Miljö-DNA (eDNA) kan bli ett allt viktigare verktyg i arbetet med att förstå och följa utvecklingen i våra vattendrag. En ny rapport från projektet Grip on Life visar hur metoden kan användas för att kartlägga biologisk mångfald, följa upp genomförda restaureringsåtgärder och upptäcka hotade arter – utan att störa eller fånga några organismer.
Genom att samla in och filtrera några liter vatten kan forskare identifiera DNA-spår från fiskar, groddjur, däggdjur, musslor och andra akvatiska organismer. Metoden är snabb och icke-skadlig, vilket kan göra den särskilt användbar inom uppföljning och miljöövervakning.
Arbetet har gjorts inom Grip on Life, i samverkan mellan Länsstyrelsen i Jämtland, Länsstyrelsen i Västernorrland, Karlstads universitet och MIX Research Sweden AB. Fokus har varit på arter och livsmiljöer i mindre och större vattendrag enligt EU:s habitatdirektiv.
Resultaten visar hur eDNA kan användas både för att följa upp restaureringsinsatser och för att bättre förstå arters förekomst och spridning. I en uppföljning av tidigare genomförda restaureringsåtgärder identifierades ett stort antal fisk-, grod- och däggdjursarter, och både öring och flodpärlmussla påträffades på de flesta lokalerna.
En särskild studie visade hur långt nedströms DNA från flodpärlmusslor kan transporteras – från några tiotals meter vid små populationer till nära två kilometer vid större. Dessutom testades om eDNA kan användas för genetiska släktskapsanalyser av flodpärlmusslor. Metoden behöver vidareutvecklas, men resultaten visar att den på sikt kan bli ett värdefullt verktyg i arbetet med att bevara arten.
– Att vi kan hitta spår av endast fem musslor 30 meter nedströms, och att ett bestånd på 50 musslor går att upptäcka mer än en kilometer bort, är spännande resultat, säger Elin Götzmann på Länsstyrelsen i Jämtlands län, som deltagit i arbetet.
I dagsläget utgör eDNA ett värdefullt komplement för artdetektion, särskilt vid låga populationstätheter, men kan ännu inte ersätta traditionella metoder för statusbedömning. Resultaten ger värdefulla riktlinjer för hur metoden kan integreras i miljöövervakningen och bidra till att utveckla framtida restaureringsstrategier – både lokalt och regionalt.