. Granbarkborren hittar vindfällena lätt, och när det är riktigt torrt och varmt blir alla träd i den äldre granskogen torkstressade samtidigt. Borrarna kan då lätt föröka sig i alla gamla träd i landskapet, oavsett om granarna står i produktionsskogen eller i de få procent av ytan som är naturskyddad i någon form.
Det är inte konstigt att granbarkborren trivs i våra skogar.