Vägledning för hänsyn till större vattensalamander (T.cristatus)
Större vattensalamander förekommer sparsamt från Skåne till södra Ångermanland och mellersta Jämtland. Arten uppträder i en mängd olika miljöer, såväl i jordbrukslandskapet som i skog. Den är helt beroende av tillgång på två olika livsmiljöer i nära anslutning till varandra: fiskfria småvatten för lek och larvutveckling samt fuktiga landmiljöer för uppväxt, födosök och övervintring. I skogslandskapet hittar man den framför allt i äldre skog med stor strukturell variation och gott om död ved.
Ekologiska krav
Starka populationer av större vattensalamander hittar man främst i vad man kan kalla ”småvattenlandskap”, alltså områden med en mosaik av lämpliga lekvatten och närliggande lämpliga landmiljöer. Det finns dock många exempel på isolerade lekvatten i skogstjärnar som hyser livskraftiga bestånd. Vuxna salamandrar har konstaterats uppehålla sig inom 300 meter från lekvattnet, men förflyttningar längre än en kilometer har noterats. Sannolikt kan framförallt unga individer sprida sig längre sträckor men kunskapen om deras spridningspotential är liten. Finska studier antyder att det behövs åtminstone ett hektar lämplig landmiljö nära lekvattnet.
Större vattensalamander är känslig för uttorkning och undviker nya hyggen och andra öppna och torra miljöer, liksom tät ungskog utan fukthållande markskikt. Däremot utnyttjar den gräsmarker där vegetationen är så pass hög och tät att det upprätthålls en fuktig miljö i markskiktet.
Aktivitetsperioden inleds under vår när temperaturen under flera nätter håller sig över 0 °C. I sydligaste Sverige kan detta innebära redan i slutet av februari, medan det i den norra delen av utbredningsområdet kan dröja långt in i maj. Vandringen från övervintringsplatserna mot lekvattnet sker nattetid, framförallt under ljumma vårnätter. I södra och mellersta Sverige med en tydlig topp under mitten−slutet av april.
I samband med leken och under ägg- och larvutvecklingen är större vattensalamandern knuten till fisk- och kräftfria småvatten. I jordbrukslandskapet hittar man den oftast i äldre dammar med rik undervattensväxtlighet, men den kan också snabbt kolonisera nygrävda dammar. I skogslandskapet förekommer arten framförallt i gungflyomgärdade tjärnar med begränsad växtlighet.
Leken inleds när vattentemperaturen går över 10 °C. De könsmogna djuren lämnar normalt lekvattnet i juni eller juli. Utvecklingen från ägg till frisimmande larv tar vanligen två till tre veckor. Larverna tillbringar därefter tre till fyra månader i vattnet innan gälarna tillbakabildas och anpassningen till ett liv på land är fullständig. Med början i augusti vandrar de fullbildade salamandrarna upp från vattnet. Utvecklingstiden är starkt beroende av temperaturen och det kan dröja till in i november innan alla har lämnat vattnet. Tiden till könsmognad kan variera mellan två och fem år, och tillbringas huvudsakligen på land.
Under landperioden är större vattensalamander mycket tillbakadragen och utpräglat nattaktiv. Den tillbringar mycket tid i områden med tjockt förnalager och rikt fältskikt och gömmer sig dagtid gärna under stenar, under barken på död ved och i sorkgångar och andra håligheter. Den är som regel mest aktiv under varma, fuktiga och lugna nätter.
Övervintringen inleds när temperaturen börjar hålla sig under 2 °C. Övervintringsplatsernas läge varierar, men sannolikt är frostfria och sydliga lägen gynnsamma. Arten utnyttjar sten- och blockmarker, stenrösen, stenmurar eller andra håligheter under jord. Därtill finns enstaka exempel på övervintring i dammar.
Utbredning och regionala skillnader
Utbredningsområdet omfattar södra och mellersta Sverige norrut till mellersta Ångermanland och mellersta Jämtland. Arten förekommer över stora delar av Öland men saknas på Gotland.
I Götaland och Svealand förekommer arten huvudsakligen i äldre jordbruksbygder med en variation av hävdade marker och lövdominerad skog med rik förekomst av dammar och andra småvatten. I norra Svealand och södra Norrland utgörs nästan alla lekplatser av fisklösa skogstjärnar eller gölar omgivna av barrdominerad skog.
Den långa utvecklingstiden gör att större vattensalamander är klimatbegränsad och ju längre norrut man kommer i utbredningsområdet desto viktigare blir de lokala förhållandena. I höglänta områden i södra Sverige och i den norra delen av utbredningsområdet hittar man den främst i solexponerade och vindstilla miljöer; typiskt omgivna av skog men med en relativt bred öppen zon närmast vattnet.
I Jämtland, Västernorrland, Gävleborg, Dalarna, Värmland, Örebro och delvis även i Jönköpings län finns större vattensalamander även i små skogstjärnar och mindre myrgölar, ofta omgivna av gran- eller talldominerad skog men med inslag av lövträd. Dessa lekvatten kan vara flera meter djupa, och är ofta ganska sura och vegetationsfattiga. Ofta omges de av en smal bård av gungflyn dominerad av vitmossor, och vanligen gränsar strandkanten i förhållandevis stor utsträckning till fastmark nära sluttningar där det pågår en kontinuerlig tillförsel av rörligt markvatten.
I norra Uppland och södra Norrlands kustband förekommer arten i vatten som avsnörts från Östersjön via landhöjningen (flador, gloflador och glor) som vanligen omges av grandominerad skog med visst lövinslag.
Indikator på skyddsvärd skog
Förekomst av större vattensalamander har ett visst signalvärde för skyddsvärd skog. Arten är främst knuten till relativt orörda, fuktiga och strukturellt varierade skogsmiljöer.
Faktorer som missgynnar eller hotar arten
Dagens skogsbruk med korta omloppstider och mer ensartade bestånd leder till såväl minskad tillgång på lämpliga landmiljöer som försämrade spridningsmöjligheter. Bortröjning och bortgallring av lövträd, överföring av lövskog till barrskog, och bortrensning av död ved och olika former av markberedning påverkar kvaliteten på landmiljöerna negativt.
Markavvattning kan minska skogens värde som livsmiljö för arten. Dikning (även skyddsdikning) kan liksom djupa körskador orsaka sedimenttransport och grumling vilket påverkar lekvattnen negativt. Dikning i direkt anslutning till lekvattnen kan leda till ökad trädtillväxt vilket innebär ökad beskuggning som kan påverka lek- och uppväxtförhållanden negativt.
Större vattensalamanderns ägg och larver är mycket känsliga för predation. Utsättning av fisk, kräftor och stora mängder gräsänder leder så gott som alltid till att ett vatten förlorar sitt värde som reproduktionsplats. Utsättning av gräsänder riskerar dessutom att leda till kraftig eutrofiering (övergödning).
Vägar, även ganska små skogsbilvägar, tycks kunna begränsa artens spridningsmöjligheter. I samband med passage över större vägar kan dödligheten vara betydande.
Behov av hänsyn − allmänt
Arten är beroende av förstärkt hänsyn. Fokus ska ligga på att bevara solbelysta småvatten för lek och fuktiga skogspartier för födosök och övervintring. Sväm- och sumpskog runt lekvattnen ska alltid sparas, liksom lämpliga födosöksmiljöer. För att skydda landmiljöerna och minska risken för negativ påverkan på vattenmiljön bör en tillräckligt bred kantzon med skog sparas runt lekvattnet.
Det är viktigt att säkerställa att djuren obehindrat kan röra sig mellan lekvattnet och lämpliga födosöks- och uppväxtmiljöer. För att undvika att lokala populationer isoleras är det viktigt att inte skära av spridningsvägar och försvåra kontakt och spridning mellan befintliga och potentiella lekvatten.
Områdesskydd och frivilliga avsättningar
Förekomst av större vattensalamander kan i vissa fall vara motiv för områdesskydd. Arten är listad på bilaga 2 till art- och habitatdirektivet. Detta innebär att Sverige har en skyldighet att avsätta särskilda skyddsområden (Natura 2000-områden) som en del i arbetet med att skydda arten.